“Vem orkar höra av sig till en gammal supkompis när barnet IGEN sov dåligt” – ni berättar hur ert sociala liv förändrats när ni fått barn

Podden Föräldrasnack med Carro och Rebecka frågade dig hur ditt sociala liv påverkats av att du fått barn. Här kan du läsa tolv olika berättelser - allt från att bli bortglömd till att starta egna föräldragrupper.

Ni var många som hörde av er med era berättelser om hur det sociala livet förändrats sedan barnen kom in i bilden.

En majoritet säger också sig lida av ensamhet i småbarnsbubblan.

En del har flyttat till nya orter, andra har tappat kontakten med sina gamla vänner eller blivit bortvalda.

I veckans avsnitt pratar Carro och Rebecka om hur de gjorde för att hitta vänner också under småbarnstiden.

De svarar på frågor både av ensamma föräldrar och bortglömda barnlösa vänner – och kommer med tips på hur du kan ragga upp vänner bland annat på Instagram.

Jag älskar er kompisar, men nu måste jag lämna den här Whatsappgruppen

31:40

Men som tur finns det också mer lyckade upplevelser av att kombinera familjeliv med vänskapsrelationer.

Här hittar du tolv olika erfarenheter av Föräldrasnacks lyssnare.

1. Rädd för att bli bortglömd

Jag försöker hänga med på träffar med grabbarna, men jag vill inte lämna min sambo ensam med barnen allt för ofta.

Sen när jag väl far med på nån träff är det oftast öl, jakt och snack om brudar och träning vilket inte intresserar mig så mycket.

Jag vill ju ändå ha kvar min plats i gänget så försöker anstränga mig trots att viljan och orken att umgås inte är så stor just nu.

Jag tycker ändå att vännerna har förvånansvärt stor förståelse för att jag inte kan hänga med på allt som det är nu.

Eller så är det bara nåt dom säger – ”Joo, vi förstår! Ta hand om familjen. Vi tar en öl för dig!”

Tvillingpappan

2. Barn är jobbiga – umgås helst med barnlösa

Jag vill inte umgås med flera folk som har barn, fastän jag själv har en bebis och är bonusförälder till ett barn.

Jag tycker att barn är jobbiga och för mycket ljud för sig när de är flera på samma ställe.

Jag har lika mycket kontakt som förut med mina vänner som inte har barn och då vi umgås är oftast babyn med, ibland också barnet, vilket är fine.

Bäst är ändå att umgås skilt utan barn och bebisar, bara vuxna emellan, och jag värdesätter sådana stunder högt.

Caro

3. De riktiga vännerna finns utanför babybubblan

Jag har alltid satt stort värde i att hålla liv i de vänskapsrelationer som jag uppskattar, och än så länge har jag faktiskt lyckats med det ganska bra – också sedan jag fick barn.

Jag har fått en del nya vänner som också har barn i samma ålder som jag.

Jag känner ändå på mig att det nog främst är mina gamla kompisar som jag kommer att hålla kontakten med i framtiden.

Jag vet att jag har något gemensamt med dem också utanför "föräldrabubblan".

Social tjej

4. Flyttade och blev ensam

Vi bodde i en mindre stad när vårt första barn föddes och hade
många vänner där, både med småbarn, större barn och inga barn alls.

Det var enkelt att hålla kontakten med de vännerna - vi hade en stor umgängeskrets och hade ofta besök eller var på besök.

Det här trots att vårt barn både sov och åt väldigt dåligt.

Det gav energi att orka med vardagen.

När vi började vänta vårt andra barn bestämde vi oss för att flytta innan barnet föddes.

Det var svårt att hitta nya vänner i den nya staden, förutom förstås ytliga bekantskaper i lekparkerna.

Vi har väldigt få vänner här fortfarande och det är ledsamt.

Vi skulle gärna träffa andra familjer och våra barn är väldigt sociala, men vi har nästan inga vänner här i nuläget.

Ibland funderar vi på att flytta tillbaka, mest för att det känns
ensamt här.

Ralf

5. Föräldrar, prata med varandra!

Har nog inte fått nya vänner genom mitt barn, två år.

Blev aldrig någon mammagrupp och i lekparken leker alla för sig själv och pratar knappt med varandra.

På dagis hämtar föräldrarna snabbt sina barn så där hinner man inte heller prata desto mera.

När jag var på resa utomlands konstaterade jag att det var mycket lättare att få kontakt med andra föräldrar i lekparkerna.

Och barnen tog också mera kontakt.

Jag upplever att jag varit väldigt ensam när jag var mammaledig.

De gamla vännerna jobbade och hade familjer så de hann inte ses nästan alls.

En tung tid på många sätt.

För att få någon slags social samvaro gick jag istället in på olika mammagrupper på Facebook.

Men efter ett tag måste jag sluta med det eftersom jag blev stressad och irriterad på andras svar.

Jag kunde också bli avundsjuk på Instagram-bilder av familjer som var så lyckliga när man själv var så trött.

Så måste ta lite paus från det sociala mediet också.

Ja, man måste väl vara mera aktiv själv och söka kontakt eller olika grupper för att hitta en ny social samvaro.

Tyvärr tog orken slut för mig att göra precis det, och det skulle ha varit precis det jag behövt göra för att orka.

Ensamma Småbarnsmamman

6. Vännerna ghostade mig

Jag blev ganska ensam.

Mina vänner från min hemstad lämnade dit och jag var ensam om att flytta till Pampas för att studera.

Det som jag upplevde kanske mest snopet var dock att mina
studiekamrater som jag upplevt som vänner ”ghostade” - det vill säga slutade svara på samtal/meddelanden ganska snabbt efter att babyn föddes.

