För ett drygt år sedan dog Isa Muotios barn i magen: ”Det skulle kännas tryggt att ha en grupp där man vet att det är okej att ta upp det här”

Isas barn dog i magen en dag innan det var beräknat att födas. Sen barnet dog har Isa letat efter någon i närheten av Vasa som också har förlorat ett barn för att ha någon att dela sina tankar med.

Hon har hittat andra i samma situation som hon, men det har inte varit lätt och de bor på andra orter än hon.

Därför efterlyser Isa en grupp för att föräldrar som har förlorat ett barn på samma sätt eller på något annat sätt ska kunna träffas.

- Jag vet ju att det finns andra som har varit med om samma sak och jag vet ju inte om de har hittat stödgrupper, säger Isa Muotio.

Isa berättar att sen deras barn dog är det många som tagit kontakt med henne och hennes man och berättat att de har varit med något liknande eller de känner någon som varit med om något liknande.

- Det händer nog, men det är inte så många som pratar om det.

Jag vet ju att det finns andra som har varit med om samma sak.

Inget hjärta som slog

Den 13 december 2018 hade Isa inte känt så mycket rörelser från barnet i magen under dagen, men eftersom förlossningen närmade sig och hon hade hört att barnet kan röra sig mindre strax innan förlossningen blev hon inte orolig förrän på kvällen.

När hon inte lyckades väcka barnet i magen åkte hon och hennes man till sjukhuset.

- De försökte lyssna efter hjärtljudet, men hittade inget. Sen var det en läkare som gjorde ett ultraljud och då konstaterade de att det inte fanns något hjärta som bultade längre.

Några dagar senare födde Isa sin döda dotter.

Det fanns ingen förklaring.

Isa hade hunnit förbereda hemmet för babyns ankomst, hon hade tagit fram sakerna och bäddat sängen. Innan de kom hem från sjukhuset hade hennes man tillsammans med sina föräldrar städat bort allt.

- Jag visste hur jag skulle reagera när jag såg sakerna.

Isa berättar att det togs många prover både på henne och på barnet och barnet obducerades. Efter två månader hade alla svar kommit.

- Det fanns ingen förklaring.

Jobbigt men stärkande

Isa säger att det gångna året har varit jobbigt, men samtidigt stärkande.

- Det låter kanske konstigt. Men det känns som att det som hände har stärkt oss. Jag har fått en annan syn på livet.

På BB fick Isa och hennes man ett eget rum som låg en bit från förlossningssalarna.

- Åtminstone socialarbetare, präst, läkare och psykolog kom och pratade med oss medan vi var på sjukhuset. De erbjöd stöd och berättade att vi kunde ringa när som helst. Jag har också gått hos en terapeut. Jag tycker att jag har fått bra stöd. Stödet från vänner och familj har också varit viktigt.

Där vi skulle kunna träffas och prata och umgås så där som man gör i mamma- pappagrupper.

På Facebook har Isa hittat föreningen Käpy – Lapsikuolemaperheet eller Barndödsfamiljernas stödgrupp.

- Det enda negativa är att det är mest på finska. Jag kan finska ganska bra, så jag klarar mig. Men det skulle vara skönt att hitta fler som pratar svenska och att man också skulle kunna träffas.

Isa berättar att Käpy ordnar träffar runt om i Finland och att det också ska ordnas en träff i Vasa, men på finska.

Därför har Isa funderat på att starta en svenskspråkig grupp för föräldrar som har förlorat ett barn i magen.

- Där vi skulle kunna träffas och prata och umgås så där som man gör i mamma- pappagrupper.

Isa säger att hon har hört av dem som varit med om något liknande och sedan fått ett till barn att det har varit svårt att kunna prata om barnet man har förlorat.

- Det blir en konstig stämning och folk vet inte vad de ska säga eller hur de ska reagera. Därför skulle det kännas tryggt att ha en grupp där man vet att det är ok att ta upp det här.

Österbottens kriscenter Valo erbjuder samtalsstöd vid krissituationer och Camilla Björk säger att förlora ett barn är en kris.

- Vi kan överväga att bilda en grupp för föräldrar som har förlorat ett barn under graviditeten, säger Camilla Björk.

Det känns jättehärligt och jätteskrämmande.

Ett barn på väg

Om allt går som det ska Isa och hennes man bli föräldrar igen i sommar.

- Det känns jättehärligt och jätteskrämmande. Vissa dagar tänker jag knappt på det, andra dagar har jag ångest och oroar mig för att något ska hända och vissa dagar är jag bara glad.

Isa berättar att hon var mer orolig under den förra graviditeten.

- Det här låter jättekonstigt, men på något vis känns det som en trygghet att jag vet att det inte finns någon säker tid. Jag har börjat tänka att när man har ett barn, oberoende om det är i magen, det är sex år eller 20 år så kan man förlora det när som helst. Det finns ingen säker tid och det ger mig en sorts trygghet. Jag har börjat se på livet på ett nytt sätt.

Isa letar efter stödgrupp

5:28