Olyckan knäckte ryggmärgen men inte tävlingsviljan – nu ägnar Aino Tapola sitt liv åt bordtennisen: ”Jag vill vara bäst i världen”
Aino Tapola blev förlamad efter en allvarlig träningsolycka. Hon sökte innehåll till livet via idrotten som varit henne så kär, men hittade inte sin gren – tills hon fann en ny passion där hon vill bli världsbäst.
Aino Tapolas armar och ben rör sig inte. Hon ropar på hjälp, men inget ljud hörs.
Den 15-åriga simhoppstränaren har precis återfått medvetandet i Backasbrinkens simhall i Helsingfors där hon för en stund sedan har torrtränat volter på egen hand. Hon omringas av något som ser ut som ett osthav – en skumgummibassäng.
Tapola ligger hjälplös. Hon hör steg alldeles nära, men bassängens höga kanter hindrar de förbipasserande att se flickan som aldrig kommer att kunna gå igen.
Tapola, den lovande bobollsspelaren och tidigare aktiva simhopparen, har misslyckats med en volt hon gjort hundratals gånger tidigare. Hon har landat på nacken, och trots det mjuka underlaget har två ryggkotor brustit – och ryggmärgen gått av.
Hon har legat i bassängen i 15 minuter när barnen i hennes träningsgrupp anländer. Tapola ber barnen ringa ambulansen, som för henne till barnkliniken i Helsingfors. Där opereras hon två gånger inom ett dygn.
Hon ligger på intensiven i tio dagar, och sammanlagt en månad på sjukhus. Därefter är hon fem månader på intensiv rehabilitering. Men inget hjälper – skadorna är bestående.
Hon kommer att sitta resten av sitt liv i rullstol. Benen och mellangärdet fungerar inte alls. Armarna och skuldrorna fungerar delvis, men händerna och fingrarna är så gott som immobila.
Den första månaden efter skadan vantrivs Tapola på barnkliniken. Hon försöker stå ut med sjukhusclownerna och upplever att hennes känslor och åsikter inte tas på allvar av personalen.
Dagarna känns tomma.
– Innan skadan tränade jag ofta två gånger om dagen. Plötsligt saknade dagarna innehåll, berättar Tapola som under den fem månader långa rehabiliteringsperioden är orkeslös och fryser mest hela tiden.
Hon är tvungen att träffa en psykolog, men samtalen känns meningslösa.
– Vad frågar du då du inte har en aning om hurdant mitt liv är – varför ska jag berätta någonting för dig, tänker Tapola.
Att träffa andra funktionsnedsatta på rehabiliteringen, och få kamratstöd av personer som drabbats av liknande skador som hon själv, har däremot en positiv effekt.
Ett år efter skadan framkommer det att Tapola hela tiden lidit av en njurinflammation, en vanlig sjukdom hos ryggmärgsskadade. Det förklarar varför hon frusit och känt sig både fysiskt och psykiskt orkeslös.
När medicinerna biter mot inflammationen känner hon sig piggare och bättre till mods. Det är dags att börja utforska en helt ny värld och se vad paraidrotten har att erbjuda.
Se Sportlivs minidokumentär om Aino Tapolas ödesdigra olycka och hennes väg mot världseliten i parabordtennis:
Framgång i olika grenar
På rehabiliteringen blir Tapola bekant med Anna Pasanen som jobbar på rehabiliteringscentret. Pasanen har varit med om en bilolycka flera år tidigare och har en liknande skada som Tapola.
– Kvinnor blir svårt funktionsnedsatta betydligt mer sällan än män. Med en annan kvinna kunde jag prata om allt möjligt, hur man klarar av att till exempel sminka sig och fixa håret, berättar Tapola som får kamratstöd av Pasanen.
Pasanen är enda dam i Finlands landslag i rullstolsrugby, och lockar med den fjäderlätta Tapola.
Under sina två år i landslaget blir Tapola tacklad i flera repriser så hon flyger av rullstolen, men det är inte det som får henne att sluta.
– Problemet är att det finns så få funktionsnedsatta i Finland. Det är få som kunde tänkas spela rugby, och ännu färre som alls är intresserade av idrott. Att få ihop ett helt lag som kunde klara sig internationellt är svårt.
Skadan har inte knäckt Tapolas starka tävlingsinstinkt.
Hon inser att hon behöver hitta en individuell gren för att kunna satsa fullt ut. Hon testar bland annat på fäktning, simning och friidrott.
Under sin korta friidrottssatsning hinner hon slå europeiskt rekord i 100 meter rullstol i T51-klassen.
Men hon fängslas inte av någon av grenarna.
Under tiden bildar Tapola och Anna Pasanen en bordtennisklubb på rehabiliteringscentret, och kollar igenom videor för att få ett hum om hur spelet egentligen ser ut i deras klass.
