Samhällsdebattören sedan barnsben, Pär Stenbäck: “Demokratin har aldrig tidigare varit så hotad som den är i dag”
Lillgammal är inte ett ord som Pär Stenbäck använder för att beskriva sig själv som ung, men ordet känns onekligen beskrivande för den tioårige Borgåpojken som fick höra om krisen i Sydkorea. Sommaren 1950 bröt Koreakriget ut, vilket också var startskottet för hans samhällsintresse.
Intresset för omvärlden har varit intakt, trots att mycket har förändrats i Pär Stenbäcks liv sen dess.
- Jag har alltid haft ett starkt intresse av att förstå hur samhället och världen fungerar. Jag vill hålla mig orienterad och vill kunna göra en självständig analys av finländsk politik och internationell politik, och allt som hör till det. Nu har det blivit en vana, säger Stenbäck.
Vid 78-års ålder tar Stenbäck fortfarande plats i samhällsdebatten. Han har blivit känd för att ha en åsikt om det mesta. Något som han inte dementerar.
- Jag ser mig som en observatör. Genom artiklar och analyser försöker jag dela med mig av min åsikt. Det är en personlig åsikt och jag tror inte alltid att jag har rätt, men jag tycker att jag har rätt att framföra den.
Den hotade demokratin
Pennan har varit Stenbäcks främsta verktyg och vapen genom åren. I yngre år som journalist och på senare dagar som samhällsdebattör och författare.
Utöver självbiografier har han bland annat skrivit om den hotade svenskan i Finland och hoten mot demokratin.
- Enligt mig så har den liberala demokratin aldrig varit så hotad som den är i dag. Det såg ljust ut i början av 90-talet efter kommunismens fall, och många trodde då att den liberala demokratin hade segrat. Men den har inte segrat. Den har snarare försvagats i flera länder, säger Stenbäck, och hänvisar till att det i dag finns lika många demokratiska länder som auktoritära regimer.
- Och utöver det finns det även en stor gråzon däremellan som man inte vet hur det kommer att gå för, flikar han in.
Att den liberala demokratin hotas beror enligt Stenbäck på att flera etablerade partier har glömt bort hur man kommunicerar med och närmar sig sina väljare. Något som populistiska rörelser lyckats bättre med.
- Populismens styrka ligger i att den har lyckats förenkla, eller man kan nästan säga vulgarisera, den här kommunikationen, konstaterar Stenbäck.
- Alla partier måste förstå betydelsen av direkt kontakt med väljarna och vi måste försöka få ungdomen att förstå att det är något värdefullt med demokratin, är Stenbäcks råd.
Med samhällsintresset som drivkraft
Med en lång politisk karriär i bagaget vet Stenbäck vad han pratar om. I femton års tid var han riksdagsledamot för Svenska folkpartiet (SFP), som han även var ordförande för under hälften av den tiden.
Det har gått 35 år sen han ledde SFP, men det betyder inte att han inte har åsikter om partiet. Snarare tvärtom. Stenbäck har under åren uttryckt starka åsikter om SFP.
- Jag är egentligen relativt kritisk till alla partier för bristen på förnyelse, något som jag också skrivit en bok om, säger den tidigare partiordföranden.
Utöver att leda partiet axlade han även rollen som undervisningsminister och senare som utrikesminister.
Rivalen Väyrynen
Som utrikeminister 1982-1983 var Stenbäck på toppen av sin politiska karriär. Som politiker för SFP är det svårt att nå längre än så.
Däremot kom Stenbäcks tid som utrikesminister att bli rätt kort. När Stenbäck tillträdde på den posten i Koivistos regering 1982 betydde det att den tidigare utrikesministern Paavo Väyrynen fick stiga åt sidan.
Men i och med valreslutatet året därpå satte Paavo Väyrynen ett ultimatum för centerns medverkan i regeringen. Om centern skulle medverka i regeringen skulle han återta posten som utrikesminister.
Det här betydde att Pär Stenbäcks tid som utrikeminister kommit till ända.
Så här kommenterar Stenbäck sitt förhållande till Paavo Väyrynen och att Väyrynen återtog posten som utrikesminister:
Världspolitik och bistånd hörde under en lång tid till Stenbäcks intressen, men blev senare en del av hans jobb. Efter att ha varit ordförande för SFP i åtta år böt han ut SFP mot Finlands Röda Kors. Något som senare förde ut honom till nya delar av världen.
