Film: The Peanut Butter Falcon - feelgood om vallfärd, vänskap och wrestling
Det är charmigt och roligt men också sorgligt och vackert och på slutet till och med magiskt. En film som lyckas undvika klichéer och förmedla äkta glädje.
Zak (Zack Gottsagen) är en ung man med Downs syndrom som tvingas bo på ett ålderdomshem för att ingen annan vill ta hand om honom.
Men Zak drömmer om showbrottning och vill gå i den wrestlingskola som hans stora idol Salt Water Redneck (Thomas Haden Church) driver.
En natt lyckas Zak rymma från ålderdomshemmet och sätter kurs söderut mot wrestlingskolan. I hälarna har han sköterskan Eleanor (Dakota Johnson) som är snäll och vill väl men som, precis som alla andra, undervärderar Zaks talang och envishet.
På vägen stöter Zak ihop med Tyler (Shia LaBeouf), en man som också flyr en mängd problem men kanske främst sig själv. En man som klantat till det rejält men som också bär på en stor sorg.
Motvilligt går Tyler med på att ta Zak i släptåg och tillsammans börjar de en lång resa till fots och med en flotte över öarna och kustbankerna i North Carolina. En obygd med vackra solnedgångar och originella figurer.
Klichévarning avblåst
Två udda män tillsammans på en resa. Trots diverse motgångar blir de till slut vänner och lär sig något som sig själva och om livet. Det låter som om en rejäl klichévarning borde utfärdas.
Men The Peanut Butter Falcon är en film som trots allt undviker fallgroparna.
Kanske för att filmen inte blir ännu en i raden av “inspirerande och upplyftande berättelse om hur även människor med funktionsnedsättning kan uträtta mirakel”.
Filmens styrka och charm beror väldigt långt på skådespelarna. Shia LaBeouf är strålande i rollen som den både arga och sorgsna Tyler medan Zack Gottsagen har en fenomenal komisk timing.
En del av replikerna lär också vara improviserade. Bland annat scenen då Tyler irriterat förklarar för Zak att regel nummer ett är - “du får inte sakta ner min fart!” Tyler ber sedan Zak upprepa vad som är regel nummer ett, varpå Zak utan att blinka svarar “party”.
Vänskapen som växer fram mellan Tyler och Zak känns äkta. Och de två skådespelarna verkar ha blivit goda vänner även privat.
Under Oscarsgalan kunde vi se LaBeouf och Gottsagen tillsammans då de delade ut pris för bästa kortfilm. (Gottsagen blev också den första med Downs syndrom som fått äran att dela ut en Oscarsstatyett).
Gottsagen är också den som gett idén till filmen.
Det hela började då regissörerna och manusförfattarna Tyler Nilson och Michael Schwartz mötte Gottsagen under ett läger för skådespelare med funktionsvariation. Gottsagen drömde om att bli filmstjärna och övertygade dem om att skriva ett manus där han kunde spela en av rollerna.
Underskatta aldrig tron på det magiska
The Peanut Butter Falcon är ganska förutsägbar och har en del brister i manuset. Sköterskan Eleanor blir till exempel en konstig bifigur som man gärna hade kunnat utveckla lite mer, speciellt som Dakota Johnson är en skicklig skådespelare.
Men filmen har en så generös värme, charmig äventyrslust och ren glädje att man lätt förlåter vissa skavanker.
Zak och Tyler är en udda duo och under deras resa träffar de också på en mängd mer eller mindre besynnerliga typer, bland annat en blind predikant som hjälper dem vidare i det som han kallar en pilgrimsfärd.
Det är kanske också den mest träffande beskrivningen av filmen. Både Zak och Tyler är inte bara på flykt, de söker något annat.
Därför blir filmen mer än en buddy movie eller en äventyrsfilm, det blir istället en film om broderskap och familj, en berättelse om försoning och styrkan i att tro på det omöjliga.
Och så är det här en film som visar att man aldrig skall underskatta kraften i en födelsedagsönskan!
