"Sociala medier är nuförtiden den naturliga kanalen att berätta att någon dött" – men att berätta om sin egen sista tid verkar fortfarande olämpligt

Döden är närvarande på sociala medier. Men bara till en viss grad. Att i sociala medier berätta att ens liv håller på att gå mot sitt slut är inte allmänt accepterat.

Vi berättar när någon närstående dött. Vi beklagar sorgen när någon bekant drabbats. Vi kan till och med lägga ut foton på en blomsterklädd kista från någon närståendes begravning.

Men att gå ut och berätta att man håller på att förlora kampen mot döden är fortfarande ovanligt.

Reality-kändisen Janita Lukkarinen hör till undantagen. Efter att hon insjuknat i aggressiv cancer, har hon i bild och text berättat om sin sjukdom och sina känslor på sitt Instagramkonto.

Hennes bilder är vackra och hon är snyggt klädd och sminkad, även när hon får cancerbehandling på sjukhus.

Men i texterna skriver Janita Lukkarinen om sina rädslor, tankarna på döden och kärleken till familjen. I ett av de nyaste inläggen skriver hon "Även i dag fick jag vakna och fast det inte skulle vara en bra dag, så gör vi den bra".

Hon har lyckats hålla fast vid en positiv inställning till livet och döden. Trots det har hon fått ta emot många hatkommentarer för att hon visar upp sin väg mot döden i sociala medier – och för att hon "ser för bra ut för att vara dödligt sjuk".

Varför berättar vi?

Varför väljer vi då att berätta om döden i sociala medier, som många gånger används för att ge en förskönad bild av ens liv?

Marice Haldin-Granith, dåvarande Haldin-Ura, i Korsholm förlorade maken och dotterns pappa Timo för snart sex år sedan. Hon publicerade beskedet på Facebook.

– Jag skrev att nu är kampen slut, nu har min man och Evelinas pappa Timo somnat in. Jag tänkte att genom att skriva om det på Facebook så behöver jag inte berätta om det åt alla jag känner.

– Det kändes tungt att sätta ord på sorgen på Facebook. Speciellt när jag skrev att det var Evelinas pappa. Men jag räknade med att det skulle vara över på en gång i och med det. De som inte själva såg det på Facebook skulle höra det ryktesvägen efter att jag publicerat det.

När bekanta sedan träffade Marice och dottern Evelina så visste de att familjen hade sorg, och bemötte dem i enlighet med det.

Kan då de reaktioner i form av hjärtan och deltagande kommentarer som man får vara till tröst och hjälp i sorgearbetet?

– Kanske på så sätt att man vet att folk vet. Då får man koncentrera sig på sig själv och på nästa steg, som är att överleva.

Timo berättade inget om sjukdomen i sociala medier

Maken Timo var inte förtjust i sociala medier, även om han så småningom gick med i Facebook. Men han gick inte ut i sociala medier och berättade om att slutet närmade sig.

– Det sista han satte ut var ett uttryck för hans humor, om att han i hemlighet älskade Justin Bieber, "Rakastan salaa Justin Bieberiä". Humorn behöll han ända till slutet, ända tills han inte längre kunde tala, säger Marice Haldin-Granith.

Det här innebar att väldigt få visste om att Timo var sjuk. De som såg honom kunde kanske ana något, men de visste inte sanningen.

Hellre bastun och självhjälpsgrupper än some

Att ventilera sin sorg också efter att man tillkännagett dödsfallet i sociala medier kan vara ett sätt att känna att man inte är ensam.

Men Marice Haldin-Granith har inte använt sociala medier som ett medel att bearbeta sorgen.

– Jag går hellre in i bastun och stänger dörren. Jag vill bearbeta sorgen själv, så jag vet vad det är jag gått igenom. Jag har också vänt mig till de riktigt nära vännerna, familjen och släkten. Och vi talar om Timo hela tiden, även nu då vi har en ny familj med min nya man och hans son.

Marice Haldin-Granith har jobbat mycket med självhjälpsgrupper för änkor och änklingar. Som ett led i det här har hon berättat om sin egen sorg i media.

Hon konstaterar att det är annorlunda än när man publicerar något på sin Facebooksida. Där riktar man sig till sina vänner, men i samband med till exempel intervjuer som hon gett i dagstidningar har hon sett kommentarer som hon inte kunde föreställa sig på förhand.

– Om man går ut i sociala medier ska man också klara av att få okänsliga kommentarer. Det är risken man tar när man trycker på enter.

"Vad passar det för en döende att tänka?"

Till de elaka kommentarer som reality-kändisen Janita Lukkarinen fått uppleva till följd av att hon talar om sin dödliga sjukdom hör kommentarer som att hon tydligen har ett stort behov av uppmärksamhet och att hon inte kan ha blivit opererad för cancer, eftersom hon är i "så bra skick".

När Janita Lukkarinen skrev att hon vill vara söt när hon lämnar livet och hoppades att någon kunde komma och laga en hårförlängning åt henne, ledde det till kommentarer som "Vem tänker väl på hårförlängningar när man vet att ens liv håller på att ta slut?" och "Är hon alls sjuk?"

Essi Myllyoja, redaktör på tidningen Me Naiset skriver i en kolumn att Janita Lukkarinen förvirrar Instagramanvändarna, som är vana vid en idealbild av livet med vackra inredningsbilder, matbilder och snygga outfits.

Utgående från de kommentarer som Janita Lukkarinen fått på Instagram konstaterar Essi Myllyoja att det tydligen, enligt en del människor, inte passar sig att dö offentligt. Men vem, frågar hon vidare, avgör vilket sätt som är det rätta att dö på?