Längtan ut i världen
Hittills har Stenbäck besökt 157 länder och flera kommer det att bli, om han själv får bestämma.
- Min fru har satt stopp för några resor, men jag har fortfarande ett stort internationellt nätverk och får inbjudningar med jämna mellanrum, säger han.
Det var ute i världen som Stenbäck träffade hustrun i fråga: Sissel från Norge, som har varit hans livskompanjon de senaste 50 åren. Kärlek uppstod under en sommar i Oslo som efterföljdes av en förlovning och en tät brevkontakt mellan de tu, innan de gifte sig 1970.
Internationell karriär
Det största och viktigaste steget ut i världen tog Stenbäck år 1988 när han valdes till generalsekreterare för den Internationella Rödakorsfederationen.
Flyttlasset gick efter det till Genève och därifrån ledde han den internationella organisationen i fyra års tid.
Den perioden kallar Stenbäck för den mest intressanta perioden i sitt liv.
Genève efterföljdes av fem år i Köpenhamn som Nordiska ministerrådets generalsekreterare och efter det återvände Stenbäck till Finland.
Att återvända till Finland efter flera år utomlands visade sig inte vara lika enkelt som att flytta därifrån.
- Det var inte lätt att komma tillbaka. Inte bara för att man var lite bortglömd, men också på grund av inställningen i Finland. På 90-talet ansågs utlandstjänst inte som någonting berikande, utan det var mera så där att: “du klarade dig inte här, så du var tvungen att åka utomlands”. Så jag kände mig inte riktigt välkommen.
Klassresan
Stenbäck växte upp under efterkrigstiden i en lägre medelklassfamilj.
- Jag brukar roa mig åt att när jag träffade Olof Palme första gången så trodde han att jag kom från en östnyländsk herrgård. Jag hade nog aldrig sett en herrgård under min uppväxt, skrockar Stenbäck.
Uppväxten präglades snarare av faderns alkoholproblem, familjeföretagets konkurs och en skilsmässa än av herrgårdar.
- Jag fick börja tänka på en egen utkomst redan i ung ålder. Jag frigjorde mig från min familj, blev självständig och startade mitt eget liv ganska tidigt.
Sina fortsatta studier och sitt eget uppehälle blev han tvungen att finansiera själv.
- Det skapar en viss överlevnadsinstinkt och man lär sig att ta de tillfällen som erbjuds, säger Stenbäck om de första åren då han var tvungen att stå på egna ben.
När han blickar tillbaka på sin egen karriär ser han den som ett bevis på att det finns social mobilitet i Finland och att det är den egna förmågan som är avgörande.
- Vem som helst kan göra karriär i Finland genom studier och hårt arbete, konstaterar Stenbäck.
Stenbäcks drivkraft och engagemang har alltså inte bara fört honom över landsgränser, utan även över klassgränser. I hans fall från det efterkrigstida och enkla småstadslivet i Borgå till posten som Finlands utrikesminister och senare också som generalsekreterare för Internationella Rödakorsfederationen.
Resan fortsätter
Mycket kan man säga om minister Pär Stenbäck, men inte att han har legat på latsidan. Vid 78-års ålder är han i full gång och har åtminstone inte ännu några planer på att gå i pension.
- Så länge man har lust att göra saker så ska man fungera, anser han.
Han har alternerat uttrycket “Don’t grow old, it’s a trap”:
- Gå inte i pension, varken mentalt eller andligen. Det är farligt, säger han finurligt leende.
Själva åldrandet verkar Stenbäck inte ha något emot eftersom han menar att årens gång har gjort honom mera tålmodig och eftertänksam.
Något som hans tidigare parhäst Christoffer Taxell verkar hålla med om. Efter att ha läst Stenbäcks memoarer så lär Taxell ha påstått att vännen Pär har blivit snäll med åren. Ett påstående som Stenbäck själv fnyser åt.
- Varför skulle jag bli snäll? Man ska inte bli snäll, men man blir kanske klokare och bättre på att förstå andras synpunkter med åren.
Pär Stenbäck är gäst i vårens först avsnitt av Daniel Olin lö 29.2 på Yle Arenan, sö 1.3 kl. 20.00 i Yle Fem och må kl. 19.22 i Yle Vega.
