Analys: Kemiarbetarnas avtal visar vägen – men ännu hänger många strejkhot i luften
Kemiarbetarna fick som de ville och nu väntas andra löntagare också bli av med de extra 24 arbetstimmarna. Strejkhoten fortsätter ändå att hänga i luften. Bland kraven finns löner som går att leva på.
Många drog en suck av lättnad igår när Industrifacket och Kemiindustrin äntligen kom överens om ett nytt kollektivavtal.
Den omedelbara följden blev att strejkhotet blåstes av. Eftersom strejken hade stängt ner raffinaderierna i Borgå och Nådendal skulle den ha lett till brist på bränsle och stora problem inom flygtrafiken och andra transporter.
En annan följd är att avtalet nu förväntas visa vägen för alla de branscher och de drygt två miljoner löntagare som ännu ska förhandla om nya kollektivavtal.
Egentligen skulle proppen åka ur ketchupflaskan redan när exportindustrin fick sitt avtal.
Viktigast är kanske att de som jobbar inom kemiindustrin nu blir av med de 24 extra arbetstimmarna i konkurrenskraftsavtalet – de så kallade kiky-timmarna.
Alla vill nu ha lika mycket
Det betyder sannolikt att det blir mycket svårt för andra branscher att hålla fast vid kiky-timmarna. Arbetstagarna kan säkert gå med på ett och annat för att kompensera för dem, men timmarna måste troligen bort för att några avtal ska kunna godkännas.
Egentligen skulle proppen åka ur ketchupflaskan redan när exportindustrin fick sitt avtal i januari, men då förklarade arbetsgivarsidan med hänvisning till vissa tekniska detaljer att avtalet var unikt.
Det betyder inte att det är slut på strejker och strul.
Nu riktas blickarna mot Pappersförbundet och Skogsindustrin. Pappersarbetarna har strejkat i snart två veckor och når man inte ett avtal fortsätter strejker och lockouter i flera dyra veckor.
Parterna samlades igen hos riksförlikningsmannen klockan 14 på fredagseftermiddagen. Natten innan satt de uppe till klockan två.
Vägen är ändå hur som helst utstakad för de flesta branscher: Kiky-timmarna ska bort och lönepåslagen ligger någonstans i närheten av 3,3 procent under drygt två år.
Det betyder ändå inte att det är slut på strejker och strul.
Krav på löner som går att leva på
För servicefacket handlar nämligen förhandlingarna med Finsk handel inte bara om att bli av med kiky-timmarna. För deras medlemmar är det minst lika viktigt att få tillräckligt med arbetstimmar.
Ett allmänt problem inom servicebranschen är att de anställda erbjuds så få arbetstimmar att lönen helt enkelt inte går att leva på.
Lätt blir det knappast heller för de offentligt anställda att få önskvärda kollektivavtal.
Även om man skulle komma överens om att slopa kiky-timmarna, blir lönerna en svår nöt att knäcka. För arbetstagarna räcker nämligen inte det allmänna påslaget på 3,3 procent.
Orsaken är att man anser att de kvinnodominerade branscherna har halkat efter i löneutvecklingen.
Lärarna och resten av undervisningssektorn har villigt hakat på och ställer samma krav.
Kommunarbetsgivarna suckar och säger att pengarna är slut.
Fackveteranen Ralf Sund, som numera jobbar för Tehy, konstaterade i en intervju för Svenska Yle i januari att det nu gått ett tag sedan vårdarna senast tog till storsläggan. I vår kan det vara dags igen.
De kommunala kollektivavtalen löper ut i slutet av mars.
En bonuseffekt av avtalet mellan Industrifacket och Kemiindustrin kan vara att den hårt kritiserade riksförlikningsmannen Vuokko Piekkala visade att hon ännu klarar av att spela sin roll.