"Ronja, nu får du faktiskt vara tyst och inte lägga din energi på fel saker" – damlejonet Ronja Savolainens adhd märks i både omklädningsrummet och rinken

“Våga vara dig själv!”

Dyslexi och adhd har inte hindrat Ronja Savolainen från att nå OS- och VM-framgång

Då Luleå Hockeys tränare Mikael Forsberg sätter sig på knä på isen med taktiktavlan i hand och ritar upp följande övning får han genast spelarnas uppmärksamhet. De lyssnar och följer hans streck på tavlan.

Utom tjejen med nummer 88 på ryggen, Ronja Savolainen.

Hon pillrar in fingret mellan hjälmens galler, hittar ett skräp i ögat och undersöker det. Då hon är klar, fäster hon uppmärksamheten på sin klubba och verkar kolla om tejpningen sitter som den ska. Alla andra har fortfarande fokus på tränaren.

Då övningen kör igång, ställer sig Savolainen sist i kön. Hon kollar vad lagkamraterna gör och gör sen likadant.

– Alla vet att det aldrig lönar sig att fråga mig vad vi ska göra. Fast jag kan ha kollat på tavlan så har jag tänkt på något annat och har ingen aning om vad det är vi ska göra, säger hon.

Som alla andra förstaklassare tyckte Ronja Savolainen det var spännande att börja skolan.

Läskigt blev det då klasskamraterna så småningom lärde sig läsa, men inte hon. Det kändes till och med orättvist.

– Det var en ganska jobbig tid. Jag undrade varför det var så svårt att lära sig så lätta grejer, grejer som inte borde vara svåra.

Det visade sig att hon hade dyslexi. Och att hon hade svårt för att sitta stilla och vara tyst. Ett skolexempel på adhd.

– Ibland då pucken inte hålls i klubban eller jag skjuter dåligt, börjar jag undra om det här är samma sak som då jag inte lärde mig saker i skolan. Självkänslan går upp och ner. Jag tror det kommer från dyslexin och adhd:n.

Samtidigt talar Ronja Savolainens meritförteckning ett helt annat språk. Vid 22 års ålder är hon både finländsk och svensk mästare i ishockey. Hon är OS-medaljör och trefaldig VM-medaljör. Och en av världens bästa backar.

Se Sportlivs minidokumentär om Ronja Savolainens brokiga väg till hockeystjärna:

10 min

"Våga vara dig själv!" - dyslexi och adhd har inte hindrat Ronja Savolainen från att nå OS- och VM-framgång - Spela upp på Arenan

I proven kunde jag ha svårt att förstå själva frågorna

Då Ronja Savolainen berättar om sin skoltid i Helsingfors och Vanda kommer hon gång på gång tillbaka till frustrationen över att ha pluggat och pluggat, men inte lärt sig nånting.

Efter att hon fått sin dyslexidiagnos på lågstadiet fick hon jobba med en egen lärare, vilket gjorde det lättare att koncentrera sig.

– I proven kunde jag ha svårt att förstå själva frågorna, så det hjälpte mycket då läraren kunde förklara frågorna för mig.

Bäst gick det på högstadiet. Hon fick mycket stöd och då hon hittade en bra rutin för läxläsningen kände hon sig också mer taggad för skolgången.

Gymnasieåren blev jobbiga.

– Jag fick inte hjälp på samma sätt som på låg- och högstadiet. Lärarna blev irriterade på mig då jag inte kunde sitta still och jag blev lika irriterad på dem, då de inte fattade hur svårt just det var för mig.

Saken blev inte bättre av att hon i det skedet redan satsade fullt på ishockeyn och var mycket borta från skolan på grund av läger och matcher.

"Jag hade jättesvårt att få godkänt i kurserna, och det var jobbigt då det kändes som att inget blev bättre och jag började tänka att jag aldrig kommer att bli nånting."
-Ronja Savolainen

Liksom varje gymnasist drömde Ronja Savolainen trots allt om den vita mössan och om att få fira studenten som alla andra.

– Då jag fick frågorna framför mig i studentskrivningarna kändes det helt hopplöst. Jag hade noll koll på vad jag skulle skriva. Jag insåg att jag inte hade en chans att bli godkänd. Till slut lämnade jag in ett tomt papper.

Problemet var inte att Savolainen inte skulle ha läst till studentskrivningarna, för det hade hon. Mycket.

– Oftast var det så att då jag läst ett kapitel hade jag ingen aning om vad jag läst. Så jag började om. Och så pluggade jag samma sak i en timme eller två. Då kändes det som att jag lärt mig nånting, men då jag fick frågorna hade jag glömt allt.

– Visst gjorde det mig ledsen, men jag får väl försöka på nytt senare om det skulle behövas. Fast det är nog helt samma i dag. Om jag läser en tidning, måste jag läsa typ 3–4 gånger för att uppfatta nånting.

Ronja Savolainen blev inte student, men hon gick alla kurser och fick till slut värdefull hjälp av en del lärare.

– Det kändes viktigt att få ett avgångsbetyg även om det var svårt, och i Sverige går det ju att studera vidare utan studentexamen.

Försökte ändra sig efter tränarens kommentar

Efter gymnasiet förde ishockeyn Ronja Savolainen till Luleå i norra Sverige.

Luleå hade tagit SM-guld våren 2016 – under sin första säsong – och på hösten anslöt sig den finländska landslagsbacken till laget.

