Kommentar: Mellan racerförare och påvar - därför är årets Oscarsgala männens fest

Det finns flera orsaker till varför könsfördelningen är intressant när det gäller årets tyngsta Oscarsfilmer. Det viktiga är ändå inte frågan om vem som nominerats utan snarare vems berättelser man väljer att lyfta fram?

Allra först vill jag komma med ett par klargöranden som förhoppningsvis dämpar den mest akuta lusten att kasta sig över tangentbordet och knacka fram en protest med många utropstecken.

Punkt a: nej, jag tycker inte att de filmer som nominerats i kategorin “bästa film” är vare sig dåliga eller i något annat hänseende ”fel” val.

Punkt b: nej, jag tycker inte att vare sig ålder eller tidigare belöningar skall vara ett hinder för att bli nominerad på nytt.

Men det hindrar inte att jag känner ett behov av att gräva lite i de genrer och upplägg som årets största filmer representerar.

Det finns nämligen en fråga som formligen skriker efter att bli uppmärksammad: varför handlar så få nominerade filmer om kvinnor?

Det handlar om män och deras manliga vänner

Men låt oss börja med att ta en titt på startfältet.

Av de nio filmer som nominerats i kategorin “bästa film” är sex renodlat manliga historier i den bemärkelsen att de handlar om män. Av dessa bygger fyra på relationen mellan två män.

Le Mans 66 (i USA Ford v/s Ferrari) utspelar sig i motorsportsvärlden och skildrar vänskapen mellan bildesignern Carrol Shelby (Matt Damon) och racerföraren Ken Miles (Christian Bale).

The Irishman är en maffiafilm som delvis bygger på relationen mellan fackföreningsbossen Jimmy Hoffa (Al Pacino) och hans underhuggare Frank Sheeran (Robert DeNiro).

1917 har första världskriget som fond och skildrar de unga korpralerna Blake (Dean-Charles Chapman) och Schofield (George MacKey) som tvingas ut på ett omöjligt uppdrag.

Once Upon a Time In Hollywood är Quentin Tarantinos kärleksförklaring till 1960-talet och skildrar vänskapen mellan den avdankade filmstjärnan Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och dennes stuntman Cliff Booth (Brad Pitt).

Fyra suveräna filmer som samtliga spelar med verkliga händelser och/eller personer som funnits i verkligheten.

Fyra filmer uppbyggda kring en viss sorts män - de stoiska, envisa, våldsamma och starka.

Fyra filmer där kvinnor knappt ryms med ens i synfältet. Eller ok – syns gör de nog, men de har ingen egen roll i handlingen utan fungerar närmast som stöttepelare eller katalysatorer för männen.

Ensamvargen och den som söker sin flock

När det gäller de övriga manliga berättelserna är Joker tveklöst störst. Filmen om det utstötta offret som besluter sig för att utkräva en gruvlig hämnd på de personer och det samhälle som format honom.

En modern vigilante-gestalt. Lite som Dirty Harry, minus självsäkerheten.

Och så har vi Jojo Rabbit - historien om den tioåriga nazisten Johannes vars värld kommer i gungning när han lär känna en judisk flicka.

Jojo Rabbit är en fräsch fläkt på många sätt, men påminner en samtidigt om att flickor sällan spelar huvudrollen i uppväxtskildringar på film.

De små kvinnorna

När det gäller de övriga tre filmerna är det framförallt Little Women som kan ses som det kvinnliga kortet – den är baserad på en bok av en kvinna, regisserad av en kvinna och handlar om fyra kvinnor.

Allt detta i form av ett epokdrama riktat till unga kvinnor – utan tillstymmelse till vare sig humor eller ironi. Men med många stora känslor i övrigt.

Känslosam är även Marriage Story – ett drama om ett par som i kölvattnet av en skilsmässa börjar strida om det gemensamma barnet.

En välspelad helhet där man kan diskutera huruvida det är den manliga eller den kvinnliga parten som får mera utrymme.

På den plansch man lyfter fram i officiella Oscarssammanhang är det ändå mannens siluett vi ser – så här har man tydligen valt att luta mer åt hans perspektiv.

Planschen finns nämligen i tre varianter; med hela familjen, med henne eller med honom i fokus.

