Ett möte med Hildur Guðnadóttir som gjorde Oscarshistoria: ”När jag hittade rätt musik för Joker-filmen var det som ett blixtnedslag i min kropp”

”Nu har jag tillräckligt med statyer som visar att man kan lita på mig”. I ett färskt samtal berättar Hildur Guðnadóttir om hennes musik till Chernobyl-serien och Joker-filmen, om Island och Berlin, och om begreppet ”noise”.

Hildur Guðnadóttir vill ha så lite musik som möjligt i en film.

Det kan låta bakvänt, eftersom hon är mest känd som kompositör av filmmusik. Men hon förklarar det med att det så ofta i dagens film ska vara musik överallt, på ett sätt som inte ger publiken utrymme att skapa sina egna föreställningar.

- Om det finns musik hela tiden i en film så märker du den inte längre, den upphör att betyda något. Som publik vill jag också kunna känna själv, utan att musiken manipulerar mig.

Hennes två senaste framgångar är tydliga exempel på just det, och samtidigt två väldigt olika exempel på hur hon själv arbetar. I Chernobyl ville hon ge den osynliga strålningen en röst, i Joker sökte hon ett speciellt slag av mörker.

Samarbete också med en finsk grupp

Hildur Guðnadóttir har tagit sig från sitt Berlinhem till en Berlinteater i stadsdelen Kreuzberg, där hon berättar och svarar på frågor om sig själv och sin konst.

Hon kan verka nästan skör där hon sitter, lite försynt och nästan fnittrig. Men samtidigt väldigt tydlig, på något sätt fylld av självsäkerhet och självtillit, som om hon redan hunnit så långt med sin musik att hon inte längre behöver tveka kring det hon gör, eller säger.

Så har hon också gjort musik i så gott som hela sitt 37 år långa liv, ”redan innan jag var född fanns det musik överallt omkring mig”, säger hon. Och småfnittrar.

Hon har hunnit med mycket, spelat på 27 skivor (enligt Wikipedia, det kan vara fler) och samarbetat med band som isländska Múm, Animal Collective, Sunn O))) och finländska Pan Sonic. Men idag är hon mest känd som en flera gånger prisbelönad kompositör av filmmusik.

Senast gjorde hon historia genom att för musiken till filmen Joker bli den första kvinnan någonsin som vinner Oscarpriset för bästa filmmusik ("Best original score"), efter att olika priskategorier inom musik slagits ihop till en enda år 2000.

Det är förstås stort, på många sätt.

Joaquin Phoenix gjorde en scen i Joker bara genom att reagera till musiken.

- Som kompositör och artist har jag nu tillräckligt med statyer som visar att man kan lita på mig, att jag får jobbet gjort. Och det är fint, eftersom det kan skrämma folk att jag sällan tar de lättaste vägarna.

- Och som privatperson har det varit fint att kunna vara en del av diskussionen om könsbalansen inom industrin. Jag menar, de här priserna har funnits så länge, och att jag nu är första kvinnan är bara så fånigt. Men det som också är fint är att kunna starta en diskussion genom att bara göra sitt arbete.

- Och saker och ting förändras. Det känns som om folk i centrala positioner verkligen söker kvinnor till jobb nu inom min bransch, så var det inte tidigare.

Samtidigt tillägger hon att prisen också har hämtat med sig en hel del ”noise”, som hon kallar det, mycket som kräver hennes uppmärksamhet och stör hennes kreativa processer.

Just ”noise” är ett ord hon ofta återkommer till, och i hennes vokabulär har det ordet uttryckligen en negativ betydelse.

Det återkommer vi till.

Hemlandet Island betydde mycket, men Berlin erbjuder mental frihet

Hildur Guðnadóttir kommer från en familj där musiken fanns överallt, där hon ständigt hade musiker omkring sig. Hon lärde sig tidigt att se musik som en central del av mellanmänsklig kommunikation, och instrument som en självklar del av en människas personlighet.

Att just Island var hennes hemland, tänker hon också spelade en avgörande roll för hennes utveckling.

På Island var musiken ett sätt att umgås, en orsak att umgås.

- Det är ett så litet ställe, och samtidigt hör en väldigt stor del av befolkningen till en musik-community.

- Det var en fantastisk tid att få växa upp i. Ingen trodde att man skulle kunna livnära sig på att göra musik, och kanske just därför var atmosfären så fri från konkurrens. Istället delade vi på allt, att göra musik var liksom ett sätt att umgås, en orsak att umgås.

Redan som 15-åring spelade hon med gruppen Múm, vilket var oerhört befriande.

- Det finns så mycket regler inom den klassiska musiken, men när jag började spela med band så gällde inte de reglerna.

Hon tillägger att den isländska naturen och miljön självklart har påverkat henne, att det fanns så mycket utrymme, att man kunde se hur långt som helst vart man än tittar.

- Samtidigt så har mina år i Berlin hämtat med sig ett större mentalt utrymme. Hur fint Island än är så... jag har nio syskon, och det betyder många skyldigheter.

Och i och med det också en hel del ”noise”.

Om det hela tiden finns musik i en film så märker du den inte längre, den upphör att betyda något.

- I Berlin är det skönt att kunna vara som osynlig, och stanna i sin egen bubbla.

