80 år sedan vinterkriget slutade: "Vi såg hur nio bombplan flög rakt över oss på sin väg att bomba Vasa"

Ragnar Nordström i Vasa var 19 år vid krigsslutet. I dag är han 99 år och har många minnen från vinterkriget.

Den 13 mars är det 80 år sedan vinterkriget slutade. Tre och en halv månad tidigare, den 30 november 1939 hade kriget brutit ut mellan Finland och Sovjetunionen.

– Vi hade stor tilltro till överbefälhavare Gustaf Mannerheims kunnande och också till de jägare som utbildats i Tyskland under åren före frihetskriget. Vi hade också reservister som deltagit i militära övningar. Jag skulle nog vilja påstå att vi hade en rätt så hygglig militärmakt, säger Ragnar Nordström.

Trots att Finland hade en hygglig armé rådde både numerärt och materiellt underläge i förhållande till Sovjetunionen. Finska armén bestod av 200 000 man, medan Röda armén hade 460 000 man till sitt förfogande.

Finland hade 32 stridsvagnar och 119 flygplan att sätta in i striderna, medan fienden hade tillgång till 1 500 stridsvagnar och 1 000 flygplan.

Såg bombning av Vasa från hoppbacken

Vinterkriget är känt för sin kyla. Temperaturen låg ofta mellan -20 och -40 grader. Kylan gjorde bland annat att vattenslangarna frös när man skulle släcka eldsvådor till följd av flygbombningar.

– Speciellt den 14 januari 1940 var besvärlig. Jag sysslade med backhoppning och var vid hoppbacken vid Öjberget i Sundom. Vi hörde när flyglarmet gick i stan. Vi var uppe på skidbacken och såg hur nio plan flög rakt över oss i formation om tre och tre.

Bombräden gick från straden upp över staden och ungefär rakt över mitt hem.

Ragnar Nordström

Om flygplanen fällt någon bomb hade Ragnar Nordström och hans kamrater varit, som han säger, i blåsten. Men bombplanen siktade in sig på staden och flög vidare ut över Stadsfjärden och in över Vasa.

– Vi hade bra utsikt där vi låg på backen. Jag såg att bombräden gick från stranden upp över staden och ungefär rakt över mitt hem, som låg i folkskolan vid Handelsesplanaden. Så fort planen flugit vidare norrut tog vi oss hem över isen.

En bomb hade slagit ner vid grannhusets port så alla fönsterrutor på folkskolans gavel hade blåsts in i byggnaden. Ända sedan vinterkrigets start hade skolan fungerat som krigssjukhus. Ragnars pappa arbetade som vaktmästare och hade fullt sjå med att täckta fönstren med skivor.

– Det låg ju patienter i klassrummen och de behövde bibehålla värmen. Det brann på många håll runt om i staden eftersom många hus hade bombats. Det var en förskräcklig dag.

Under intervjun ringer Ragnars mobiltelefon, i bokhyllan står en stor tv-skärm och på skrivbordet står både hans gamla laptop och hans nyinförskaffade.

– Jag är tacksam och glad över att jag kan använda datorn och skypa med mina anhöriga och jag är aktiv på Facebook. Jag tycker det är någorlunda intressant.

Han har inga bekymmer med hur han ska sysselsätta sig under dagarna på Fylgias servicehem i Vasa, där han bor sedan ett år tillbaka.

Bodde på krigssjukhus

Före vinterkrigets utbrott hade Ragnar Nordström börjat arbeta på Österbottens kött. Vid sidan av sitt arbete hjälpte han, liksom sin yngre bror Nils-Ole, till på krigssjukhuset.

– Man fick ett begrepp om vinterkriget via det. Vi såg hur illa det kunde gå. Soldaterna kom från olika frontområden, och representerade alla vapenslag.

– Jag kommer speciellt bra ihåg en svårt sårad ung man. Han var lite äldre än mig och hade förlorat ena handen. Den andra handen var också väldigt skadad. Den här pojken behövde mycket hjälp och vi blev goda vänner. Jag matade honom och hjälpte honom med annat.

Eftersom den skadade pojken inte kunde applådera med händerna sparkade han med fötterna under täcket. Då grät jag.

Ragnar Nordström

På krigssjukhuset förekom ibland musikuppträdanden, eftersom där fanns instrument kvar från skoltiden. Där fanns piano, orgel och fiol. Ragnar Nordström minns speciellt ett musikuppträdande, då Ungersk rapsodi framfördes.

– Det blev tyst i rummen när en man började spela ute i hallen. Byggnaden hade bra akustik. Vi lyssnade tillsammans med den sårade unge mannen och tyckte att det var så vackert.

– När musiken tystnade hade han tårar i ögonen och eftersom han inte kunde applådera med händerna sparkade han med fötterna under täcket. Då grät jag också.

Skulle freden hålla?

Den 13 mars 1940 slöt Finland och Sovjetunionen en fred som innebar stora landavträdelser för Finland. Trodde man då bland allmänheten att freden skulle hålla?

– Jag blev inkallad i militärtjänst den 4 april 1940, tre veckor efter att vinterkriget upphörde. Vi trodde att vi skulle få en någorlunda normal militärtid efter att det blivit fred.

Men tiden i armén det blev längre och längre. Ragnar Nordström var inkallad i finska armé i totalt fyra år, sju månader och 15 dagar.

– Jag har ibland känt en viss bitterhet över att ha förlorat min ungdom. Visst var det viktigt, det vi gjorde under kriget. Men åren mellan 19 och 24 är viktiga i en ung människas liv. De är på något vis borta för mig.

Många hade det bekymmersamt efter de båda krigen. Krigstrauman och alkoholmissbruk ställde till det för många.

Ragnar Nordström ser mötet med sin blivande hustru som det som på många sätt tog honom genom kriget och som, tillsammans med det att han hade arbetet på Österbottens kött att återvända till, var hans lycka.

Jag fick vara civil i två veckor efter att jag kom ur kriget.

Ragnar Nordström som förlovade sig strax efter freden 1944.

– Under en permission sommaren 1942 träffade jag min blivande hustru Brita. Vi kom genast bra överens. Det sa klick mellan oss och det förändrade min tillvaro. Vi brevväxlade ända fram till krigsslutet.

De förlovade sig strax efter att han blev civil och följande sommar gifte de sig. Ragnar och Brita fick över 70 år tillsammans.

– Jag brukar skämta och säga att jag fick vara civil i två veckor efter att jag kom ur kriget, skrattar Ragnar Nordström.