– När vi sedan började fick vi först inte racketen att hållas i handen. Sedan gick spelet ut på att försöka få bollen över nätet så många gånger som möjligt.
En dag får bordtennisklubben besök av två glada pensionärer, Martti Autio och Hannu Sihvo, som tränar med sikte på veterantävlingar. Autio är tidigare tränare för Finlands herrlandslag och paralandslaget.
Herrarna har med sig en bordtennisrobot, en artificiell träningspartner, som Tapola och Pasanen får prova spela med.
Tapola känner på sig allt starkare att det här är grenen hon vill satsa på.
Hon frågar Autio och Sihvo ifall hon får börja träna tillsammans med dem. Herrarna har inte hjärta att säga nej.
Efter några träningsgånger meddelar Tapola att hon vill nå grenens absoluta topp. Hon frågar Autio och Sihvo ifall det är möjligt.
– Visst, varför inte, meddelar herrarna, och lägger sina egna veterantävlingsambitioner åt sidan.
Då inleds den intensiva träningen som i hisnande fart för Tapola till nya höjder inom parabordtennisen.
Vill bli bäst i världen
I dag är Tapola 22 år, och hennes liv går fullkomligt på bordtennisens villkor. Varje vardagsmorgon tränar hon flera timmar tillsammans med Autio och Sihvo i Brunakärr i Helsingfors.
Hon har uppnått en nivå där hör till de bästa i världen i sin tävlingsklass.
Än så länge är det oklart ifall hon kvalar in till de paralympiska spelen i Tokyo, men senast om fyra år i Paris vill hon vinna en medalj.
”Jag vill vara bäst i världen.”
-Aino Tapola
En extra utmaning beträffande Paralympics är att idrottare i Tapolas tävlingsklass är så få att de hamnar tävlar mot spelare i en annan klass, vars skador i kroppen är lindrigare.
Under det senaste året har Tapola klarat av att besegra toppspelare i den andra klassen.
– Det återstår jobb för att bli bäst i världen, framför allt om jag ska bli bäst bland dem som har lindrigare skador än jag. Men om utvecklingen fortsätter som hittills är det inte omöjligt.
Tapola medger att hon har haft tur. Utan engagemanget från tränarna Autio och Sihvo skulle hon aldrig ha kommit i närheten av sin nuvarande nivå – för att inte tala om den blixtsnabba utvecklingen hon genomgått på bara några år.
– Det märks att de njuter av att träna mig, men få människor skulle sätta 30 timmar i veckan på parapingis eller någon annan gren utan ersättning.
– Satsningen hade inte varit möjlig utan dem.
Jag hoppas att jag med mitt exempel uppmuntrar grovt funktionsnedsatta kvinnor att börja idrotta
― Aino Tapola
Tränarna har följt med Tapola på alla tävlingsresor utomlands.
– En del av resorna har de betalat ur egen ficka, men vi har försökt få förbundet att ersätta det mesta.
Brinner för rättighetsfrågor
Tapola bor i en lägenhet i Helsingfors där hon har sällskap av sin pudel Kimmo. Hon kan bo ensam tack vare hjälpen hon får av assistenter.
– Jag behöver hjälp dagligen redan för att komma upp ur sängen. Assistenterna hjälper till med grundläggande saker som städning och matlagning.
– Många sysslor skulle jag klara av att göra själv, men det skulle ta så omåttligt länge att jag inte skulle ha tid för någonting annat.
”Mitt liv går i praktiken helt på bordtennisens villkor.”
-Aino Tapola
Vid sidan om bordtennisen studerar Tapola till merkonom, men för tillfället lägger hon inte stor vikt vid studierna. De sker i huvudsak på distans.
På sikt är hon intresserad av att studera statsvetenskap och förbättra funktionsnedsattas rättigheter.
– I sådana finländska organisationer som behandlar funktionsnedsattas ärenden, kunde det med fördel finnas funktionsnedsatta som är med och bestämmer, anser Tapola.
– Människor som inte har en blekblå aning om hur vardagen ser ut för funktionsnedsatta, bestämmer om saker som har en stor inverkan på vårt liv. Sådant gör mig arg.
Även om funktionsnedsatta i Finland kunde ha det bättre är Tapola medveten om att hon är lyckligt lottad som bor här.
– Om man skadar sig lika allvarligt i ett land där välfärden är lägre, så är procenten väldigt låg att man överhuvudtaget överlever. Därifrån är steget långt till att man alls klarar av att komma bort hemifrån, för att inte tala om att börja idrotta och tävla runt omkring i världen.
– Jag hoppas att jag med mitt exempel uppmuntrar gravt funktionsnedsatta kvinnor att börja idrotta. Vi är väldigt få för tillfället.
Se Sportlivs minidokumentär om Aino Tapolas ödesdigra olycka och hennes väg mot världseliten i parabordtennis:
