Film: Helene – vackert och själfullt om Schjerfbeck

Farhågorna har varit många inför filmen om Helene Schjerfbeck. Får vi ännu en bildsatt biografi? Med en känsla av iscensättning och kulisser? Och hur kommer det hela att fungera på finska?

Det börjar med en halvbild av konstnären i en intervjusituation. Hon svarar korthugget och vill ogärna fästa blicken på den hon talar med.

”Jag tycker inte om intervjuer. Det finns så stor risk för missförstånd”, säger hon och väcker samtidigt frågan om detta anslag är regissören Antti J. Jokinens sätt att parera potentiella missförstånd.

Ett sätt att genast säga ”det här är min bild av Helene, det här är min tolkning”.

Manuset är delvis baserat på Rakel Liehus succéroman Helene (2003) som valde en poetisk ingång i sitt stoff. Nu kan man säga att Jokinen gör detsamma i visuellt hänseende.

För det här är ingen biografi, det är en noggrant avgränsad skildring av ett skede i ett liv, en vändpunkt, ett inre tillstånd.

Och det är just valet att avgränsa och renodla som är avgörande. Det är det valet som förser filmen med nerv och känsla.

En vändpunkt i livet

Den Helene vi möter 1915 är målmedveten, men frustrerad. Det har gått många år sedan den senaste utställningen och hon söker frenetiskt nya motiv, färger, former.

Målar, målar över, börjar om.

Hemmet delar hon med sin åldrande mor Olga (Pirkko Saisio) som sällan har något gott att säga om dotterns skapande. Brodern Magnus (Eero Aho) däremot möts av idel leenden – erbjuds det finaste köttet.

Ibland kommer väninnan Helena Westermark (Krista Kosonen) på besök. För med sig en fläkt av världen utanför, kommenterar det senaste verket.

För livet verkar pågå någon annanstans medan Helene förtvivlat försöker skapa det på duken.

Men i samma ögonblick som konsthandlaren Gösta Stenman (Jarkko Lahti) stiger över tröskeln tillsammans med den unga forstmästaren Einar Reuter (Johannes Holopainen) händer något avgörande.

Stenman vill ha hennes verk, Reuter hennes sällskap och själv vill hon plötsligt ha mer än så. Mycket mer.

Och hon målar, målar, målar.

En lysande Laura Birn

Jokinens berättande vilar på två stadiga ben där det ena utgörs av bildspråket, det andra av Laura Birn. En Birn som talar mera med sin hållning och blick än med ord.

Hon har en superb känsla för de små nyanserna; skuggan av ett leende, en anstrykning av sorg, en återhållen vrede som dallrar i luften.

Och däremellan emotionella explosioner som får henne att kasta saker och bokstavligen slita sina kläder.

Utbrott som i sämre händer kunde ha blivit patetiska får hon att kännas som om någon höll på att rotfylla ens hjärta.

Fin är även Pirkko Saisio i rollen som den dominerande mamman och Johannes Holopainen som den nitton år yngre beundraren.

Han som beundrar hennes konst, men vars blick hela tiden är tvetydig. Ständigt pendlande mellan analys och smekning.

Vilket innebär att varje möte är laddat med attraktion och längtan.

Säg det i bilder och inte i ord

Filmen Helene kommer antagligen att dela publiken. Och nu tänker jag enbart på formen, inte på potentiella faktafel eller tolkningar som kan tänkas engagera en konsthistoriker.

Det vissa uppfattar som vackert, kan av andra anses vara alltför tillrättalagt och manipulativt – för att inte säga klichétungt.

Här finns många element man skall undvika om man inte är väldigt säker på handen; bildkompositioner som närmast påminner om stilleben och den typ av långsamhet som lätt förknippas med konstfilmer.

Och så har vi musiken – silkeslena trådar av klassiska stycken som slingrar sig runt bilderna. Som stundvis hotar kväva dem.

Men bara nästan. Säger jag som hör till dem som njuter av helheten. Av de fantastiskt vackra miljöerna, färgerna, ljuset. Filmfotografen Rauno Ronkainen håller bilderna i säkert grepp.

Förföriskt är även det faktum att det syns att ytorna har en patina – vare sig det rör sig om en sliten vägg eller en tavelduk. Man skulle vilja röra vid dem.

Bäddat för debatt?

Jokinen har talat om att han velat föra fram en annan bild av Schjerfbeck än den vi är vana vid. Han säger sig ha funnit styrka och humor hos kvinnan som ofta framställts som sjuklig och tillbakadragen.

Huruvida bilden av henne faktiskt får fler dimensioner kan säkert diskuteras, men helt klart är att filmen väcker ett intresse för Helene Schjerfbeck både som konstnär och som människa.

När den gäller den språkliga aspekten känns det dessvärre lite påklistrat att på slutet klämma in en textplansch som låter oss få veta att Schjerfbeck var finlandssvensk, men rent berättarmässigt är språket de facto av underordnad betydelse.

Här är det bilderna som talar. På alla språk.