Men inte ens där kommer hon automatiskt ifrån alla möjliga former av ”noise”.

- Vi lever i en värld som är så snabb och som kräver så mycket av en, hela tiden. Så jag försöker revoltera mot det här att ständigt vara tillgänglig. Det kräver mycket av en att INTE vara det, men jag tycker det är viktigt, att kunna ge tid bara åt sig själv.

Till det hör också att hon inte längre alls dricker alkohol.

- Det fanns tider i mitt liv som var väldigt turbulenta, och som hämtade med sig en massa ”noise”. Som just alkoholen. Jag hade många hemska baksmällor som tog så väldigt mycket av min tid.

- Så ett sätt att skydda mig från ”noise” var att ge upp alkoholen.

Får uppdrag utgående från den hon är

Inom filmbranschen har hon ändå sluppit mycket ”noise”. Hon verkar ha lyckats behålla sin integritet, tillochmed i Hollywood-sammanhang.

Det är ingen som vill att jag ska försöka låta som någon annan.

- Jag tror det beror på att jag hade hittat min röst inom musiken innan filmen kom in i bilden. Därför får jag uppdrag utgående från den jag är och den musik som är jag, det är ingen som vill att jag ska försöka låta som någon annan.

Så kom filmmusiken också in i hennes liv rätt sent. Guðnadóttir säger sig alltid ha varit besatt av historier, och lärde sig tidigt att deckare är det bästa sättet att koppla bort hjärnan. Som tioåring, berättar hon, hade hon redan läst alla Agatha Christie-deckare.

Därför var det litteratur och teater som tidigt kändes viktigare än filmen, långt innan hon skrev filmmusik skrev hon musik för teatern.

Men så kom filmen. Och då kommer vi in på de två arbeten som hon nu är världskänd för, musiken till tv-serien Chernobyl och filmen Joker.

Först Chernobyl.

Den osynliga strålningen fick en röst

- En tidig idé var att musiken skulle komma från en konkret verklighet, berättar hon.

- Det kändes viktigt eftersom platsen i det här sammanhanget var så viktig, med strålningen som ett slags huvudperson, en huvudperson som dessutom var osynlig. Därför ville jag att musiken skulle ta strålningens plats, att strålningen skulle få en röst.

- Därför ville jag besöka Tjernobyl, för att få en känsla av platsen. Det handlade om att lyssna, och försöka förstå, försöka fånga stället via ljud, lyssna hur kraftverket talar, och fånga det.

Eftersom Guðnadóttir inte fick tillstånd att besöka alla platser som hon önskade i Tjernobyl, reste hon istället till kärnkraftverket Ignalina i Litauen där hon bandade in oerhört många timmar ljud.

- All musik i serien utgår från de ljuden. Det kunde vara frekvenser som var nästan omöjliga att höra, som jag sedan tog ner och gjorde till något mer lyssningsbart.

Som ett blixtnedlag

Arbetet med Joker var väldigt annorlunda, krävande på ett helt annat sätt. Och gav henne en kick som hon aldrig tidigare upplevt.

- Joker är en så stark karaktär i våra fantasier. Och eftersom det finns så starka filmporträtt av den karaktären, så var det skrämmande att börja söka musik.

- Först var jag som... hmmm, jag vet inte om jag är rätt person för en actionfilm. Men när jag läste manuset förstod jag hur regissören Todd Phillips ville gräva bakom Jokers mask, och göra honom till en samtida karaktär som det är viktigt att förhålla sig till.

Först var jag som... hmmm, jag vet inte om jag är rätt person för en actionfilm.

Hon påbörjade arbetet tidigt, innan man ens visste vem som skulle spela huvudrollen.

- Jag gick igenom mängder av olika alternativ då jag började undersöka vilken musik som skulle vara rätt. Men då jag hittade det som sedan blev det huvudsakliga temat, var det som att bli knockad av en blixt.

- Jag har aldrig tidigare haft en så stark fysisk reaktion till musik jag gjort.

Eftersom musiken kom så tidigt i processen, tog Todd Phillips med bitar av den till inspelningarna, och lät Joaquin Phoenix i några scener reagera till musiken, rakt av.

Som i den så kallade ”badrumsdansen”. Phillips och Phoenix bestämde sig för att strunta i den ursprungliga planen, och istället spela upp Guðnadóttirs musik och låta Phoenix reagera på den framför kameran.

- Då jag sedan fick se en scen av resultatet... Det var magiskt. Det var precis så som jag hade föreställt mig det, alla rörelser, allt. Det var så otroligt, så fantastiskt. Då jag såg scenen var det som att, WOW, hur kunde de veta att jag hade tänkt det precis så.

Inte undra på att det var värt en Oscar.

Samtalet med Hildur Guðnadóttir fördes inom ramen för Berlinale Talents, en stor samling för unga filmmänniskor från hela världen.
Guðnadóttir belönades tidigare i veckan också med Nordic Music Prize för albumet Chernobyl. Juryn konstaterar: "Även om musiken på ett subtilt och kraftfullt sätt kan väcka terror och melankoli av de händelser som den beskriver, står den också ensam som en uppslukande, skrämmande och vacker komposition byggd av ljud som är inspelat i fält.