Kolumn: Jag tittar på The Voice för att se människor försöka och sedan misslyckas

I slutet av januari startade nionde säsongen av musiktävlingen The Voice of Finland. Men med tanke på att vi sällan ser stora popstjärnor födas utan snarare bevittnar hur människor misslyckas börjar det vara tid för talangshowerna att gå i graven.

I höstas skrev bloggaren Sandra Beijer att hon varje år kollar på svenska Idol, men endast fram tills liveshowerna börjar.

Beijer efterlyste ett program som skulle vara som Idol, men enbart bestå av provsjungningsdelen, det vill säga den intensiva starten när bra som dåliga sångare försöker visa vad de går för inför den tuffa juryn.

Så fort deltagarna sågats ner till topp 20 skulle serien sluta. För ingen orkar väl egentligen se på liveshowerna med sina urvattnade försök att få en att bry sig om artisterna i fråga, än mindre rösta på dem?

Lika skyldig

Jag skrattade först åt idéen, men insåg snabbt att jag gör likadant. I flera år har jag kollat på amerikanska The Voice, men tappat intresset när liveshowerna dragit igång.

Detsamma gäller för svenska Idol, som jag varje år börjar titta på. I år var första gången jag orkade se på avsnitten efter auditionsdelens avslut. Ändå hann jag aldrig komma till finalen. Någonstans bland topp 7 försvann spänningen.

Det torde heller inte bli annorlunda med finska The Voice, som inledde sin nionde säsong för någon helg sedan.

Trots att sångarna har hållit en någorlunda hög nivå i säsongens början, och även om killarna i Apulanta medför en ny energi på domarsidan, börjar konceptet kännas slitet.

Inflation på talangtävlingar

Jag är inte den första som börjar tröttna på talangtävlingarna. Dessa shower nådde nog sin klimax redan för tio år sedan.

Då rådde det nämligen inflation på programmen på riktigt. Idol räckte inte längre utan plötsligt skulle man också se på The Voice, X Factor, America’s Got Talent, etcetera etcetera.

Alla erbjöd de någon unik twist på koncepten, men i grunden handlade det om samma sak.

Det kändes nästan som att vem som helst kunde tävla med vad som helst - någonstans fanns det en producent som var villig att lägga dig framför kamerorna, i synnerhet om du hade en mysig snyfthistoria att dra fram.

Dessa koncept spreds sedan världen runt, utan någon närmare eftertanke.

Nådde ett visst tak

I något skede märkte tv-bolagen att det faktiskt fanns en gräns för hur många talangshower publiken orkar med.

X Factor USA hann bara med två säsonger innan det lades ner och The Voice-konceptet lyckades aldrig få fotfäste i Sverige.

I Finland har både Idol och X Factor fått se sig besegrade av långköraren The Voice of Finland, även om X Factor återuppstod för en andra säsong år 2018.

Man kan väl säga att ekonomins osynliga hand hittade medelpunkten mellan efterfrågan och utbud även för dessa program. Men där har vi egentligen stannat.

Diskussioner kring tävlingarnas framgång

Talangtävlingarnas syfte har dock ofta debatterats i media eftersom deras framgångar varit så ringa.

Med tanke på hur många vinnare som korats under åren är det en förnedrande liten skara som blivit stora stjärnor efteråt.

De som har gjort karriär efter tävlingarna har sällan heller gjort det tack vare sin medverkan, utan för att de börjat producera egen och intressant musik.

I en artikel i Iltalehti sade två av domarna i The Voice of Finland nyligen att bristen på framgång beror på att publiken röstar fram fel vinnare. En av seriens tidigare segrare, Siru Airistola, skyllde däremot på att hennes album fick för lite marknadsföring.

Båda parterna har säkert rätt. Publiken må älska en artist med en tragisk bakgrundshistoria eller en som på grund av sitt midjemått inte platsar på MTV.

Men dessa historier gör inte att vi sedan lyssnar på artistens musik eller att ett skivbolag väljer att satsa på den.

Och däri ligger givetvis problemet: musikindustrin handlar om mer än att kunna sjunga vackert.

De flesta som är bra sångare blir inte uppraggade av Max Martin som skriver musiken åt dem. De måste skapa den själva.

Gillar att se folk misslyckas

Varför fortsätter vi då att kolla på talangtävlingarna? För av någon anledning lockar de år efter år en publik, annars hade de lagts ner för länge sen.

Min teori är att det roliga med talangshowerna inte är att se människor lyckas, att se någon hurtig cowboy från inlandet uppnå sin stora dröm, utan snarare att se människor misslyckas.

Missförstå mig rätt: jag sitter inte hemma och är skadeglad när juryn berättar åt personer att de inte gått vidare. Men tävlingarnas dramaturgi bygger på att vi ser duktiga sångare åka ut.

Vi tycker om att se provsjungningsdelen, liksom Beijer poängterade, just för att man i rasande takt får se människor bli ratade, få psykbryt på grund av pressen och sjunga falskt och glömma låttexter på grund av nervositet.

Vi tycker också om dem för att vi kan sitta tryggt hemma och tänka: “åtminstone är jag inte så dum att jag gör bort mig på nationell tv”.

Döende koncept

Det är också det som gör att vi över huvud taget uppskattar de där få sångare som gör allt rätt och går vidare till nästa nivå.

Därför försvinner spänningen när det bara är 20 artister kvar som är ungefär lika bra och bara sjunger en låt en gång i veckan.

Dramaturgin fallerar när vi bara ser en person i taget bli utröstad.

Det är dessutom inte lika kul när man inte kan rikta sin ilska mot juryn, utan bara kan bli arg på de prepubertala barn som sitter hemma på fredagarna och röstar.

Men dessa historier gör inte att vi sedan lyssnar på artistens musik eller att ett skivbolag väljer att satsa på den

Med tanke på att så få faktiskt blir stjärnor i talangprogrammen kan man dessutom säga att även vinnarna slutligen är förlorare. Vi lägger år efter år tid på att se människor som misslyckas i realtid i tv - och vi gör det helt utan att skämmas.

Frågan som kvarstår är således inte om talangtävlingarna är ett döende koncept, men om det borde vara det.

Jag tror att förtjusningen i att se människor i alla åldrar och former försöka nå sin popdröm förgäves kan fortsätta underhålla ett tag till, men borde vi låta det?

Oetiskt mot artisterna

Svenska Idol gjorde stora rubriker för något år sedan när det avslöjades hur låg ekonomisk ersättning artisterna som medverkar får från produktionen.

Jag tror inte att situationen ser mycket bättre ut i andra länder.

Artisterna utnyttjas mer eller mindre för publikens stora nöje. Och när jag ser de finska artisterna försöka imponera på de bortvända domarna i The Voice börjar jag få lite ont i magen.

I The Voice handlar det om vilka som lyckas ge en kalla kårar, mer än vad det handlar om teknisk kunnighet. I Idol får man lägga till att artisten ska ha ett bra utseende, alternativt en sprudlande personlighet, för att ta sig vidare.

När jag väl räknat ut hur programmen fungerar börjar till och med charmen i den brutala tävlingspressen att minska.

Och med tanke på artisternas välmående borde vi låta dessa program gå i graven, så att artister kan lära sig bli artister på ett mer etiskt sätt.

Då kanske vi också kan sluta låtsas att vi ser på talangtävlingar för att vi vill se människor uppnå sina drömmar och erkänna vad tävlingarna egentligen går ut på.