NHL-kolumnen: På måndag stänger spelarmarknaden för säsongen – vad gör de ”blåvita” lagen innan trade deadline?
NHL-lagen har ett långt veckoslut kvar att rusta upp inför resten av säsongen. Det betyder bråda tider för många tunga mästarkandidaters klubbledare. Ur finländsk synpunkt är transferfönstrets intressantaste fråga: vad gör lagen med de största blåvita stjärnorna?
Måndagen den 24 februari, klockan 22.00 finsk tid, stängs transferfönstret i NHL.
Boston Bruins, Carolina Hurricanes, Colorado Avalanche, Dallas Stars, Florida Panthers, Nashville Predators och Winnipeg Jets är lagadresserna för världens bästa finländska spelare. Alla de här ”blåvita lagen” hör till köparna – det vill säga de som är ute efter en sista pusselbit.
Team Tuukka vill ha en vass målskytt med Boston Bruins-mentalitet
Bostons kärngrupp är enormt tuff, skicklig och fulladdad med vinnarmentalitet. Bruins leder inte bara Atlantic-divisionen, utan även östra konferensen och hela ligan. I skrivande stund har ”Team Tuukka” släppt minst mål i NHL, gjort femte mes, och har ligans näst bästa målskillnad.
Speciella utropstecken är Rask som kan vara på väg mot karriärens andra Vezina och David Pasternak med 50 mål inom räckhåll. Samtidigt är det klart att kärngruppens äldsta medlemmar – Chara, Bergeron, Krejci, Rask och Marchand – omöjligt kan ha länge kvar på nuvarande nivå.
Det är mycket av en nu eller aldrig-känsla över Bruins den här säsongen. Därför verkar det högst troligt att den starka truppen blir ännu starkare innan transferfönstret stängs – och det som behövs allra mest är en målskytt med fart under skridskorna och tyngd i tacklingarna.
New York Rangers Chris Kreider är namnet som GM Don Sweeney har högst på önskelistan. 28-årige Kreider (191/98) kan spela tufft, är med 23 mål på 57 matcher på väg mot sin bästa säsong och dessutom hemma från Massachusetts. Som gjord för Bruins.
Lyckas inte Sweeney skaffa sin favorit, så är det inte omöjligt att Ilja Kovaltjuk får sin livs chans att vinna Stanley Cup i Montreals mest hatade konkurrent. Eller så blir det någon annan målskytt med lite kött på benen och hjässan på över 180 centimeters höjd från isen. Kyle Palmieri (22 mål 2019/20)?
Carolina försöker lappa gapet efter Dougie Hamilton – och kanske bli tuffare?
Hurricanes tippades efter förra säsongens succé att sluta som ett topp 3-lag i Metropolitan-divisionen och en verklig utmanare till Stanley Cup. Det är ännu fullt möjligt att nå en direkt playoffplats och en lång vår, men med cirka sex veckor kvar av grundserien är det lika sannolikt att Canes missar slutspelet.
Säsongen har varit svårare än väntat och ibland har det varit närmast omöjligt för Carolina att få pucken i mål. När blålinjekanonen Dougie Hamiltons säsong tog slut i och med ett brutet vadben såg det riktigt dystert ut. Sebastian Ahos målform är välkommen, men förstärkning behövs.
Mest av allt är Hurricanes i behov av en offensiv back. Hamilton hade en Norris-kandidatsäsong på gång, så en sådan diamant finns inte på marknaden. Många lyfter fram Sami Vatanen, Matt Dumba eller Jeff Petry, men jag hävdar att Rasmus Ristolainen skulle vara närmast Hamilton som spelare.
Att det blir Sabres-backen, som har velat bort från Buffalo en längre tid, är kanske inte speciellt sannolikt, men överraskande är det om Hurricanes inte gör slag i saken när det gäller en ”inhoppare” för Hamilton.
Däremot är det inte lika klart att GM Don Waddell kommer att täppa till det uppenbara ”tuffhetshålet”. För en åskådare ter sig Hurricanes som ett för snällt lag i stort behov av en fysiskt tuff forward. Annars blir det svårt att i en slutspelsserie slå till exempel Flyers eller Blue Jackets.
New Jerseys Wayne Simmonds skulle sitta som handen i handsken.
Skadedrabbade Colorado har ingen förstamålvakt
Avalanche är egentligen före sin tidtabell när det gäller det så kallade framgångsfönstret.
