“Jag avskyr våldet de utsätts för” - Kurt Cobains engagemang mot våld mot kvinnor bottnade i att han själv var en outsider

Kurt Cobain hatade det våld som kvinnor utsätts för i egenskap av att de inte var män. Vad gör Nirvanas musik relevant idag och förändrade bandet något?

Jag gläds varje gång jag ser en ungdom iklädd Nirvana t-skjorta och tänker att vi har något gemensamt.

Att vara människa är att bära ångestens börda och en stor del av rock- och popmusikens betydelse i tonåren skulle inte vara begriplig om det inte vore för att man känner igen sina känslor I musiken.

Danny Goldberg var Nirvanas manager och Kurt Cobains vän.

Han har i boken “Serving the Servant” skrivit ner sina minnen av Cobain och tecknar ett ömt porträtt av en rolig, omtänksam, snäll människa som också bar på erfarenheter av föräldrarnas traumatiska skilsmässa och att ha varit en outsider I skolan.

Det här utanförskapet fick Cobain att ta kvinnors och sexuella minoriteters sida.

Revolutionen som kom och gick

Det är obegripligt att nästan tre årtionden gått sedan Nirvana och grungen “revolutionerade” rockmusiken.

Tunga riff och texter som bröt mot hårdrockens ofta sexistiska eller partypräglade världsbild lät en tro att något för alltid var förändrat.

Har allt det här bara blivit historia, intressant enbart för nostalgiker som vill minnas sina ljuvaste eller mest angstiga tider?

Nå, Nirvana var inte först med att undersöka outsiderns själsliv, det gjordes med kvalitet redan i 80-talets marginaler, men aldrig förr hade så kallad alternativ musik toppat listorna.

Jag minns att jag 1994-95 tänkte att musiken för alltid har förändrat också Finland, där Green Day, Soundgarden, Nirvana med flera parkerat på den inhemska albumlistans tätpositioner.

Men också den revolutionen kom och gick.

Senare har jag tänkt att det där inte betydde något och jag har övergett den idealism som jag kände angående musik; en tanke om att det man lyssnar på direkt korrelerar med hur man agerar som människa i samhället.

Danny Goldberg är inne på samma spår, konstaterar att Kurt skulle vrida sig i sin grav över att höra presidentdottern Ivanka Trump säga att hon hade en punkperiod, lyssnade på Nirvana.

Men grejen är förstås att alla lyssnade på Nirvana på 1990-talet. Sofi Oksanen då hon skrev sina tidiga texter lika mycket som alfahannarna i fotbollslagens omklädningsrum, platser som var slutna för sådana som Cobain.

Machohatet

I och med sin död blev Kurt Cobain del av en kulturell berättelse om de döda, vackra, glödande rockstjärnorna som dog tidigt och lämnade efter sig odödlig konst.

Danny Goldberg påminner också om något annat, att Nirvana och Cobain i ett Amerika för 30 år sedan utmanade den machokultur som rådde i den lilla uppväxtstaden Aberdeen, som låg bortom Seattle.

Det är Twin Peaks-trakter, orten uppbyggd på industri och arbete och kanske beskriver David Lynch och Mark Frost den här killtypen rätt väl genom den osympatiska Bobby Briggs, Laura Palmers fotbollsspelande ena pojkvän?

You know, Kurt is going to feminize rock

Courtney Love

Nirvana revolterade mot sexismen, genom att uppträda till förmån för sexuella minoriteter, genom låtar som Polly (om vilken Bob Dylan konstaterade att "grabben har hjärta" efter att han hört låten) och Rape Me, som bägge tar ett våldtäktsoffers perspektiv, eller med låten Frances Farmer Will Have Her Revenge on Seattle.

Farmer var skådespelare som tvångsvårdats och lobotomerats och den inspärrade kvinnan var ett tema som under 1970- och 80-talen förekom i amerikansk populärkultur.

Cobain och Courtney Love döpte sin dotter efter Frances Farmer.
Danny Goldberg berättar att Love stolt berättat att “You know, Kurt is going to feminize rock”.

Cobain och basisten Krist Novoselic var bägge rädda att de killar som gav dem stryk i högstadiet skulle stå I publiken och digga musiken.

Cobain klädde sig ibland i klänning och uttryckte sympati för sexuella minoriteter.

Någonstans här tror jag att relevansen i bandet fortfarande ligger. De stod upp för något med sin musik, egentligen för de identitetspolitiska kamper som man ser i dagens debatter och konstverk.

Dessa kamper påminner också om hur mycket och samtidigt lite som skett under knappa trettio år.

“I hate the violence they suffer”

Att läsa Nirvana biografier som jag gjort under årens lopp har fått mig att bilda en uppfattning om dem som inte enbart bottnar i vad jag diggade då jag var 17 år.

Det ger perspektiv på relationen mellan musik och politik och kanske vilka vägar vissa frågor färdats på väg mot bredare anslag.

Cobain sade (om kvinnor): “I´m standing on their side because I hate the violence they suffer, the daily injustices resulting from belonging to a different sex”.

Det påminner en om att det funnits musik och konst som uppmärksammat orättvisor, som försökt bryta med normer som är destruktiva.

Polly wants a cracker
I think I should get off her first

Ur Nirvanas "Polly"

Cobain inspirerades av Courtney Love, men också av sina vänner, de verkliga revolutionärerna i riot grrrl-bandet Bikini Kill, aktuella med Finlandsspelning dessutom.

Det som drev Nirvana var empati konstaterar Danny Goldberg varmt om sin vän men uttrycker hopplöshet inför det mörker som drogmissbruket innebar.

Boken är ingen glansbild, däremot påminner den om att vänskap kan uppstå mellan generationer och också sociala klyftor då man genuint bemöter varandra. (Texten fortsätter lite till efter bilden.)

Ångestbördan

Grungen förknippas med främst begreppet ångest, ett begrepp som också många filosofer funderat på.

Martin Heidegger, till exempel, talar om ångesten över att vara utkastad i världen.

Cobains ångest, hans utanförskap, handlar på många sätt om just den ensamhet som är en av de västerländska samhällenas stora utmaningar.

Betydelsen i Nirvanas texter är ofta svår att sätta fingret på, men en sak kan man åtminstone peka ut: i den uppsamlande, revolterande kraften då Cobain sjunger till exempel” With the lights out it's less dangerous, here we are now entertain us” finns en inbjudan för en och var att vara del av det vi som tar ansats och skakar om världens gränser.

Detta vi kan uppenbarligen utgöras av olika generationer, och vad är inte bättre än det då vi tillsammans ska bemöta de utmaningar som världen ställer på oss alla.

Jag ler varje gång jag ser någon bära en Nirvana-skjorta och avstod direkt från min egen då mitt barn ville ta över den.