Essä: Varför glorifieras den dåliga mamman i Finland idag?

Vad innebär glorifierandet av det "dåliga" moderskapet, det som till exempel vill ha sin egen tid? Ida Henrikson skriver om moderskap som handling, identitet och frihet: "Det är meningen med livet, men det får man inte säga".

En av de första gångerna jag var ifrån mitt barn var under en julkonsert. Kören sjöng om hur Maria lindar Jesusbarnet i en krubba, “jossakin äiti lastaan seimeen kapaloi”, och mitt i min inåtvända babybubbla, inkapabel att spegla något annat än mej själv och mitt barn, tänkte jag att det handlar om just oss.

Att mitt barn är speciellt ja rent av gudomligt, att det är jag som är Maria det vill säga kärlet via vilket detta mirakel bereds tillträde till världen – vilken ära – men också att alla mänskor är någons barn och någons mirakel och att alla mammor är Maria och tänk om det är så enkelt, att det är det här allt handlar om.

Min kropp gjorde fysiskt ont av saknaden efter barnet, som jag burit inuti mej och sedan alldeles tätt intill mej i så många dagar, veckor och månader.

Tårarna droppade ner på mitt bröst som spände av kärlek och mjölk och närapå religiösa upplevelser. Vad fint att musiken berörde dej sa nån och jag nickade, ödmjuk och totalt självupptagen på samma gång.

Det mest självgoda och samtidigt alldagliga är en mammas kärlek till sitt barn. Opersonlig i sin förutsägbarhet. Världsomvälvande.

Det är meningen med livet. Men det får man inte säga.

Den dåliga mamman

För att vara ärlig är jag överraskad över hur roligt det är att vara mamma. Av de texter och dokumentationer jag tog del av innan jag fick barn fick jag främst en negativ bild av det hela.

Mammor som beklagade sej över hur begränsande och utmattande småbarnsåren är. Ruuhkavuodet, gråtande emoji.

Alla är spysjuka, hur ska man orka laga mat, ingen har sovit på flera år.

Som en reaktion på detta pågår ett slags offentligt glorifierande av den “dåliga” mamman, hon som inte orkar längre. Det finns en ökande trend av berättelser om att göra sej fri från föräldraskapet och bryta sej loss från dess förtryckande, långtråkiga och kreativitetsdödande ramar.

Man vill ha egen tid ifrån sina barn, som långt porträtteras som en börda. Semestern med barnen är dränerande och man bara väntar på att skolorna börjar igen.

Trötthet och olika former av kriser är det såklart bra att kunna prata om. För många blir föräldraskapet kanske något helt annat än de tänkt sej. Men den klagande jargongen känns som ett ganska bortskämt sätt att se på familjelivet.

Har vi inte har kommit längre i vår analys av könsroller, normer, performativitet, fördelning av arbete, resurser och uppskattning?

Att vi helt öppet pratar om barn som om de var varelser som inte riktigt ännu nått upp till sin sanna potential, sitt ändamål: att vara mänskor, säger dessutom mycket om hela samhällets syn på barn och barndom.

Det påpekas ibland att Finland är ett barnovänligt samhälle. Kan man anta att sättet att tala om föräldraskap som om barnen skulle vara olösliga problem spelar in här?

Aldrig mer barnfri

Det är min väns födelsedagsfest och jag har väntat på den här kvällen i veckor, sett fram emot att göra mej fin och ha på mej min glitterklänning och dansa och vara barnfri. “Barnfri”, vad det nu sen betyder.

Jag kommer aldrig mer att vara barnfri. Jag är mitt barns mamma alla sekunder av alla dagar i resten av mitt liv och bortom döden.

En del nya föräldrar beskriver det som ett överväldigande ansvar. Men den tanken skrämmer mej inte. Tvärtom, det är min ledstjärna och trygga punkt.

Vad som än händer är jag mitt barns mamma och ingen kan nånsin ta det ifrån mej. Äntligen är något i livet konstant.

Så det är inte mitt barn jag behöver frihet från den här festkvällen. Kanske från något annat, från ansvaret som singelmamma, från de tragiska siffrorna i nätbanksappen, från mina slitna vardagsleggings.

Inte från mitt barn, som ger mej energi att orka med allt annat. Sekunden efter att jag stängt ytterdörren efter mej börjar jag längta tillbaka till honom.

Mamma gråter du efter mej, frågar han genom postluckan. Ja, svarar jag och han skrattar belåtet.

Jag spiller lite vin på golvet när jag kramar en bekant jag inte har sett på länge. Hon säger att mina otaliga instagramuppdateringar om det ljuvliga barnet och det ljuva moderskapet provocerar henne.

Jag har blivit någon annan, menar hon. Jag har gett upp min feminism och låtit mej uppslukas av en förtryckande könsnormativ bild av vad det är att vara mamma, tolkar jag.

Det är en performans! utbrister jag snabbt, stelt leende, som ett försvar mot denna svidande kritik av det mest heliga och så sveper jag resten av vinet och skäms.

Och det är sant. Mitt sätt att gestalta och dokumentera småbarnstiden på instagram är en performans, ett försök att själv förstå vad som händer mej.