Men då unga talanger som Mikko Rantanen, Cale Makar och Samuel Girard redan nu är elitspelare, sommarens nyförvärv har varit superlyckade och Nathan MacKinnon kanske är världens bästa hockeyspelare, så är det svårt att inte satsa på nuet.
Tyvärr pinas Colorado av skador. Rantanen är borta för andra gången under säsongen och den färska axelskadan håller honom borta i veckor. Mycket viktiga andracentern Nazem Kadri är också skadad, likaså härliga attitydspelaren Matt Calvert.
Den mest problematiska skadan är väl nog ändå den på förstemålvakten Philipp Grubauer. Finns inga garantier för att tysken är i form när slutspelet börjar och att helt förlita sig på 24-årige Pavel Francouz är en enorm risk.
Tjecken har visserligen spelat ypperligt med en räddningsprocent på 92,3 i de 24 matcher han stått den här säsongen, men samtidigt hade han bara spelat två matcher i NHL innan säsongen började.
Många hävdar att GM Joe Sakic borde jaga en center som kan axla ansvaret i andra kedjan – i klarspråk Ottawas Jean-Gabriel Pageau.
Jag vill ändå påstå att det är ett potentiellt självmord om inte en förstamålvakt finns högst uppe på Sakics to do-lista.
Varför inte då satsa Chicagos Robin Lehner som figurerat i trejdsnacket hela vintern och som sitter på ett utgående kontrakt (UFA = unrestricted free agent)? Eller kanske Blackhawks ”andra förstamålvakt” Corey Crawford? Någondera ur den duon är nämligen på väg bort.
Dallas törstar efter en målskytt
Ju längre säsongen rullar på, desto tydligare blir det att Dallas Stars, som i fjol var hisnande nära att slå St. Louis i slutspelets andra omgång, är den kanske starkaste kandidaten från västra konferensen att nå final.
Dallas leder västra konferensen trots att laget inte på något sätt briljerat. Det vill säga utan att bjuda på sprudlande anfallsspel. I stället är Stars framgångsnyckel det överlägset bäst fungerande och organiserade försvarsspelet i väst.
Bara Boston har släppt in färre mål är Dallas – och av ligans sju tätast försvarande lag är Dallas det enda från väst. Alla har hört klyschan om vilken del av spelet som vinner matchserier och mästerskap när det är slutspelsdags.
Det som däremot vållar problem är målskyttet. 23 lag har gjort fler mål än truppen som inkluderar potentiella storskyttarna Tyler Seguin, Jamie Benn, Aleksandr Radulov, Joe Pavelski och John Klingberg. Att toppa konferensen med målskillnaden +11 efter 60 matcher berättar det mesta.
Därmed är Dallas general manager Jim Nill på jakt efter en beprövad snajper. Mannen som både spontant och efter lite funderande känns som den perfekta precisionslösningen för slutspelsvåren är Ilja Kovaltjuk.
36-åringen vill nå framgång nu, har många goda erfarenheter av att spela med Radulov och har efter flytten till Montreal visat att han fortfarande kan leverera. Den hästen borde Nill satsa på.
Floridas Mike Hoffman (22 mål) är en annan utpräglad målskytt som känns Texas-kompatibel.
Panthers kan inte hålla tätt
Florida är Dallas motsats. Bara fyra lag har släppt in fler mål än Panthers medan Huberdeau, Barkov och de övriga offensiva diamanterna har sett till att laget är trea sett till gjorda mål.
Därmed är det helt klart att vinnarcoachen Joel Quennevilles Florida Panthers är ett fungerande försvarsspelskoncept från att vara en trovärdig Stanley Cup-kandidat.
I spelarväg behöver laget minst en slitstark allroundback – kanske Minnesotas Jonas Brodin? Dessutom måste Floridas GM Dale Tallon vara mycket säker på att Sergej Bobrovskij illa kvickt hittar storformen för att inte försöka värva en keeper till.
Något som dessutom måste komma med den/de nya spelarna är en vilja att jobba hemåt i 60 minuter varje kväll. För tillfället är Floridas försvarsspel pinsamt flegmatiskt. Av någon anledning lyckas inte kapten Barkov med eget exempel tända de övriga till att kämpa för liv och död.
Panthers har ingen framgångskultur. Är månne det bekväma och välbetalda livet i Florida, långt från hockeyns nervcentrum, lite för bekvämt?
