Kolumn: Tills döden skiljer oss åt?

Tvåsamhetsnormen är stark i vårt samhälle. Varför blir vi förvirrade när någon går utanför den?

Jag är definitionen av normen. Jag är en heterosexuell man i ett långt förhållande. Jag bär monogamins märke kring vänster ringfinger.

Samhället är som designat för mig. Det är lättare att vara två, när det gäller allt från matinköp till bostadslån. Vi som lever i normen slipper mycket krångel, för vägen är tydligt utstakad.

Sen finns det de som behöver svänga av från vägen, hugga fram en egen stig genom snårig undervegetation tills de hittar en stig de kan följa, eller fortsätta leta.

Oavsett sexualitet är tvåsamheten norm. Den romantiska föreställningen om evig kärlek mellan två personer lever starkt kvar. Trots att vi har en skilsmässostatistik som minst sagt väcker en del frågetecken.

Det är lättare att vara två, när det gäller allt från matinköp till bostadslån

Eri Lassila är asexuell och tog kontakt med oss när vi sökte människor att intervjua. Jag visste genast att jag ville ha med hen, av den enkla anledningen att varken jag eller någon annan i arbetsgruppen hade tänkt tanken att vi borde tala med en asexuell.

Det är en sexuell minoritet som glöms bort, de som INTE vill ha sex. De som inte är intresserade av det helt enkelt, till skillnad från resterande 99 procent av människor.

Cirka en procent av världens befolkning beräknas vara asexuella, men Eri tror att många inte förstått att sätta den namnlappen på det de känner.

I grund och botten är asexualitet väldigt odramatisk. Men ändå reagerade jag med förvåning, nästan en viss skepsis när jag först stötte på det. “Vad då, inte intresserad av sex ÖVER HUVUD TAGET? Näää, nu huijar du!”

Jag tror att vårt samhälle är så sexualiserat att vi blir uppriktigt förvånade när någon inte strävar efter att hitta en partner. Och det gäller ju inte bara asexuella, även människor som väljer att vara singel en längre tid vittnar om samma korkade förvåning från omgivningen.

Paradoxalt nog så har många också problem med när människor har flera partners.

Linn Wilhelmsson är polyamorös och har för tillfället fem olika parförhållanden. För henne är det absolut det naturligaste sättet att leva. I polyamorösa förhållanden är kommunikation extremt viktigt, för oundvikligen blir det klurigare när fler olika människor och viljor är inblandade.

Att höra henne berätta om sina förhållanden var väldigt givande. Det är viktigt att lägga upp ramarna för varje relation. Vad är okej och vad är inte det? Vad är ett bra förhållande?

Det är diskussioner som är viktiga i alla förhållanden och ofta tror jag att folk bara låter de ramarna vara osagda. De växer fram enligt normen och anas i utkanten. Men att lyfta upp frågorna och faktiskt säga rakt ut vad som gäller tror jag är bra.

Jag beundrar Eri och Linn. De följer inte normen och tar egna vägar. Vägar som kräver att de förklarar sig, står upp för hur de vill leva och vem de är. De står ut med folk, för vad har de för val? De är de dom är, oavsett om någon har problem med hur de lever sina liv.

Varför ska vi blanda oss i hur andra lever sitt liv? Det är deras och har ingenting med andra att göra.

Diktera inte vad andra borde göra, om du är nöjd med hur du lever ditt liv så är det strålande, men det betyder inte att det är enda sättet. Lev och låt leva liksom.