Och så har vi den sydkoreanska uppstickaren Parasite – en svart satir om människan. Här står två familjer i fokus, även om det är sonen i den ena som sätter intrigen i rullning.

Kanske det inte gjordes bra filmer om kvinnor?

En snabb titt på de filmproduktioner som nådde global spridning förra året visar att 2019 överhuvudtaget var ett tämligen manligt år - mätt i intriger.

Det var med andra ord många manliga öden och äventyr som fyllde duken.

Men det finns en aspekt som sticker ut när det gäller just Oscarsnomineringarna; de män som är aktuella i kategorin “bästa huvudroll” och “bästa biroll” är nästan alla plockade från årets bästa filmer.

Undantaget är Tom Hanks för A beautiful Day in the Neighbourhood. Och så har vi fallet med Jonathan Pryce och Anthony Hopkins som bägge nominerats för The Two Popes.

Den finns visserligen inte på listan över de bästa filmerna, men tävlar ändå om “bästa manus”.

När det gäller de kvinnor som nominerats i motsvarande kategorier dyker det däremot upp mängder av titlar som inte rymts med vare sig på listan över ”bästa film” eller ”bästa manus”.

Kathy Bates är nominerad för Richard Jewell, Margot Robbie och Charlize Theron för Bombshell, Cynthia Erivo för Harriet och Renée Zellweger för Judy.

Är dessa filmer - som bevisligen producerat goda skådespelarinsatser - faktiskt inte värda något i sig själva?

Eller är det helt enkelt så att man inte är intresserad av filmer som bärs upp av en kvinnlig huvudkaraktär?

Det verkar inte bättre - åtminstone inte inom branschen. Publiken har däremot inte svikit en film som Frozen II som lite otippat inte nominerats för annat än musiken.

Och vad hände med den verklighetsbaserade Hustlers? En klassisk svindlarhistoria med Jennifer Lopez som självsäker ledare för ett gäng strippor som systematiskt lurar sina kunder.

Filmen i sig är ojämn, men det var många som prisade J-Lo´s insats och i Oscarssammanhang har det ofta gått bra för historier om smarta svindlare. Åtminstone manliga sådana.

Konspiration eller gammal vana?

För mig som med stigande irritation sökt efter kvinnor i de berättelser som nominerats ligger det nära till hands att tänka att Little Women plockats in som något slags alibi.

Ett paket som i ett svep kruxar för hela den kvinnliga kvoten. En klassisk historia i händerna på en modern kvinnlig regissör - Greta Gerwig.

Synd bara att filmen är så traditionell. Hade man velat plocka in en kvinnlig ensemblefilm med mera krut kunde man gott ha valt Bombshell istället. En rapp skildring av trakasserihärvan som fällde chefen för Fox News.

Och varför rymdes inte The Farewell med? Då hade man inte bara ökat balansen mellan könen utan också fått in en större kulturell diversitet.

Som det ser ut nu får jag väl ställa mitt hopp till Honeyland i kategorin “bästa utländska film”. En film om en äldre kvinnlig biodlare i norra Makedonien.

Men det är fullt möjligt att hon får svårt att hävda sig mot de övriga medtävlarna som representerar allt igenom manliga berättelser. Däribland storyn om den lidande filmregissören i Pedro Almodóvars Pain and Glory.

Jag misstänker ändå att det lär dröja innan jag överhuvudtaget får en chans att se Honeyland.

I biovärlden verkar det nämligen vara större efterfrågan på åldrande maffiabossar i välkänd tappning, än på gamla kvinnor i okända bergsbyar.

Men kanske saker hinner ändra till nästa år? Det inhemska bioåret 2020 inleds åtminstone med att det är filmer med kvinnliga huvudpersoner som drar mest publik: Frozen II, Teräsleidit och Helene.

Så än finns det hopp - förhoppningsvis även för Hollywood.

Oscarsgalan äger i år rum ett par veckor än tidigare - det vill säga natten mellan den 9:nde och den 10:nde februari. Sändningen från röda mattan inleds klockan 1.30 och själva galan tar vid klockan 3.00. Bägge sändningarna refereras även på svenska.

En rättelse har införts - rollkaraktären Cliff Booth är stuntman, inte livvakt.