Jakob Öhrman regisserar en Hamlet utan Hamlet i huvudrollen: ”Jag är fascinerad av historiens sidokaraktärer”

Hamlet förföljer Jakob Öhrman. Som 17-åring gjorde han denna Shakespeares coolt tragiska gestalt för första gången. Nu 20 år senare djupdyker han i historien redan för tredje gången: ”hämnd, makt och öde är fascinerande teman”.

Det är dags för Finlandscomeback.

Skådespelaren som flyttade till Berlin och jagade ett internationellt genombrott tillsammans med gruppen Nya Rampen, är tillbaka i Helsingfors.

På Teater Viirus gräver han nu i den drygt 400 år gamla Shakespeare-klassikern Hamlet - historien om prins Hamlet som ska hämnas mordet på sin far, kungen, som i skepnad av en vålnad berättat om sin död. Så spelar prinsen galen för att komma nära sina fiender, och offrar samtidigt sin kärlek till Ofelia.

En Hamlet för 2020

Som väntat kommer Öhrman att berätta klassikerhistorien på ett nytt sätt. Det blir snabbt tydligt då jag i ett par timmar inför en intervju följer med en repetition, som i första hand handlar om kameravinklar och logistik.

Jakob Öhrman går igenom scen för scen tillsammans med skådespelaren Jonna Järnefelt. Han springer omkring och pekar ut riktningar och positioner, lika mycket på scenen som bakom uppsättningens hotellfasad, i rum som vi bara kan se via videoprojiceringar.

Att det är just Järnefelt som följer anvisningar handlar om att hon fungerar som kameraförare under föreställningen, och styr det som projiceras på den stora skärm som har byggts upp i ena kanten av scenen.

I Öhrmans version spelar hon pjäsens vålnad, som här alltså är en kvinna. Också annars bjuds det på andra huvudkaraktärer än i Shakespeares originaltext. Som att det istället för prins Hamlet är prins Fortinbras som står i centrum, en kvinnlig Fortinbras dessutom.

Varför det är så, varför historien nu är flyttad till Teneriffa, varför videoprojiceringar ska spela en så central roll i berättandet och vad Öhrman bär med sig från Berlin får vi återkomma till.

Först går vi tillbaka i tiden. Långt tillbaka.

Allting började med Hamlet

Det är redan 20 år sedan Jakob Öhrman för första gången steg in i Hamlet-världen, i samband med att han och Rasmus Slätis och Elmer Bäck grundade gruppen Nya Rampen. Då med Seija Metsärinne som regissör.

- Det betydde mycket för mig, en så djup roll, berättar han idag.

- För en 17-åring öppnade den sig inte helt. Men den blev kvar hos en, och sedan dess dyker den alltid då och då upp i mina tankar.

Som nyss utexaminerade skådespelare tog Nya Rampen-trion omedelbart tag i Hamlet på nytt, i ett samarbete med Wasa Teater. Och nu igen, en tredje gång!

- Jag tror det är pjäsens teman som fascinerar mig, hämnd och makt och öde. Men det är också något i hur Shakespeare skriver den här tragedin. I hans pjäser är hierarkierna så tydliga, och då passar det också bra att klippa och klistra i texten.

Under 2000-talet har den finlandssvenska teatern knappt alls spelat klassiker, och Öhrman medger att det hämtar med sig många utmaningar när man återvänder till de gamla texterna.

- Som att människor kanske har sett dem tidigare och har en åsikt om hur de borde göras, vad man får klippa och inte får klippa, eller hur man kan få en klassiker flyttad till idag utan att det känns fel.

- Men jag tycker det är fascinerande att göra dem.

Succéproduktion förde trion till Berlin

Bara ett par år efter Nya Rampens andra Hamlet, slog gruppen igenom stort med produktionen Conte D’Amour, ett samarbete med svenska gruppen Institutet.

Höjdpunkten då var en inbjudan till Berlin, där man 2012 fick uppträda i samband med en av världens mest prestigefyllda teaterfestivaler: Theatertreffen.

- Det var speciellt, att spela på en festival dit man tidigare hade köat och kämpat för att få biljetter.

I samband med den framgången flyttade NR-trion till Berlin. Det handlade om att skapa nya nätverk, om att geografiskt bo närmare sammanhang som man ville samarbeta med. Och förstås, att leva mitt i en kulturmiljö som man ville bli påverkad av.

Då vi träffades i samband med era Theatertreffen-uppträdanden, konstaterade du att ni kommer att stanna i Berlin så länge det känns bra. Hur länge var det bra?

- Det kändes bra väldigt länge. Berlin blev också ett hem, men småningom använde vi Berlin mest som bas medan jobben fanns på andra ställen.

