De tyska kristdemokraterna och problemet Angela Merkel

I Hamburg väljs i dag ett nytt delstatsparlament. Trots att det handlar om ett val i en av de befolkningsmässigt minsta delstaterna väcker valet den här gången ett stort landsomfattande intresse. Blickarna riktar sig mot Angela Merkels kristdemokrater, som befinner sig i en djup ledningskris.

De tyska kristdemokraternas ordförande Annegret Kramp-Karrenbauer tog för två veckor sedan till en drastisk åtgärd för att lösa sina egna och partiets problem.

Genom att ge upp planerna på att möjligen bli Angela Merkels efterträdare som förbundskansler, ville Kramp-Karrenbauer sätta punkt för de för henne oangenäma spekulationerna, som redan hade pågått en längre tid.

Spekulationerna gällde huruvida hon överhuvudtaget är lämpad som förbundskansler eller om CDU borde se sig om efter en annan kandidat i stället.

Om Kramp-Karrenbauers avsikt med sitt avhopp var att göra situationen klarare för kristdemokraterna, så har hon misslyckats totalt.

Inom partiet råder nu full oklarhet kring hur man egentligen borde gå vidare gällande den ledarskapskris som man har hamnat i.

Två är en för mycket

Att Kramp-Karrenbauers avhopp som partiledare och möjlig förbundskanslerskandidat inte bringar klarhet i personalfrågan, hänger ihop med att avhoppet på inget sätt ändrar på helhetssituationen.

Enligt Kramp-Karrenbauer är nämligen kristdemokraternas stora problem att partichefen och förbundskanslern inte har varit en och samma person.

Också utan Kramp-Karrenbauer vid rodret, kommer det här upplägget nu att bestå så länge som Merkel sitter kvar på sin post.

Kramp-Karrenbauer: Merkel har försatt CDU i den här situationen

Kramp-Karrenbauers kritik gällande det delade ledarskapet riktar sig också direkt mot Merkel, som har försatt CDU i den här situationen.

Efter svåra bakslag i delstatsvalen hösten 2018 valde Merkel att dra sig ur skottlinjen som partiledare, men samtidigt valde hon att i mån av möjlighet sitta kvar mandatperioden ut som förbundskansler.

Det här beslutet skulle komma att sätta sin prägel på Kramp-Karrenbauers hela tid som partichef och det skulle till slut också bidra till hennes beslut att hoppa av.

Det var nämligen Merkels ingripande i den politiska krisen gällande valet av regeringschef i delstaten Thüringen som till slut avslöjade det som de flesta redan i månader hade spekulerat om.

Den verkliga makten inom CDU låg aldrig hos partiordföranden utan den ligger fortsättningsvis hos förbundskansler Merkel.

Ingen ändring i sikte

Därför är det många som frågar sig hur det nu egentligen ska gå för CDU. Från kristdemokratiskt håll heter det att man ska informera om fortsättningen på måndagen.

Säkert är i alla fall att det i det här skedet finns en bekräftad kandidat för partiledarposten; den tidigare miljöministern Norbert Röttgen.

Man utgår ändå från att också Annegret Kramp-Karrenbauers tidigare rival i fråga om ordförandeposten, Friedrich Merz, är ute efter såväl partiledarskap som kanslerkandidatur.

Till de intresserade räknas också hälsominister Jens Spahn och regeringschefen i delstaten Nordrhein-Westfalen Armin Laschet.

Att situationen för CDU skulle ändra märkbart då man i något skede, sannolikt inom de kommande månaderna, väljer en ny partiledare är ändå inte att vänta.

Angela Merkel ser nämligen inte ut att försvinna någonstans under den närmaste tiden.

Hon ligger för tillfället bra till i opinionsmätningarna och den allmänna bedömningen är att Merkel vill hålla i trådarna för Tysklands EU-ordförandeskap, som inleds den första juli.

Två eller rentav tre personer som rör om i samma soppa?

Som det nu ser ut kommer CDU därför att fortsätta på exakt samma linje som Kramp-Karrenbauer egentligen ville komma bort från.

Om Merkel stannar på posten kommer CDU fortsättningsvis att ha två personer som på olika sätt kan uppfattas leda partiet.

I värsta fall tillkommer ännu en tredje person i form av en kandidat för kanslerposten.

I synnerhet trepersonersvarianten är förstås något man absolut vill undvika, men i Tyskland ställs redan frågan om Kramp-Karrenbauers avhopp bara rörde om ännu värre i soppan.

En del av Merkels arv

De många merkelska åren kan utan tvekan ses som en orsak till att det kristdemokratiska partiet har hamnat i ett läge där man inte verkar veta hur och av vem partiet ska styras i framtiden.

Till en början var Merkel konsekvent med att se till att ingen inom partiet kunde utmana hennes ledarposition, och allra senast i början av 2010-talet fanns det ingen som på allvar kunde sätta sig emot henne.

Det här ledde till att partiet efter de turbulenta åren efter 2015 var närmast lättat över att hon ställde upp för ytterligare en mandatperiod - en period som många ändå redan från början ansåg att var en för mycket.

Merkels eget försök att i ifjol reglera övergången och bädda för sin kronprinsessa Annegret Kramp-Karrenbauer har åtminstone misslyckats totalt.

Upplägget som verkade bygga på att Merkel drar sig allt mer tillbaka från det inrikespolitiska skeendet fungerade aldrig.

Då det brann i knutarna i Thüringen tvingades förbundskanslern ingripa i alla fall, med som bekant ödesdigra följder för Kramp-Karrenbauer.

Dags att ta adjö?

I en kolumn i tidningen Der Spiegel kastar man därför bollen direkt i Merkels riktning. Det är endast hon som kan skapa klara förhållanden inom sitt eget parti.

Genom att nu tacka för sig har hon en möjlighet att stiga åt sidan vid en tidpunkt som hon själv kan välja.

Det här skulle vara det rätta för hennes kanslerskap, för partiet och för landet, slår kolumnen fast.

Och det är svårt att inte hålla med också med tanke på vad det hela kan betyda för Europa.

Det som EU verkligen inte behöver är ett tyskt EU-ordförandeskap som fullständigt hamnar i skuggan av vem som möjligen ska efterträda Merkel.

Det är dessutom få saker som egentligen talar för att Merkel ur CDU-synvinkel måste sitta kvar mandatperioden ut, det vill säga till september 2021.

För det första verkar turbulensen inom partiet inte bli mindre av att hon fortsätter på posten, tvärtom.

För det andra fortsätter stödet för CDU att dala. Att Merkel igen är populär bland tyskarna märks på inget sätt i stödet för partiet. I det senaste årets valrörelser har Merkel dessutom varit så gott som osynlig.

Och ännu för det tredje. Inom en mycket överskådlig framtid måste kristdemokraterna, Tyskland och Europa klara sig utan Angela Merkel i alla fall.

Det borde ligga åtminstone i de tyska kristdemokraternas intresse att partiet står enat och starkt när den dagen kommer.

Allt som ytterligare förvärrar ledarskapskrisen inom partiet borde man därför i dessa dagar försöka undvika.