Film: Little Women – oväntat smågulligt och traditionellt

På pappret borde Little Women sitta med alla trumf på hand. Klassisk story, trendig regissör, idel stjärnskådespelare och snygg epokinramning. Men vad händer på vägen till duken?

Författaren Louisa May Alcotts Unga kvinnor (1868) är mer än bara en roman – den är en stilbildande litterär ikon.

En bok som älskats av generationer, översatts till ett femtiotal språk och filmatiserats tiotals gånger.

En historia vars personporträtt fungerat som identifikationsobjekt för mängder av kvinnliga läsare – många av dem blivande författare - med sina charmiga pojkflickor, tystlåtna töser och romantiskt lagda unga kvinnor.

Och en mor så moderligt god och varm att pärmarna nästan smälter i handen på en.

Men hur fungerar det när man placerar dessa 1800-talsflickor med sina känslor och bekymmer framför en modern biopublik?

Fyra systrar och drömmen om ett annat liv

Filmen inleds med en ung kvinnas besök på en pulserande tidningsredaktion. I sina bläckfläckade händer håller hon krampaktigt några texter som hon hoppas få publicerade.

Även om hon presenterar dem som skrivna av ”en väninna”.

Den unga författaren heter Jo March (Saoirse Ronan) och hennes familj är i ett skriande behov av pengar.

Med en make vid fronten och fyra döttrar att försörja är det svårt för mamma Marmee (Laura Dern) att få ekonomin att gå ihop.

Inte minst när hon ständigt gör avkall på de egna behoven för att kunna hjälpa nödställda medmänniskor.

Jo drömmer om att för egen del kunna skapa förutsättningar för ett liv bortom äktenskap och familj, men omvärlden ser fortfarande en förmögen make som den enda vägen till ett tryggt liv.

Visst är det fint att kunna skriva, måla eller spela piano, men i längden gäller det för varje kvinna att ta sitt förnuft till fånga och försöka fånga in rätt man.

Problemet för flickorna March är att de enda män de kommer i kontakt med är grannen Laurie (Timothée Chalamet) och dennes lärare John (James Norton) – och de kan ju inte fria till dem alla.

Eller?

Höga förväntningar

Det som ligger Little Women i fatet är att den anländer insvept i enorma förväntningar. Inte bara för att den nominerats till en Oscar för ”bästa film”, utan för att storyn bearbetats och regisserats av Greta Gerwig.

Gerwig slog igenom med manuset till hipsterdrömmen Frances Ha (2012) – i vilken hon också spelade huvudrollen. Och för ett par år sedan nådde hon nya höjder med den avväpnande flickskildringen Lady Bird (2017).

När hon nu tar sig an en klassiker som bygger på fyra unga kvinnor förväntar man sig därmed att hon skall skruva till helheten – lyfta fram de skarpare hörnen, leka med humor eller ironi.

Möjligen lite i samma anda som Emma Thompson när hon tog sig an Jane Austens Förnuft och känsla (1995).

Någon ironi är svår att urskilja i Little Women, men visst skapar Gerwig en ny inramning genom att fokusera på de utmaningar en skrivande 1800-talskvinna ställs inför.

En infallsvinkel som beskrivits som en sammansmältning av den fiktiva gestalten Jo, författaren Alcott och Gerwigs egen syn på det konstnärliga skapandet.

Frågan är om detta grepp räcker för att förse den gamla storyn med en ny guldkant? Eller blir det bara förvirrande med ständiga tidshopp mellan det “nu” då berättelsen skrivs och det “då” när det som beskrivs inträffar?

Snygg form och välgräddad kaka

Det finns ingenting i Little Women som är dåligt genomfört – visuellt är den en dröm av vackra interiörer och detaljer.

Och som ett extra plus pulserar ett stort, varmt hjärta i helhetens mitt.

Samtliga skådespelare levererar också. Ronan förser Jo med pondus, Dern är en stark mor och Eliza Scanlen lyckas göra den sjukliga Beth March till mer än en stereotypi.

Fin är även Florence Pugh som Oscarsnominerats för sin tolkning av den sensuella Amy.

När det gäller männen är filmvärldens nya älskling Timothée Chalamet som klippt och skuren för rollen som Laurie, men han tar mellan varven i så att den välskräddade västen hotar spricka.

Bäst fungerar de lågmälda scener där han tillåts spela med det mindre registret. Med varma, sårade eller längtansfulla blickar.

Mellan det man vill ha och det man får

Allt detta fungerar alltså – och ändå ekar det snygga bygget lite tomt. När jag blir rörd känner jag mig närmast manipulerad, inte berörd på djupet.

Saknar en fränare attityd eller en krydda som kunde ha uppdaterat Little Women, fått den att kännas aktuell. Inte minst med tanke på att Alcott själv var före sin tid i flera hänseenden.

Känslorna filmen spelar med är visserligen universella och tidlösa, men kampen för det egna rummet i en manlig bransch och rätten till ett självständigt liv kunde gott ha fått mera utrymme.

Frågan är om Gerwigs val av genre och tonfall är en motreaktion mot tidens realistiska, problemdrivna tonårsskildringar?

Eller mot den översexualiserade och verbalt brutala realityvärld som präglar den unga publikens tittande?

Är det rentav så att vi behöver nostalgiskimrande epokdramer för att bli påminda om att kärleken är stark, familjen viktig och konsten betydelsebärande?

Kanske – men Little Women är inte stark nog för att övertyga mig om vare sig det ena eller det andra.

Bildtexterna har uppdaterats med namnen på skådespelarna.