För ett och ett halvt år sedan kändes det rätt att flytta tillbaka till Helsingfors, vilket också Elmer Bäck har gjort. Idag är bara Rasmus Slätis kvar i Berlin.

- Jag vill nog ännu bo där, nångång. Men det är en stad som kräver att man har något att göra där. Att sitta och dricka billig öl och äta billig korv är roligt ett tag, men sedan måste man hitta på något annat.

Berlin är väl en stad där det är väldigt lätt att inte gör nånting alls.

- Just det, och jag måste ha nånting att göra, jag kan inte bara vara. Så nu är jag tillbaka i Västra Böle där jag föddes.

Intresserad av bortglömda sidokaraktärer

Nu är det Viirus och Hamlet som gäller.

- Jag har alltid varit fascinerad av att berätta historier ur sidokaraktärers perspektiv, så här bestämde jag mig för att lyfta upp prins Fortinbras som ofta klipps bort helt och hållet. Det är en karaktär som är väldigt intressant i det att han har samma öde som Hamlet, hans pappa blir också dödad och det läggs på hans axlar att utföra hämnden.

- Skillnaden för mig finns i att Hamlet är ett slags evig student som går omkring och funderar på livet och på hur han ska utföra hämnden, medan Fortinbras är som en maskin som handlar först och tänker sedan.

Det förutsätter att du har skrivit om i texten?

- Ja jag har klippt och klistrat en hel del, och gett mera kött åt vissa karaktärer. Ta bara Ofelia som man alltid känner att skulle behöva lite mera text. Nu får hon det.

- Men det är nog mycket av Shakespeare också. Det finns en charm i att ha kvar den gamla vackra texten.

Och alla videoprojiceringar? I dag finns det ju inget av nyhetens behag med det längre, men varför ser du det fortfarande som intressant?

- Jag upplever att kameran är väldigt viktig eftersom jag vill komma in under huden på skådespelaren, jag vill kunna zooma in på dem och visa närbilder på känslor.

- Det viktiga i vår föreställning är att det är en av karaktärerna som sköter kameran. Allt filmas av vålnaden, allt filmas ur hennes perspektiv, det är det som hon tycker att hon vill avslöja som kommer upp via hennes kamera.

Berlin var en värld av att aldrig veta vad som kan hända

Vad bär du med dig från åren i Berlin?

- Kanske atmosfären, den där pulsen som man kunde känna av varje dag hela tiden, som att kunna hitta sig på någon sunkig bar med fantastiska konstnärer eller musiker som man inte behöver veta något om. Bara det där varandet och att aldrig veta vem som dyker upp från vilket hörn, det var väldigt fint.

- Men också sättet att arbeta. Det här med föreställningar där vad som helst kan hända, där det aldrig är färdigt. Det kräver ett helt eget sätt att tänka, att man känner sig säker i det att allt är osäkert.

- Det är något jag vill bära med mig, det lite performativa tänkandet, att jag stiger ut på scenen och har min uppgift men bestämmer mig för att göra såhär... Och fast det känns skrämmande så gör jag det ändå, för att det är kul att vara pissrädd och inte veta riktigt vad jag håller på med.

- Det vill jag jobba vidare med, gräva djupare i det jag gör. Men också att hitta nya lokaler som man inte brukar spela i, jobba med konstnärer och personer som inte alltid är skådespelare, vidga på gränserna.

Har något förändrats under de senaste tio åren, sedan Conte d’Amour?

- Ja det upplever jag nog. Kanske man inte är lika vig som förr, men jag upplever att man blivit smartare och bättre på vissa saker, fått en förståelse för större perspektiv, och inser vad som är viktigt och vad som inte är så viktigt.

Det låter som att bli äldre, och acceptera det.

- Absolut, det är just så. Och det är coolt.

Teneriffa rätt plats för en Shakespeare-tragedi

Men så var det ännu det där med Teneriffa som ny Hamlet-miljö. Och idén om en All Inclusive-vistelse.

- Jamen Teneriffa är ett bra ställe för en Shakespeare-tragedi.

- Det är som Hamlet säger. Livet är ett fängelse, Danmark är ett fängelse, eller hur det nu går. Så Teneriffa... Man åker dit med sin familj och sina vänner, allt är möjligt, allt är All Inclusive, och det är det perfekta stället för något som bara går fel och allt blir en massaker.

- Det är som en julmiddag som går för långt. I något skede börjar det explodera, och det är det perfekta stället att lägga Hamlet i.

Hamlet All Inclusive får sin premiär på Teater Viirus den 21 februari. Produktionen är ett samarbete mellan Viirus, Nya Rampen och Studentteatern.