Jurist: Gravfriden inget hinder om Estland vill dyka till Estonia

Det 25-åriga avtalet om gravfrid vid Estonia är både unikt och problematiskt. Estlands förre statsåklagare och Estoniautredaren Margus Kurm anser att gravfridsavtalet inte hindrar Estland att dyka om syftet är att utreda Estoniakatastrofen. Havsrättsjuristen Henrik Ringbom vid Åbo Akademi ger honom rätt.

- Avtalet om gravfrid som slöts mellan Sverige, Finland och Estland 1995 är ett mycket kortfattat dokument som ger utrymme för tolkningar. En tolkning är att dykningar i syfte att hämta upp föremål eller kroppar från vraket är förbjudna, men inte dykningar i sig, säger Kurm i Spotlight.

Bilfärjan Estonia som sjönk 1994 ligger på internationellt vatten, men i Finlands ekonomiska zon och på Finlands kontinentalsockel. Det är en juridisk gråzon där Finland förvaltar vatten och botten, men där det fria havets månghundraåriga "allemansrätt" också råder.

Avtalet om gravfrid vid Estonia är omsatt till nationell lag i Sverige, Finland och Estland. Alla Östersjöstater utom Tyskland har också ratificerat det.

Annat läge för stater

- Men om en av avtalsstaterna, och i synnerhet Estland som Estonias flaggstat, vill undersöka vraket så är läget ett helt annat. Då är det avtalet som styr de rättsliga förhållandena mellan staterna, inte den finska lagen. Och avtalet är mycket mindre kategoriskt när det gäller dykningar, säger Henrik Ringbom, docent i havs- och sjörätt.

- Redan inom nuvarande lagtext kan de tre staterna täcka över vraket och vidta miljöskyddsåtgärder, till och med utan särskild notifiering eller samarbete. Och kan man göra det det här så varför inte också en teknisk undersökning?

Viktigare är dock att gravfridsavtalet inte inbegriper ett generellt dykförbud. Avtalet förbjuder dykning i syfte att hämta upp kroppar eller föremål. En teknisk utredning faller utanför avtalets begränsningar, konstaterar Ringbom.

Estlands regering har ännu inte fattat beslut om att undersöka Estonia på nytt. Tekniken har gått framåt sedan vraket undersöktes 1994 och då gjordes det dessutom osystematiskt, säger kritikerna.

- Det är väldigt stor skillnad på det som står i avtalet och det som står i lagen. Lagen är strängare medan avtalet är det som reglerar staternas förhållande.

Konspirationsteorier komplicerar

Ringbom lyfter fram ett annat argument som inte är juridiskt: Om konspirationsteorierna vuxit sig så starka att flaggstaten Estland - det land som drabbades hårdast av olyckan - vill utreda olyckan på nytt, då finns en risk att man ytterligare underblåser konspirationsteorierna genom att neka Estland dykningar.

- Det skulle bara uppmuntra privata dykningar som helt står i strid med gravfridslagen.

Jurister har grunnat på om man överhuvudtaget kan reglera dykningar på det fria havet.

- Det finns inga helt fria hav kvar i hela Östersjön. Det här är en ekonomisk zon. Där har Finland rättigheter över vissa aktiviteter, men inte över andra. Och det är inte riktigt logiskt det här systemet heller. Det skulle vara lättare för Finland att argumentera för att man kan täcka över vraket. Man har rätt på sin kontinentalsockel att bygga installationer till exempel. När det gäller dykförbud är det svårare. Då gäller den allmänna navigationsprincip som högaktas ganska långt.

Under UNESCO:s beskydd står över hundra år gamla vrak, men i fallet Estonia och Östersjön är lagstiftarna delvis ute på outforskat juridiskt territorium.

Det är ovisst i vilken mån en så tuff reglering på fria hav vinner gehör i framtida rättspraxis. Också här bryter fallet Estonia ny mark.

Den allmänna navigationsfriheten har funnits i folkrätten sedan 1600-talet. Det är den som i grund och botten gör det problematiskt att straffa personer som kränker det rektangulära gravområde som ritats upp vid Estonias vrak.