Början var inte lätt. Tränaren Fredrik Glader hade till en början ringa förståelse för Savolainens matchuppladdning. Hon dansade i omklädningsrummet, hon var svamlig och hon drog med sin bänkgranne i hajpen.

– “Ronja, nu får du faktiskt vara tyst och inte lägga din energi på fel saker” sa Fredrik då. Men senare har han fattat att det är sådan jag är och att jag faktiskt kan ha fokus på matchen trots att jag dansar i periodpauserna. Det minskar inte på min energi i rinken.

Men visst gjorde hon ett försök att ändra sig.

– Mitt spel blev spänt. Jag höll för hårt i klubban, tänkte för mycket, övertänkte. Det var inte jag.

Samtidigt kändes flytten hemifrån jobbig. Att bo ensam, fixa sin egen mat och tvätt. Hon saknade sin familj och att det alltid var någon hemma då hon steg in genom dörren.

– Under det första året gick inte hockeyn så bra. Jag tränade för mycket och gick in i väggen. Men jag trivdes i Luleå och fick mycket hjälp av laget, så jag är ändå glad att jag flyttade hemifrån och tvingades lära mig vuxenlivet.

I laget har hon känt sig välkommen ända från start.

"Det är klart många kan tycka det är jobbigt att jag hela tiden håller på med något och att jag pratar så mycket, men de flesta tycker att det är sådan jag är bara. Och blir någon irriterad är det bara att ta upp det med mig."
-Ronja Savolainen

Savolainen är själv den första att erkänna att hon fortfarande har kli i benen och ofta pratar vid fel tillfälle. Det händer sig att någon berättar något för henne och hon börjar prata med någon annan utan att lyssna till slut. Ett beteende hon som yngre betraktade som normalt, men som hon i dag inser att hänger ihop med adhd:n.

Jag tycker ändå Ronja löser det hela på ett bra sätt

Mikael Forsberg

Inför Savolainens fjärde säsong i Luleå tog Mikael Forsberg över som huvudtränare. Även han uppmanade till en början henne att koncentrera sig bättre, men nu förstår de varandra bra.

Forsberg, som länge jobbat som lärare, vet vad det handlar om.

– I hockeyn handlar det ändå om rätt korta instruktioner, vi ritar och visar, använder olika verktyg i vår kommunikation. Men jag förstår att det kan kännas jobbigt med långa videoklipp och diskussioner. Jag tycker ändå Ronja löser det hela på ett bra sätt.

Enligt Mikael Forsberg finns det nog fler i laget med samma problem, men som kanske inte uttryckt det på samma sätt som Ronja.

En av dem är landslagskompisen Petra Nieminen.

– Jag märker nog dragen hos mig själv också, säger Nieminen som har lika svårt att sitta still som Savolainen.

– Det känns bra att ha en själsfrände i laget.

Efter det misslyckade försöket att sätta band på sin energi och sitt pladdrande vågar Ronja Savolainen i dag vara sig själv och uppmanar andra idrottare med adhd till det samma.

– Det är viktigt att prata med sina tränare och berätta att man har adhd, så att de inte hela tiden kommer och säger vad man ska göra. Det lönar sig också att säga till dem att om de tycker att man stör, så kan de ta upp det enskilt och inte framför laget.

"Man ska våga vara sig själv, för jag märkte ju då jag försökte ändra mig att hockeyn inte gick bra. Om man är sig själv och är öppen med det, kan coacherna också hjälpa en att uppnå sina mål."
-Ronja Savolainen

Och visst är Ronja Savolainen själv ett exempel på att metoden fungerar.

Sommarjobb väntar efter VM-beskedet

Ishockeyn kom in i lilla Ronjas liv tidigt. Tillsammans med pappa gick hon på HIFK:s matcher och åkte skridsko på uteis. Vid 6–7-års ålder började hon spela med i ett pojklag och då hon var i 14-årsåldern började hon träna på allvar.

Ett par år senare satt hon framför tv:n då hennes ett år äldre kompis Emma Nuutinen spelade i OS i Sotji.

– Det var jättecoolt att hon fick vara med och det blev ett viktigt mål också för mig att komma till OS. Då jag fick höra att jag utsetts till OS-truppen till Pyeongchang 2018 var min första tanke hur jag suttit framför tv:n och drömt om just det här.

Ronja Savolainen har en OS-bronsmedalj som minne från Sydkorea.

Sin första VM-medalj tog hon som 17-åring år 2015. Efter det har det blivit två till, varav den senaste i hemma-VM i fjol då damlejonen för första gången nådde final, med en silvermedalj som belöning.

– Att få spela i VM-final på hemmaplan med familjen bland publiken... Jag vet inte om något kommer att överträffa det, nånsin, säger stjärnbacken nu.

Just nu är drömmen att kunna fortsätta med hockeyn länge till och att det ska kunna bli ett riktigt jobb. Ett jobb där man kan tjäna så pass mycket att man kan lägga någon slant i spar. För än är hon inte där.

Då det blev klart med annulleringen av årets VM innebar det också en förlorad möjlighet för damspelarna att utöka sin inkomst. Utan VM finns ingen möjlighet att vinna medalj och därmed heller ingen framgångsbonus.

I stället får Ronja Savolainen fundera på att söka ett sommarjobb då säsongen nu är över efter att även SM-finalerna blåsts av.

Lita på att det inte blir ett sommarjobb där man ska sitta still åtta timmar om dagen.