Strypt, styckad eller inplastad – vad säger tv-seriernas mord och offerbild om vår tid?

Tv-serievärlden är ständigt på jakt efter nya koncept. Nya berättargrepp, tonfall, infallsvinklar. Men bilden av offer och förövare är ofta både gammal och trött. Och hur verklighetstrogen är den?

Det finns vissa ikoniska tv-bilder som de flesta av oss kan återkalla i minnet när som helst.

Laura Palmers döda kropp invirad i plast i serien Twin Peaks (1990-91). Med de blåfrusna läpparna som tydligt avtecknar sig mot den bleka huden.

Den våldtagna Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor (2010). Den späda kroppen med de spretiga tatueringarna.

De styckade kvinnokropparna som kombinerats och placerats mitt på Öresundsbron i den första säsongen av Bron (2011-2018).

Tre serier som setts som föregångare, förnyare. De två sistnämnda dessutom en del i det vinnande koncept vi känner som ”nordic noir” – nordiska kriminalserier med en karg prägel.

Dystra kriminalserier som avtecknar sig mot bakgrunden av ett ruttet samhälle fyllt av desillusionerade medborgare som för länge sedan gett upp tron på det goda i människan.

Trenden som vägrar dö

Personligen värjde jag mig in i det sista mot den moderna noir-trenden. Morden har varit alltför brutala, bårhusbesöken alltför många och jargongen alltför hård för att jag skall känna mig underhållen.

Faktum är att jag har väntat på att just den här trenden skall ebba ut och ge plats för något annat. ”Snart måste väl ändå marknaden vara mättad”, har jag tänkt.

Ha!

Senhösten 2019 deltog jag i Helsinki Script, ett seminarium som samlar tv-proffs och entusiaster till föredrag om och samtal kring aktuella serier.

I samband med detta visades snuttar ur kommande eller redan etablerade koncept från olika håll i Europa.

Ganska snart började jag känna mig lite obekväm. Var det inte väldigt många blodiga kvinnor som passerade revy på duken? Visserligen i olika scenarier – men ändå.

I det här skedet försökte jag minnas vilken kritk som under senare år förts fram mot reproducerandet av bilden av kvinnan som ett offer.

Inte sällan ett mer eller mindre anonymt sådant – något som mest fungerar som avstamp för en handling.

Vad fick vi egentligen veta om kvinnorna som låg där på Öresundsbron? De reducerades till att vara representanter för något större – en politiker från samhällets elit, en prostituerad från dess skuggsida.

På ytan var det deras öden man utredde, men på djupet intresserade man sig endast för den skyldige. Som visade sig vara en arg man.

Vem bryr sig?

Känslan som tog plats inom mig var en lätt uppgivenhet blandad med förundran – jag älskar ju deckare, på vilket sätt skiljer sig noirberättandet från till exempel Agatha Christies?

Och hur väl motsvarar seriernas mord verkligheten? Hur ofta hittar man döda kvinnor invirade i plast på våra stränder?

Havet är en bra metafor för det undermedvetna. Därför återkommer man gärna till stranden

skådespelaren/regissören Anna Paavilainen

I förlängningen kände jag också ett behov av att få veta vem det är som oftast agerar förövare.

Det heter ju att många av verklighetens mord sker inom hemmets väggar, men i serievärlden handlar det mera om mördare som snedtänt på någon form av hybris.

Inte sällan tycker jag mig ha märkt att förövarna dessutom betraktar sig själva som offer. Säger det något om vår tid?

Det sade sig självt att jag inte kunde gå in för att beta av decennier av noirserier så jag bestämde mig för att välja två inhemska studieobjekt; Karppi (2018-2020) och Sorjonen (2016-2019).

Nu skulle jag systematiskt räkna döda kroppar och fundera på vem som mördar vem.

Det här blir enkelt tänkte jag. Kvinnor mördas, män mördar och poliserna är kalkerad på klichébotten. Eller?