Jag själv skulle ha upplevt det skönt att även i babybubblan ha fått träffa människor som inte alls hade barn utan att jag skulle kunnat tänka på något helt annat ett tag.

Yngre men inte ung mamma

7. Vänskapen pausades och återupptogs senare

Fick mitt första barn när jag var rätt ung, 21 år gammal.

”Alla andra” av mina vänner hade då fullt upp med studieliv, att festa och hade nog inga planer på att skaffa barn.

Jag intalade mig att detta skulle inte ändra på nåt, klart att jag ändå skulle bli bjuden på alla event och fester, även om jag inte alltid skulle ha möjlighet att komma.

Nåja, barnet kom och vännerna var ivriga att komma och hälsa på.

Första veckorna.

Sen blev det mer och mer sällan.

Min sambo jobbar som lastbilschaufför och var (är) mer borta än hemma.

Jag kände mig som ensammast i världen.

Förstod det nog inte då men hade antagligen nog en släng av förlossningsdepression.

Fick andra barnet när jag var 28, då hade flera av mina vänner ”hunnit ikapp” eller hur man ska säga ...

Så nu har två av dem som förut ”övergav” mig, hittat tillbaka till vår vänskap och vi träffas då och då med barnen.

Signatur I

8. Startade egen föräldragrupp

Andra mammavänner är det som räddar mej i den tunga småbarnsvardagen!

Var med i en mammagrupp först, där jag inte kände mej helt bekväm.

Vi träffades ibland men korta stunder och det var inte så stressfritt för mej som mamma.

Nu har vi världens bästa kompisgäng som träffas varje vecka.

Vi håller till hemma hos nån (ingen städpress!) och umgås i princip hela dagen.

Man tar med egen lunch att värma, rester eller köpismat. Vi kokar kaffe och barnen leker.

Det är totalt chill och SÅ ändamålsenligt.

Dessutom bra att det är hela dagen för annars hinner man bara bära iväg hela barnaskaran, mata dem och behöver sen ställa sig hemåt igen.

Man får helt enkelt komma som man är och så delar vi vardagen.

Vi har egentligen inte känt varann så länge men det är stämningen och det fasad-fria som gör att man trivs så bra tillsammans.

Via församlingen hittade vi varandra och jag är evigt tacksam för dessa ❣️

Tvåbarnsmamma

9. Föräldraskapet öppnade ett nytt socialt liv

Jag fick ett helt nytt liv när jag hade fått mitt andra barn.

På BB träffade jag en tjej som jag senast såg idag, 30 år senare.

Hon drog med mej i körlivet och den vägen fick jag mer vänner och lärde mej sjunga ordentligt. Härligt!

Man måste inte förbli kvar i gamla gäng om livet blir annorlunda, för det gör det ju, med barn, med ny make.

Betyder inte att man ska glömma gamla kompisar, men en riktig vän hänger väl med i nya livet om hen är en riktig vän.

Airam62

10. Tajmade perfekt

Jag hade sån tur att båda mina bästa vänner fick barn samtidigt som mig!

Dessutom ledde detta till att våra män som tidigare inte umgåtts,
blivit vänner och gärna umgås med varandra.

Det här betyder att vi kan ta hand om barnen när männen vill göra något utanför hemmet – och vi tjejer kan åka hemifrån och lämna barnen med männen som ofta då umgås hemma hos nån av oss.

Men mest umgås vi alla samtidigt!

Så givande, är tacksam över hur det blev. Kommer såå sakna denna tid när vi börjar jobba igen!

Daniela

11. Bara en förälder kan förstå en förälder

Jag har kvar vänner från förr som inte har barn. Vi träffas ibland och jag tycker om dem.

Men dem som man på riktigt kan dela vardagen med och relatera till är ju de som också har barn.

Så de träffar jag oftare och på ett annat sätt.

Men jag tror att det beror på att småbarnstiden är så intensiv och
överväldigande.

Det kanske ändrar lite när barnen växer och man eventuellt jobbar eller studerar igen.

Då kanske man hittar varandra på ett nytt sätt.

De som inte har barn kan ju känna på samma sätt, att det är svårt att relatera till oss mammor eftersom vi lever så annorlunda liv då just.

Bara man behandlar varandra bra så tror jag inte att det alltid behöver bli känsligt.

Man är närmare vissa personer i olika skeden av livet helt
enkelt. Så funkar det!

En mama

12. Vännen som väntar på att barnen ska växa upp

Jag har inte själv några barn, men jag tänker däremot berätta lite om hur det är på den andra sidan om staketet – när mina vänner skaffar barn och slutar att höra av sig!

Min historia är den vanliga - tighta vänner under studietiden, men när barn började dyka upp så försvann dessa vänner inte bara ur mitt SOME-flöde utan ur mitt liv mer eller mindre fullständigt.

Jag har nog hela tiden vetat att det har att göra med barnen - vem orkar höra av sig till en gammal supkompis när barnet IGEN sov dåligt eller mådde lite dåligt?

Så därför har jag inte klandrat dem för det. Men visst känns det sorgligt.

Speciellt om jag inte hör något alls från mina vänner, det har hänt att
vi har kommit överens om att träffas och sen ...

Ingen dyker upp, inget meddelande, inget.

Ändå var jag på både deras bröllop och dop.

Å andra sidan finner jag också tröst i att dessa barn är trevliga.

De kommer från bra gener, så att säga. Och så brukar det gå till så med barn att de växer upp och flyger ur holken. Då hinner vi också kanske träffas?

Kompisen

Vad har du för erfarenhet? Kommentera här under eller mejla foraldrasnack@yle.fi!