Moderskapet i sej är en performans, liksom allt annat. Vad betyder det ens att vara en mamma? Hur ska jag på bästa sätt spela den här rollen – min absoluta favorit av alla de roller jag annars spelat i livet?

Mina mjukt filtrerade bilder är bara en delar av sanningen, men de är ändå djupt sanna. Jag är stolt över att jag gör roliga saker med mitt barn, att mitt barn har ett vackert hem, att han äter hälsosam och ekologisk mat, att kläderna matchar, att vi läser böcker.

Mamma gråter du efter mej, frågar han genom postluckan. Ja, svarar jag och han skrattar belåtet

Faktum är att den omgivning ett barn växer upp i barn spelar en stor roll för dess utveckling. I sin bok Frihet skriver filosofen Raoul Martinez om att mänskan inte är så fri som hen trott, eftersom vi varken väljer vår hjärna eller vår uppväxtmiljö.

Tur, menar han, spelar en stor roll för hur en mänskas liv blir.

En bra barndom ger alltså en massa fördelar senare livet och skillnaden kan ofta handla om klass. Han hänvisar till en skotsk undersökning som gett resultatet att barn till universitetsutbildade förälder ligger ett och ett halvt år före sina “mindre privilegierade kamrater”.

Ingen förälder är enligt det här resonemanget ytterst ansvarig för de redskap hen har att erbjuda sitt barn, men det vi vet är att de tidiga åren har en stor betydelse i en mänskas liv.

Att förstå det betyder att man kan försöka välja att handla på ett sätt som tar det i beaktande, också om det är svårt att tänka sej att man skulle lyckas fatta goda beslut hela tiden.

Då spelar ens eget arv, miljö samt turen eller oturen att ha formats till den man är, i familjer och andra gemenskaper, in.

Jag försöker bygga mitt barns barndom här – och det är det finaste verk jag nånsin åstadkommit. Jag vill spara det och dela det med andra. Ändå upplever jag att jag måste försvara det, inte så mycket inför min feministkompis som mot mina egna fördomar.

Könsneutrala modersinstinkter

Då mammabloggarna exploderade i popularitet vid förra decennieskiftet förlöjligades de, som så mycket annat som av samhället kodas som feminint, bagatelliserades och skuffades undan ur vägen för “tyngre” samhälleliga frågorna.

Men det dessa mammor (och en del pappor eller andra föräldrar) gjorde, var att själva ta kontroll över framställandet av sitt föräldraskap.

Det är viktigt att offentligt och öppet få fundera kring olika uppfostringsmetoder och vädra egna tankar i koppling till det nya livsskede ett barn för med sej.

Det är en jämställdhetsfråga som framförallt berör kvinnor, eftersom merparten av allt jobb kring barn och hem fortfarande utförs av mammor och största delen av mammorna är kvinnor.

I podcasten Post-äiti pratar musikern och poeten Astrid Swan och författaren och chefredaktören för Ruskeat Tytöt, Koko Hubara, om begreppet “äitiminen”, “mothering”.

Moderskapet, eller föräldraskapet, förvandlat till ett verb, en handling, en aktiv gärning, istället för den mytologiserade institution det fortfarande långt är i dagens allmänna samhälleliga diskurs (och i början av den här texten).

Ordet “mothering” är inte bundet till kön eller biologi på något sätt. I begreppet ingår allt det omhändertagande som utförs av de mänskor som på något sätt existerar i närheten av ett barn.

Det behöver inte hänvisa till den person som burit eller fött barnet, utan kan inkludera en adoptivförälder, en pappa, en styvförälder, en pedagog eller någon annan som på ett eller annat sätt har ansvar för barnet.

Egentligen är den såkallade modersinstinkten helt könsneutral, skriver skådespelaren, programledaren och före detta riksdagsledamoten Jani Toivola i sin bok Kirja tyttärelleni.

Det är en tyst kunskap som uppstår mellan barnet och vårdaren, menar han. Genom åren blir den här instinkten allt mer nyanserad i och med att växelverkan med barnet blir mer krävande.

Varje vuxen i barnets liv har en alldeles egen kunskap och instinkt kopplad till det specifika barnet. Barnet delar olika sidor av sej med olika mänskor och skapar egna band.

Moderskärleken, modersinstinkten, moderskapet och det aktiva “mothering” är inte bara mammans ansvar eller rättighet. Det går att ha barn i sitt liv på olika sätt.

“Mothering” är mitt favoritord, just för att det är inkluderande.

Dessutom synliggör ordet all den konkreta verksamhet som många av oss ägnar så mycket tid åt – att ta hand om barn. Det är en alltomfattande sysselsättning i tid och rum.

Men moderskapet är mer än en handling, det är också en identitet.

Det får man inte heller säga.

Det oattraktiva moderskapet

Från att inte ha varit tillräckligt viktigt eller intressant för att överhuvudtaget platsa i den offentliga diskussionen, är frågor kring vardagen med barn idag en naturlig del av de berättelser vi ser i olika sociala medier och i våra flöden.