De mördade kvinnorna är inte fler

Det första som överraskade mig var att de mördade kvinnorna ingalunda var fler än männen i den första säsongen av någondera serie. Det är bara det att det ofta är de kvinnliga offren man minns.

De får mera tid på duken som döda än som levande. I motsats till männen som spelar en aktiv roll innan de går en snabb död till mötes.

Hur motsvarar dethär verkligheten?

Ganska bra - faktiskt.

Statistiken från Brottsförebyggande rådet i Sverige och Institutet för kriminologi och rättspolitik i Finland visar att det ÄR fler män än kvinnor som dör.

Den visar också att när tillvägagångssättet är exceptionellt brutalt är offret oftast en kvinna.

Män skjuts eller knivhuggs, kvinnor stryps eller slås ihjäl med trubbigt föremål. De styckas också oftare.

Deras kroppar misshandlas på ett annat sätt, utgör inte sällan offer för ett blint hat.

Karppi och kvinnorna

När jag ser Karppi rusar mina associationer först mot Bron med sin kvinnliga polis och inledningens spektakulära offerbild, men sedan slår det mig att upplägget också har en del gemensamt med Maria Langs värld.

Varför inte med till exempel romanen/tv-filmen Kung Liljekonvalj av dungen (1957/2013)?

Kan inte Langs hjältinna Puck ses som en av föregångarna till de moderna seriernas kvinnliga poliser?

Som en pikant detalj fäster jag mig också vid en likhet mellan liken. Där offret i Karppi begravts med några kallor i sina kalla händer har Lang valt att placera ett fång liljekonvaljer i stelt knutna nävar.

När jag träffar Kirsi Porkka som är en av manusförfattarna bakom Karppi berättar hon att man faktiskt var ute efter att skapa en klassisk ”who did it”-historia där man under en säsong utreder ett och samma mord.

För oss var det viktigt att offret blir en av de viktigaste personerna i handlingen - att man inte bara glider förbi henne

manusförfattaren Kirsi Porkka om Karppi

Beslutet att göra huvudkaraktären till en kvinna bottnade i sin tur i att det när man började skriva var ganska tunnsått med kvinnliga poliser i de inhemska serierna.

Sorjonen och den manliga psykopaten

Om Karppi pekar mot Christie/Lang-traditionen så lånar Sorjonen på motsvarande sätt av Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes (1888-1927) och Brett Easton Ellis´ American Psycho (1991).

I lika hög grad som den uppvisar ett släktskap med sina samtida noirserier.

För min del är det inressanta med Sorjonen att den hör till de serier där det är en av förövarna som gör mest intryck.

Länge kändes det de facto som om allt handlade om jakten på Lasse Maasalo (Sampo Sarkola), men när jag återvände till början insåg jag att han bara dyker upp några gånger innan den avslutande säsongen.

Här fungerar ändå dynamiken kring honom lite på samma sätt som när fokus läggs på det kvinnliga offret i Karppi.

Maasalo hör dessutom till den typ av förövare som ser sig själv som ett offer. Och Sampo Sarkola - som spelat psykopat i ett flertal serier - säger att den infallsvinkeln har att göra med trovärdigheten.

Tiden då vi kunde acceptera svartvita skildringar av skurkar och hjältar är helt enkelt förbi.

Genom att spela på en offeraspekt hos förövaren skapar man ett motiv vi som betraktare kan förstå, även om vi inte omfattar vad detta leder till.

Sarkola konstaterar också att det gått inflation i seriemördare och psykopater.

Och tanken stannar för en stund vid det faktum att årets mest omtalade film - Joker - handlar om en man som går från att vara ett offer till att bli en mördare.

Är det över nu?

Efter att i decennier ha sett det mesta som går upp på bio i Finland kunde man ju tro att jag vid det här laget skulle vara avtrubbad när det gäller våld.

