Essä: Rädslor som skapar otrygghet – vad har coronaviruset och flyktingpolitik gemensamt?

Människor vill känna sig trygga, men rädslan för otrygghet kan vara mer destruktiv än det befarade hotet. Den här berättelsen handlar om hur rädsla blivit en del av vår kultur.

1943, under ett pågående andra världskrig dog 173 personer då människor i panik försökte söka skydd i metrostationen Bethnal Green i London, undan vad man trodde var ett tyskt bombanfall.

Det var inte bomberna, men rädslan, som dödade de här människorna.

Rädslan låter rimlig i sig, vem skulle inte frukta ett bombkrig, men kulturhistorikern Joanna Bourke beskriver i sin bok Fear – A Cultural History, hur rädsla i olika situationer bara gjort situationen värre för människor.

Den här rädslan är en del av vår kulturs historia.

Som liten var jag rädd för atomkrig. Farmor fruktade kommunismen. Då järnridån föll åkte jag till Prag och skickade ett vitsigt kort till farmor:

"Kommunisterna lurar i alla knutar", minns jag att jag skrev. Jag hade inte uppmärksamhet nog att ta hennes krigstrauma på allvar, och rädsloperspektivet och misstänksamheten slapp hon aldrig.

Då jag läser nyhetsflöden och följer med diskussioner om samtiden undrar jag: vad gör våra rädslor med oss, just nu, då människor sitter fast mellan nationsgränser och virus i snabb takt följer de turistströmmar, handelsvägar och kommunikationskanaler som en öppen värld erbjuder?

Judarnas fel

Katastrofen i Bethnal Green, läser jag, skedde snabbt.

Ljudet av ett kanontest som man trodde var tyska flyg fick fruktande människor att skrika ut sin rädsla och människor försökte samtidigt tränga in sig i bombskyddet.

Summan av trappans konstruktion, svag belysning och panik skapade katastrofen.

Bourke konstaterar att britterna var rätt vana vid bomblarm och sällan brukade drabbas av panik, men att en ökad medvetenhet och skuld över hur de egna brittiska bomberna orsakat skada hos den tyska civilbefolkningen var en faktor som fick också britterna att med tilltagande olust frukta tyskarnas motsvarande bomber.

Ganska snabbt efter katastrofen hände det som ofta händer: man började söka efter syndabockar.

Kring Bethel Green var det främlingar, kriminella och judar som ansågs vara skyldiga till paniken och katastrofen.

Syndabocken hittar vi redan i Bibeln, där man pålade ett djur sina egna synder och jagade iväg det och också Jesus tog på sig människans synd.

I det här fallet så ville britterna till exempel inte skuldbelägga sig själva för paniken som orsakade de manga dödsfallen.

Jag undrar: eftersom det är demoraliserande att erkänna svaghet under ett pågående krig?

Niinistös toleranta Europa

Det välmenande, civiliserade och toleranta Europa är tvunget att ställa sig öga mot öga med de egna principerna. Ska de följas eller inte, funderade president Sauli Niinistö som en kommentar till läget vid gränsen mellan Turkiet och EU, i praktiken Grekland.

Bilder och video från den grekiska övärlden visar hur kustbevakning slår med käpp mot gummibåtar med flyktingar, hur civilbefolkning försöker mota människor från att landstiga i Grekland.

Arga människor försöker hindra rapporterande journalister och läkare som försöker underlätta misären i flyktinglägren från att jobba.

Bourke konstaterar att 1900-talet var rädslans århundrade, och man kan saga att 2000-talet är en förlängning av den rädslan.

I synnerhet islam har inom den anglosaxiska världen gestaltats som det stora hotet och spektakulära terrordåd som 9/11 är som tagna ur en film.

Livet imiterar konsten, inte tvärtom, konstaterar Bourke och hennes text påminner om alla de amerikanska filmer och tv-serier som sprider uppfattningen om muslimen som ett hot.

Den förståelsen har på många olika håll gjort livet surt för människor med ursprung i Mellanöstern.

Då en känsla av rädsla finns närvarande i ett samhälle blir politiken svår.

Just nu befinner sig EU-länderna i en situation där flyktingavtalet med
Turkiet inte verkar vara något värt och själva vill länderna inte ta emot människor på flykt.

