Rollspelet är som en bok där alla spelar huvudrollen - "Det är en form av eskapism"

Ett gäng kvinnor och män i tidiga medelåldern traskar omkring i ett rum som vampyrer för att leva sig in i sina karaktärer i ett kommande lajv. En del bär huggtänder, men de flesta är vardagligt klädda.

Det är inte bara en hobby för dem, utan för rollspelarna i Finlands svenska rollspelsförening Eloria är det ett sätt att umgås.

Erik Sjöberg beskriver rollspelet som en bok, där alla spelar huvudrollen.

– Tillsammans gör vi en historia. Jag är huvudkaraktären i boken, men det upplever alla andra också att de är. För var och en av oss är de andra en del av omgivningen.

På engelska talar man om larp, som är en förkortning av live action roleplaying, men på svenska säger man levande rollspel eller lajv.

– Det är en form av eskapism. Man tar sig ur vardagen, förklarar Sjöberg.

Som barns låtsaslek, men i grupp

Anders Karls i Oravais är scenograf till yrket, just nu verksam på Wasa teater. Han hör också till dem som har spelat rollspel sedan ungdomen.

– Lajv jämförs ju lättast med en låtsaslek som barn håller på med, pirater, prinsessor, astronauter och sådant. Barn kan leka fantasilekar ensamma, men roligare är det att göra det tillsammans. Man vet inte vad den andra kan hitta på, säger Karls.

– Vi har inga repliker, men man har en roll som är väldigt utförlig så man vet vad man spelar, förklarar Julia Westman.

– Det är ändå ingen performancekonst eller teater, utan det är en upplevelse för deltagarna själva, tillägger Calle Tengman.

Du kan vara vem du vill

Det är alltså stämningen, det sociala samspelet och skapandet av en story, som är i fokus i det levande rollspelet. Det finns inga begränsningar.

– Jag har spelat man, yngre och äldre. Sådant spelar ingen roll, säger Annette Sjöskog, som sminkar sig för att förvandlas till en amper, äldre dam.

Dräkterna och sminket är en viktig del av rollspelet och karaktären man spelar och det kan gå timmar då man lägger ihop sina utstyrsel.

– Hon är en ganska typisk mormor. Lite bekymrad över barnen i byn. Att de ska bli ordentliga och må bra. Hon vill ta hand om allihopa, förklarar Annette Sjöskog om sin roll.

Anders Karls har inför dagen tagit inspiration av en rollfigur han spelat förr.

– För åtta år sedan spelade jag en fanatisk krigare eller krigarpräst, så jag tänkte att jag skulle ta på de här samma kläderna i dag. Det var en karaktär som jag tyckte ganska mycket om att spela. Han är egentligen en ganska fruktansvärd typ. Han dömer alla människor väldigt hårt men allra mest sig själv.

Rollspelen är också ett sätt att få utlopp för sina känslor, förklarar Karls.

– Under den tiden hade jag behov att få ut en massa negativa tankar ur mig själv så där privat. Så tänkte jag att jag ska göra en karaktär som förkroppsligar alla de här dåliga tankarna och då tänkte jag att en krigare skulle vara ett bra sätt.

Vill inte skrämma folk på gatorna

Rollspelen ordnas vanligen på ett eget område eller en egen plats. Men det händer att man också lajvar bland vanligt folk. Men att man sällan ser rollspelare ute på stan har sin förklaring, berättar Tina Backström och Pia Sjöberg.

– Oftast när man lajvar där det finns andra människor är det inskrivet i lajven att man ska försöka dölja sig själv. Vi har nog spelat varulvar och vampyrer i Vasa stad till exempel. Varulvar och vampyrer vill ju heller inte synas, säger Pia Sjöberg.

– Och då vet kanske inte omvärlden heller om att vi lajvar. Gör vi något så vi vet att vi ska röra oss på offentliga platser så meddelar vi alltid polisen att nu är sådant här på gång, så att de vet om någon hör av sig att det inte är något problem, tillägger Tina Backström.