Bettina har varit fostermamma till åtta barn - många omhändertagna barn blir ändå utan fosterfamiljer i Finland, speciellt i landets stora städer

Det finns ett skriande behov av flera fosterfamiljer i huvudstadsregionen. Familjen Westergård i Esbo har haft åtta fosterbarn.

Det är morgon i Esbo. I det Westergårdska köket ligger en hund under köksbordet och sover och en annan mindre hund har satt sig till ro i mamma Bettinas trygga famn. Huset är så gott som tomt, barnen har åkt till skolan och pappa Nicke rusar fort förbi då han ska leverera ett matpaket till en familj.

I det här köket har många ätit frukost, lunch och middag. Familjen Westergård är nämligen en fosterfamilj, troligen den enda helt svenskspråkiga i hela huvudstadsregionen. Förutom familjens två biologiska barn har åtta fosterbarn bott i huset.

- Vi var väldigt unga när vi gifte oss och jag hade redan tidigt bestämt mig för att ha barn så vi tänkte att om vi inte får egna så adopterar vi eller blir en fosterfamilj, berättar Bettina Westergård.

Första fosterbarnet kom för 22 år sedan

Två biologiska barn föddes men tanken på adoption och på att hjälpa andra barn i nöd hade slagit rot. Så för 22 år sedan kom det första fosterbarnet till huset och efter det har fosterbarnen följt tätt efter varandra.

- En gång fick vi tre på en gång, skrattar Bettina. Men det blev liksom vår väg. Varje gång tänker man att månne det skulle rymmas en till.

Språket kan spela in

Behovet av fosterfamiljer är stort, i synnerhet i huvudstadsregionen, och läget har varit likadant redan länge.

- Men det var inte någon självklarhet att en helt svenskspråkig familj blev godkänd som fosterfamilj. Det finns vissa kriterier och barnen är i huvudsak finskspråkiga eller så kommer de från ett annat land, berättar Westergård.

Att vara fosterförälder är en krävande uppgift. De barn som kommer till ens hem har ofta upplevt saker som är traumatiska och den inre balansen kan vara rubbad. Men enligt Bettina Westergård ger fosterförälderskapet också mycket.

- Framförallt får man en livserfarenhet som man inte får på något annat sätt. Man får se människoöden man kanske inte skulle ha sett annars. Man lär sig själv att komma igen efter misslyckanden.

"Läs böcker och tala med folk!

För sådana familjer eller personer som går och överväger att bli fosterföräldrar ger Westergård rådet att noggrant förbereda sig.

- Läs böcker och tala med såna som redan är fosterföräldrar. Men sen tror jag att om längtan finns, ska man följa den, konstaterar hon.

Ett alternativ till fosterförälderskap är att bli en stödfamilj. Då kommer ett eller flera barn på besök en gång i månaden för att ge avlastning åt den biologiska familjen. Men det har familjen Westergård åtminstone ännu inte gett sig in på.

- Vi har inte funderat på det i det här skedet för det kanske inte skulle vara bra för de barnen som är här att andra barn kommer och går, säger Bettina.

En fosterfamilj lämnas inte ensam med de barn som placeras hos dem utan ett stödnätverk byggs upp till allas förfogande.

- Dels har man kontakt med socialarbetare och skolans personal men också med andra fosterfamiljer och det har nog hjälpt oss allra mest.

En aktör som dels erbjuder stöd men också utbildar fosterföräldrar är föreningen Rädda Barnen. Planeringschef Tove Lönnqvist konstaterar att det dåliga läget med fosterfamiljer är allra värst i tillväxtcentra.

- Läget är illa i hela riket, men allra värst är det i huvudstadsregionen och andra större städer. Ett problem är förstås att det är ganska få familjer som har tillräckligt stora hem för att kunna ta emot ett fosterbarn. Vi följer samma regler som inom anstaltvården, alla barn måste ha ett eget rum, säger hon.

Då man jämför med de andra nordiska länderna ligger Finland sämre till. Här placeras en mindre del av omhändertagna barn hos fosterfamiljer.

- Vi vet inte riktigt varför det är såhär. Om man jämför med Sverige så hittas ett hem för 80 procent av barnen medan motsvarande siffra här ligger på dryga 50 procent, säger Lönnqvist.