Och vad passar det för en döende att tänka? Bara djupsinniga tankar? frågar Essi Myllyoja.

Unga berättar om dödsfall på some

Marice Haldin-Graniths dotter Evelina är 16 år i dag. Hon var 11 år när pappa Timo dog. Hennes generation har vuxit upp med sociala medier och det känns okej att berätta om sorg och död i sociala medier. Hon visar i sina bilder hur vägen går vidare framåt, trots sorgen.

– Jag använder sociala medier och foton som ett sätt att se hur långt jag kommit i sorgearbetet. Jag kan analysera hur det går för mig och se hur mycket jag växt psykiskt och mentalt kring sorgen.

Evelina Haldin skaffade ett gemensamt Instagramkonto tillsammans med mamma Marice ungefär då pappa Timo dog.

– Men jag publicerade inga bilder då, utan tittade bara på vad andra publicerade. Nuförtiden väljer jag ut foton och skriver till exempel att saknaden är stor på årsdagen av hans död.

En tidslinje för sorgearbetet

Evelina Haldin minns inte så mycket från tiden då pappan dog, så det känns bra att se bilderna i efterskott. Men hon tänker noga efter vad hon publicerar på sociala medier.

– Många bilder lägger jag så att de är dolda för alla andra än mig själv. Via de bilderna får jag perspektiv och ser min egen utveckling och sådant som jag kanske glömt.

Evelina Haldin säger att hon ofta ser att folk skriver inlägg när någon anhörig dött.

– Det är det mest naturliga sättet att berätta nuförtiden. Man använder Facebook, Instagram, Snapchat och i värsta fall TikTok.

Det sociala mediet påverkar om man lägger ut bild, video eller text.

– Oftast är det bilder och video med text. Jag har aldrig sett enbart text, men alltid bilder och ibland kan texten fattas.

Vad vill man få ut av det att man berättar om sin sorg på sociala medier?

Vi är som mest privata och sårbara i samband med en begravning.

Prästen Rune Lindblom

– Det beror på människan, men jag tror att de flesta både vill berätta att de går igenom en sorg och också få lite tröst, säger Evelina Haldin.

"Jag beklagar" och hjärtan är den vanliga responsen både bland äldre och yngre användare av sociala medier.

– Man ser också många kommentarer på engelska, om att man sörjer med den drabbade.

Evelina Haldin konstaterar att en del unga går hur långt som helst och lägger ut allt om deras liv, medan andra inte lägger ut något alls. Men hon tror att det att läsa om andras sorg och problem kan ge styrka.

– Många undviker att berätta om sina problem i verkliga livet. Men det finns mycket medkänsla på sociala medier. När folk lägger ut sådant som känns jobbigt så kan det hjälpa andra att hitta gemenskap och stöd. Det ger många andra mod och styrka att berätta i sin tur.

Begravningar och some

Har då begravningar tagit några intryck från sociala medier? Och syns begravningar i sociala medier?

Rune Lindblom är präst i Korsholms svenska församling och han förrättar vanligen en begravning per vecka i Korsholms kyrka.

– När det gäller begravningar i stort märks det att folk i dag är vana vid att kräva att saker och ting ska vara så som man vill ha det. Men trots det är begravningar fortfarande väldigt traditionella.

Rune Lindblom har inte märkt att det skulle finnas trender och influenser från somevärlden kring hur en begravning ska se ut.

Kanske beror det att vi håller fast vid det traditionella på att man så sällan ser andras bilder från begravningar.

– Även om begravningar är offentliga tillställningar så är de väldigt privata och man är själv mycket privat och sårbar just då. Det är naturligt att man inte vill lägga ut det på Facebook, säger Rune Lindblom.

Foton gjort intåg på minnesstunden

Det att vi i dag fotar mycket och delar många bilder syns numera däremot omvänt på så sätt att det idag ofta visas ett bildspel över den avlidna på minnesstunden.

Ju yngre de anhöriga är desto vanligare har det blivit att de har tankar och önskemål just kring minnesstundens utformande.

Har då det att vi använder till exempel Facebook som ett sätt att berätta att en anhörig gått bort påverkat sådant som att köpa adresser och skicka blommor?

Om man ser bilder från begravningar på sociala medier så är det vanligen foton på den blomsterprydda kistan.

Prästen Rune Lindblom

– Att meddela att en anhörig gått bort via sociala medier är ett snabbt sätt att få ut informationen, i stället för att på det gamla sättet ringa runt till alla berörda.

– Men är man så nära att man skulle ha gett en adress eller skickat en blomma, så gör man det fortfarande, även om man redan beklagat sorgen på Facebook.

Respekt för sörjande

Överlag tycker Rune Lindblom att vi är väldigt bra på att veta var man ska dra gränsen för vad som kan publiceras på sociala medier.

– Det är fint att också de som deltar i begravningar respekterar de sörjande. Man sprider inte ut andras sorg i sociala medier.

Under fotograferingens historia har det varit vanligt att fotografera kistan eller till och med den döde i kistan.

Om man i dag ser bilder från begravningar på sociala medier så är det vanligen foton på den blomsterprydda kistan.

– Det har blivit allt fler som fotar kistan när den är som vackrast, just innan den ska bäras ut ur kyrkan. Man vill ha bilderna som minne, även om vi sedan inte ser dem på sociala medier.

Gruppen för änkor och änklingar i arbetsför ålder träffas nästa gång den 6 februari klockan 18 i Folkhälsanhuset i Smedsby, Korsholm.