Det var den sjukan som trefaldiga mästarcoachen Joel Quenneville skulle bota, men tydligen behöver han mera hjälp. Blir mycket förvånad om inte Tallon gör något ordentligt försök att skaffa stark medicin innan fönstret stängs.
Nashville gör klokast i att lita på vad man har
För ett år sedan satsade Predators stort på att nå framgång i slutspelet. Mikael Granlund och Wayne Simmonds var högprofilförstärkningar som skulle hjälpa laget att ta det sista steget i slutspelet.
Som de flesta säkert minns så är slutspelet 2019 inte mycket att berätta om för kommande generationer. Lågtrycket har dessutom fortsatt den här säsongen och ledde bland annat till att långvariga coachen Peter Laviolette fick lämna showen.
Ersättaren John Hynes verkade först inte få till stånd förändring, men efter all star-pausen har det sett bättre ut. För tillfället har Predators ännu alla chanser att nå slutspel och är faktiskt det näst formstarkaste laget i väst om man ser på de senaste dussinet matcher.
Två finländare är symboler för den nyfunna formen. Juuse Saros verkar vara på väg att ta över förstaspaden i målet. Framförallt är det ändå Mikael Granlund som blivit lagets ledande segerarkitekt och gjort bland annat tre segermål på de nio senaste matcherna.
Granlund är nu den spelare som han förväntades vara förra våren. Lagets superstjärna, backgiganten Roman Josi, har därmed äntligen fått en utmanare för rollen som bästa Predator i rinken.
Det klokaste som den erkänt smarta general managern David Poile kan göra i nuläget är antagligen att inte göra någonting.
Truppen är tillräckligt bra för att gå hur långt som helst. Om spelarna nu får ett klart besked om att det här är gänget som ska göra det, så kan det mycket väl skapa en sammanhållning och mentalitet som räcker långt.
Nu krävs det att killarna ser varandra i ögonen och att Matt Duchene, Filip Forsberg, Ryan Johansen och några andra tar sitt ansvar och börjar spela för att vinna.
Winnipeg måste få in spelskicklighet
Det mesta när det gäller långtidsskadade backstjärnan Dustin Byfugliens framtid i Jets verkar vara oklart. Bombsäkert är ändå det att han inte kommer att spela hockey i Jets våren 2020.
Därmed behöver Winnipeg en kvalitetsback. Dylan DeMelo kom redan in truppen, men frågan är uppenbar: vem är Dylan DeMelo? Svaret är att han ät en stabil back som kan försvara, men inte den speldrivande motorn som Jets behöver.
Någon ur kvintetten Matt Dumba, Sami Vatanen, Jeff Petry, Erik Gustafsson eller Rasmus Ristolainen är svaret.
Ett annat problem som GM Kevin Cheveldayoff måste lösa illa kvickt är en långkörare: Jets behöver fortfarande en högklassig andra center. För två år sedan var Paul Stastny en fullträff, som tyvärr inte trivdes i Manitoba. I fjol var Kevin Hayes sisådär och flyttade efter säsongen till Flyers.
Problemet är igen det samma. För två vassa toppkedjor behövs en elitcenter till. Då kan Blake Wheeler återgå till sin naturliga ytterposition och coach Maurice har sex stycken riktigt bra pusselbitar för att bygga en toppsexa som kan matcha vilket motstånd som helst.
Ottawas Jean-Gabriel Pageau är den enda riktigt vassa centern som figurerat på rykteslistorna och är som en utmärkt tvåvägscenter klippt och skuren för Jets behov. Tyvärr är det många andra om det budet, men helt säkert är Cheveldayoff ute och fiskar efter Pageau.
En annan möjlighet är att låta Wheeler spela center och försöka trejda till sin en snajper som Floridas Mike Hoffman. Eller varför inte gå efter killen som ständigt ryktas sitta löst i Toronto – Kasperi Kapanen.
Kapanen är en potentiell ”ny Teuvo Teräväinen” bara han får spela i en omgivning som på riktigt inser hans potential. En sådan affär skulle visserligen antagligen kräva att Jets ger upp exempelvis fysiskt tuffa Adam Lowry och känns därför ganska långsökt.
Något måste Winnipegs GM i alla fall göra ifall han vill drömma om framgång i vår.
Snart vet vi mer – tack för att du läste.
Källor: tsn.ca, nhl.com, hockey-reference.com, thehockeywriters.com