Vad är “europeiska värden”?

Det finns knappast bara en anledning till att människor som söker sig mot Europa kan komma att betraktas som ett hot, men tanken om just hot uppstår dels ur vår rädsla idag, men också ur historiska och religiösa kamper och krig där religion och etnicitet ställt människor mot varandra.

Europa är på gott och ont medvetet om sin egen idétradition, som finns med i den europeiska identiteten än idag och att människor på flykt regelbundet dör vid Europas gränser blir ett dilemma med tanke på både moral och självbild.

Å ena sidan: länderna verkar inte vilja ta emot stora mängder människor och EU:s flyktingpolitik beskrivs som ofungerande, garanterar inte de asylsökandenas rättigheter.

Å andra sidan: Europas institutioner och idéhistoria bygger på en respekt för människan.

Den respekten har blivit global, politisk mainstream. De mänskliga rättigheterna formulerades för att se till att tragedierna under förintelsen inte skulle upprepas.

Grunden ligger i upplysningen, förnuftets tid, där den moderna, universella, människan kan sägas började tag form.

Dagens politik, skola och uppfostran är riktad på att ge individen förutsättningar att blomstra.

Rötterna till det här finns i då filosofen Jean Jacques Rousseau formulerade ett universellt, kännande jag som var mycket bredare än vad någon gjort innan honom.

Att bryta mot en sådan idé i tanken är nästan omöjligt idag om man inte vill klä sig i förlegade rasbiologiska uniformer, men i praktiken spelar den kanske mindre roll med tanke på svält, brist på utbildning, medicin etcetera.

Upplysningens kanske viktigaste tänkare, Immanuel Kant, beskrev en moral där varje människa skulle behandlas som värdefull, som ett självändamål, aldrig som ett medel.

Någonstans här tar tanken om respekt för individen form och vi ser resultaten av det här i till exempel lagstiftning där kön, etnicitet och minoriteter beaktas, också om det finns otaliga exempel på då Europa historiskt inte levt upp till sina ideal.

Men det finns förstås också ett annat filosofiskt spår att följa: genom hur vi definierar andra människor som olika, så konstrueras också vår självbild.

Kanske den europeiska idén hänger på att det alltid finns någon annan som inte lever upp till de egna idealen?

Det är svårt att säga något alls om Europa, utan dessa ständiga å ena och andra sidan.

Men efter 1945 fanns det kritiska filosofer och tänkare som påpekade att det också var förnuftet som organiserat massmördandet och låg bakom så mycket lidande.

Europa på spel

Men, då Niinistö talar om de egna principerna kan man tolka honom så här: om vi tror på våra egna värden så kan vi inte behandla människor på flykt hur som helst.

Gör vi ändå det så devalverar vi begreppet Europa, med sina åsikts- religions- och yttrandefriheter.

Man behöver förstås inte europeisk idéhistoria för att rädda människor ur haven, knappast skulle tanken om respekt finnas om inte människor redan skulle ha en uppfattning om vad det är att vara sjysst.

Jag besökte själv Lesbos då flyktingar började samlas på ön och minns klädinsamlingar och andra medmänskliga försök.

Det som är klart är att vissa grekiska öar fått göra vad de kunnat för att inkvartera människor.

I den meningen finns det inget Europa som hjälps åt, Schengenavtalet fördelar ansvaret på ett sätt som beror på var landet råkar ligga geografiskt.

Men begreppet Europa, ur ett politiskt och identitetsbärande perspektiv står på spel.

Däremot tror jag inte att det är på grund av den här idén som det ter sig ruskigt att se hur sjöbevakare slår mot människor i en fullpackad gummibåt.

Det är i sig något ruskigt, men däremot är det människors rädsla för det främmande, för terrorister, för islam, för att välfärdsstaten skall sacka ihop, för att enhetskulturen skall upphöra, som ligger som grund för slagen.

På sätt och vis följer kustbevakaren ”bara order”, skulle inte slå om inte uppdraget var att trygga gränsen.

Låter det bekant?

Den europeiska idén i gungning

I och med Brexit och medlemsstater som ifrågasätter den europeiska idén, i och med att EU-kritik bevisligen är ett bra medel för framgång i nationell politik så är det mycket som står på spel med tanke på den europeiska idén.