Som läsare trodde jag faktiskt att jag nått en personlig gräns när Kepler i Hypnotisören (2009) placerade ett barn i rollen som ondskefull mördare, men nej - alltid tål man lite till. Har jag insett.

Idag är det ändå serierna som gör mig mest illa till mods.

Inte för att jag inte skulle klara av att se en kvinna förvaras levande i en bur på Saimens botten - eller en man vars kropp gnagas sönder av en råtta - men för att jag undrar varför jag gör det.

Och nej, jag köper inte helt det där med att ”bearbeta sin rädsla i en trygg sfär”. Noirberättelserna handlar liksom inte om en inre skräck på samma sätt som en Stephen King-story, de rör sig på ett annat plan.

I ett korrumperat samhälle där desillusionerade människor rusar runt i ett ekorrhjul. Där ondskan lurar överallt. Och där det aldrig erbjuds någon utväg.

Nordic noir säger något om en osäkerhet som finns i en välfärdsstat, hur skall det gå, vart är vi på väg?

Forskaren Sofia Sjö

När jag intervjuar Sofia Sjö som i egenskap av religionsforskare intresserat sig för noirgenren konstaterar hon att poängen i en noirserie inte är att uppnå någon form av katarsis.

Poängen är att lyfta fram obehagliga känslor snarare än att förgöra ondskan. Serierna fångar in de ångestkänslor som kan uppstå i ett snabbt föränderligt samhälle.

Även intresset för förövaren som offer härleder hon till den tid och den värld vi lever i.

I ett västerländskt välfärdssamhälle som i princip garanterar oss frihet, men som trots detta är fullt av system vi kan känna oss fångna i.

Vad spelar det för roll?

Så är jag mindre upprörd nu? Efter att ha räknat kroppar, läst statistik och börjat se fram emot säsong två av Karppi?

Nej, inte alls. Det som började med en irritation över de mördade kvinnorna har utvidgats till att också omfatta en sorg inför de mördande männen.

För visst är de moderna noirkaraktärerna många gånger lika fångna i sina roller som sina föregångare från 1940- och 50-talen.

Femme fatalbruden har bara ersatts av unga kvinnliga offer eller kvinnliga poliser med sargade själar och/eller någon form av diagnos.

Den hårdkokta manliga privatdeckaren har i sin tur gett plats för hetlevrade poliser med sargade själar och/eller någon form av fysiskt missbruk.

Och seriemördaren är alltjämt oftast en man. Smart och kallblodig.

Anthony Hopkins som Hannibal Lecter satte standarden för psykopater på film

skådespelaren Sampo Sarkola

För det är ju såhär vi vill ha det. Eller?

Nej, det vill åtminstone inte skådespelaren Anna Paavilainen som blev så trött på att spela offer att hon började studera film för att själv kunna skriva och regissera.

Nu har hon bland annat haft framgång med kortfilmen Kaksi ruumista rannalla (2019) som inleds med en kvinna som vaknar på en strand – invirad i plast.

En kvinna som är utled på att spela offer och som på sin väg genom ett absurt filmlandskap möter en man som är utled på att hela tiden förväntas rädda världen.

Nya lösningar?

Frågan är om film- och serieskaparna upprepar invanda mönster för att vi likt barn gillar att höra samma saga om och om igen? Att det är själva upprepningen som utgör trygghetsaspekten?

Vad skulle hända om det plötsligt började dyka upp döda, nakna, unga män invirade i plast? Eller om de eteriska unga kvinnorna på obduktionsborden gav plats för frodiga medelålders tanter?

Eller om morden började följa verkligheten och handla mer om sammandrabbningar i hemmen?

Säsongerna skulle åtminstone bli betydligt kortare om man genast kunde fastslå att förövaren sannolikt är en man i kvinnans närmaste krets.

Den fråga som envist klänger sig fast efter åtskilliga tv-timmar och intervjuer med serieproffs är: vad har det för effekt på oss att vi ständigt matas med samma bilder av offer och förövare?

Har det någon effekt?