Ändå ligger skamstämpeln delvis kvar kring föräldraskapet som livsstil och identitetspolitiskt projekt. Jag tror att många försöker kringgå den skammen genom att verka överdrivet cyniska och genom att klaga.

Samhället uppmuntrar inte kvinnor att identifiera sej med modersrollen, konstaterade programledaren Anna Björklund häromdagen i den svenska podcasten Della Q.

Det är klart man inte blir en bra mamma då, menade hon.

Om moderskapet betraktas som något oattraktivt, en olägenhet, en tung men förbigående fas, ges vi inte möjlighet att göra det bästa av det, att må bra i den livsfasen, att skapa en trygg och fin barndom för våra barn och i förlängningen – i linje med Martinez statistik – en stabil grund för deras liv.

Det är orättvist både mot mamman och barnet.

Också här i Finland handlar det genomgående budskapet i all politisk debatt kring föräldraskap om att få mammor att återvända till arbetslivet.

Vi kastas in i en färdig tudelning: som en kvarleva från tidigare generationers feministiska arbete anses hemmet förtryckande, en modern kvinna ska blomstra på arbetsplatsen, i den offentliga sfären.

Om vi bejakar moderskapet blir vi automatiskt pjäser i en konservativ modell.

Enligt filosofen Jacques Rancières tankar om “estetikens politik” verkar politiken och makten också på en estetisk nivå, som definierar vad som får sägas och göras.

Delandet av de här estetiska värdena skapar grunden till de gemenskaper som innefattar och utesluter mänskor.

Genom att utesluta det privata, det omhändertagande, det mjuka, det icke ekonomiskt “lönsamma” från en nyanserad och seriös politisk analys, skapar vi klyftor.

Att tvätta kläder och baka bröd och sjunga tillsammans och måla en sovrumsvägg rosa kan vara ett precis lika viktigt sätt att existera i den här världen som att typ grunda företag och tjäna marknadsekonomin.

Det är där moderskapets jämställdhetsproblem ligger. Det är inte mammarollen i sej som är snäv, utan diskussionen kring den.

Genom att konstant klaga över hur tungt det är att vara mamma, befäster vi detta.

Barnet som räddar föräldern

“Barn tillhör sej själva. Så fort de lämnar ens kropp börjar en process av att släppa taget. Och jag tillhörde ju inte ens mej själv” säger Scarlett Johanssons rollfigur i den kritikerrosade filmen Marriage Story, som långt handlar om att vara förälder.

Mitt barn är ännu litet. Jag väljer att definiera mej långt utgående från mitt moderskap och den lycka mitt barn skänker mej.

All min “mothering” gör jag för att han ska klara sej här i världen. Men tänk om han visste att jag inte hade klarat mej utan honom.

Att bli bekräftad av honom räddade mej. Det är ett enormt ansvar som förstås är inte hans, utan mitt.

Jag övar hela tiden på att släppa taget. Att göra egna grejer. Att le när hans knubbiga hand vinkar hejdå, hålla tillbaka de där eviga tårarna, men veta att han ännu kommer att återvända till mej, om och om igen och rulla ihop sej till en liten varm boll i min famn.

Vad som än händer är jag mitt barns mamma och ingen kan nånsin ta det ifrån mej

I några ovärderliga år framöver har jag fortfarande privilegiet att i första hand vara hans mamma och följa med livet ur hans synvinkel.

Ett avsnitt av podden Post-äiti gästas av just Jani Toivola. Han talar om hur faderskapet har hjälpt honom att hitta sina egna konturer, skärpa dem.

I sina instastories delar han inspirerande tankar om processen kring att finna sitt sätt att vara pappa, utan att tvingas in i en viss stereotyp manlighetsnorm eller bild av hur en familj ska se ut.

Jag känner igen mej i hans tankar om att vilja vara så klar och tydlig som möjligt för sitt barn. Jag vill att min existens ska vara en trygghet, något mitt barn aldrig behöver ifrågasätta.

Då måste jag vara trygg i mej själv och må bra innanför mina egna gränser. I motsats till tiden före barnet, då allt i princip var möjligt och jag trodde att jag skulle drunkna i valfriheten, kan jag nu andas fritt i mitt eget sätt att vara mamma.

Det är inte en begränsande, utan en väldigt tillåtande och givande position.

Vi måste befria oss från den kulturella blick som ser barnen som ett hinder för vår personliga utveckling och sluta tala om de små mänskorna på ett förminskande sätt.

För det som föräldraskapet i grunden handlar om och visar är vad det innebär att finnas till för någon annan, att inte vara ensam i världen.

I bästa fall kan vi utvidga meningen av “mothering” till att ta hänsyn och uppmärksamma olika slags mänskor omkring oss och skapa djupa, meningsfulla relationer till varandra.

Tänk om moderskapets glädje kunde vara en inkluderande, eftertraktad, upplyst känsla – tillgänglig för alla.

Mitt barn tillhör sej själv. Och genom att försöka se mej genom hans ögon hittar jag så småningom också mej själv.

Som mamma är jag totalt fri.

Text: Ida Henrikson
Skribenten är kulturjournalist och teaterarbetare