Men det är intressant att se att också de partier som är EU-kritiska och inte vill ge över den politiska makten åt ett EU-parlament nog ofta ser sig som européer (i betydelsen civiliserade) i relation till “de andra”, ryssar, araber, asiater…

I och med att Europa nu står inför ett konkret beslut om hur alla de människor som är i rörelse skall bemötas, så tycker jag att det är rimligt av presidenten och också andra politiker, att påminna om att det som görs kan baseras på den värdegrund som de europeiska staterna identifierar sig med.

Det betyder att man inte låter rädsla, som både kan vara och inte behöver vara välgrundad, få makten över politiken.

Sjukdom och terror – bägge skall bekämpas

Hoppet från flyktingar till corona kanske är stort men i Joanna Bourkes bok radar hon rädsla på rädsla och visar hur de blir ett mönster genom vilket man kan förstå vår värld.

Cancer är en sjukdom som under 1900-talet sågs som ett stort hot, som spred rädsla bland människor och förknippades med död.

Rädslan för en cancerdiagnos var så stor att kvinnor till exempel kunde dra sig från att gå till läkaren, något som skapade en oro som både kunde vara ogrundad men också hålla människan i ett tillstånd som gav sämre livskvalitet än sjukdomen som sådan.

Rädslan kunde alltså vara mer skadlig och hålla en i sitt grepp, än att gå till läkaren, få friskpapper eller behandling och förhoppningsvis tillfriskna.

Vi tanker också ofta på terrorism genom sjukdom: vi talar om terrorceller som sprider sig och sjukdomsrädslan och terrorrädslan tar samma form: bägge är hot vars spridning står bortom vår kontroll.

Bägge är hot som skall bekämpas.

Man kan säga att våra reaktionsmönster ofta formas av våra rädslor.

Rädslan för terrorism är skadligt både för den som är rädd och den person eller grupp som blir föremålet för rädslan.

Igen: att bli syndabock kan gå snabbt i ett samhälle.

“Invandringens skadeverkningar” är ett återkommande begrepp i inhemsk och europeisk politik idag.

De partier som talar i de termerna vill själva hävda att det handlar om att trygga det egna samhället, inget som baseras på fördom eller hat mot individen som sådan.

Också om det är individer som känner politiken i sitt skinn.

I och med coronaviruset så har människor av asiatiskt ursprung misstänkliggjorts och den diffusa rädsla folk känner påverkar exempelvis världsekonomin, företag och människors arbetsplatser.

Är rädslan rimlig? Svårt att säga medicinskt, också eftersom vi inte sett virusets omfattning ännu, men människor är rädda, något som upprätthålls av medias berättelser, löpsedlar om dödsfall med mera.

Men också vilja att begränsa export av munskydd, som bland annat skyddar sjukvårdspersonal, inom vissa länder i EU har anklagats för att vara emot unionens anda.

Också här finns det skäl att fundera över om man reagerar eftertänksamt eller i rädslans grepp, om tvångsåtgärder som kanske ger trygghet men inte hjälper upp läget ställer människor mot varandra på ett osakligt sätt?

Joanna Bourke påminner ändå om att rädsla inte bara är en destruktiv kraft, att den också kan driva oss mot att behandla varandra väl och med respekt.

Hon skriver att en värld utan rädsla och fruktan också vore en värld utan kärlek.

Framtiden och EU

Frågan om huruvida Greklands gräns öppnas eller förblir stängd kan antas ha konsekvenser för EU.

Det är sannolikt att unionen i framtida frågor tappar handlingskraft och legitimitet om man nu direkt bryter mot sina värden och sin idégrund.

Å andra sidan, de enskilda EU-länderna drivs inte primärt med vackra europeiska ideal som bränsle och ett stramare EU skulle säkert tilltala många krafter inom unionens medlemsländer.

Ett Trumpskt “Europa först” ungefär.

Där är vi ändå inte nu men då verkligheten verkar vara att inte vilja ta emot flyktingar och idealen om tolerans och respekt går så stick i stäv gör att det är svårt att se någon politisk lösning på läget.

Att ett eventuellt europeiskt självbedrägeri blottas är en klen tröst, tvärtom faktiskt.

Ett par meningar i texten omformulerades kl 11:03, kring detaljer angående trappan i Bethnal Green.