Sex & sånt: “Jag tror att alla som har en fitta har känt någon form av fittskam”

Jag förstod egentligen inte varför, eller ens att jag gjorde det, men i nästan tio år av mitt aktiva sexliv gick jag omkring och skämdes för mitt könsorgan. Det var inte en konkret och påtaglig skam, utan mer en omedveten sån. Jag förstod inte att det handlade om skam, men det syntes i sättet jag behandlade min fitta på.⠀

⠀
Min fitta skulle vara hårlös. Huden och min fitta har fått stå ut med rakbladsskap efter rakbladsskarp, för jag kunde inte tåla ens den minsta stubb som växte fram bara på ett dygn. Jag har sett bilder på min fitta och mitt venusberg från tre år tillbaka. Vi vet alla hur det ser ut då man rakar sej för ofta. Jag funderar över hur min fitta klarat allt rispande jag utsatt den för.⠀
⠀
Då jag låg med benen särade framför ett fejs, då fittan äntligen skulle få vara, finnas och synas - inte ens då var min fitta tillräcklig för mej. Jag hade aldrig sex utan att dofta nyduschad. För mej var det en självklarhet att fittan måste poleras, för annars är den är ju äcklig!⠀
⠀
Och vem är det som har sagt det? Precis, ingen! Och samtidigt, alla! Jag har ansträngt mej för att hitta konkreta exempel på situationer där någon fittshameat mej, men minns inget. Kanske sånt inte ens existerat? Men ändå finns den där, skammen.

För nog har jag fått höra att fittor, sådär i allmänhet, är äckliga. Jag har hört diskussioner om “discopimppi” som luktar fisk, varvade med låtsas kräkreflexer. Förundrade utrop över vad som rinner ur fittan. Googlat “bullfitta”, som används som skällsord för att påpeka om en viss fittform. Fittbärare blir överösta med reklam om doftande trosskydd, parfymerade tvålar för intimhygien och riktad reklam för sockring. Vi ser släta fittor med små blygdläppar i porren.⠀
⠀
Jag väntar på att någon ska öppna en fittpark fylld med fittstatyer som turister världen runt kommer och beundrar. För att visa att de finns och får synas! (Thank god för Vagina Museum som öppnades 2017!!!). Jag vill, eller egentligen, kräver att alla små flickor ska få ett riktigt namn för sitt könsorgan. Inte “där nere”, kisimurran, eller värst: framstjärt! USCH!

Jag har påverkas av hur fittan framställs, hur det talas om den och vilken bild som målas upp av den.

Jag tror att vi behöver se på våra fittor, röra våra fittor. Förstå att de är just som de ska, i allt från utseende till smak och lukt. Men vi behöver också höra vackra ord om fittan. Vi behöver bekräftelse, förstås från oss själva, men speciellt av andra som pratar om fittor och rör dem.