Jukka Tarkka i ny bok: "Demilitariseringen på Fredens öar fungerar inte i krig"
Ålands demilitarisering och neutralisering ifrågasätts i ännu en bok i Finland. Enligt tidigare riksdagsmannen och författaren Jukka Tarkka fungerar avtalen inte. Många arméer har varit på väg för att ta hand om Åland.
Under 1900-talet har tiotals landstigningsoperationer planerats för Åland. Den åländska neutraliteten är verkligen inte en självklarhet, skriver Jukka Tarkka i den färska boken om Åland som bricka i det maktpolitiska spelet i Östersjön.
I flera hundra år har Åland varit ett konfliktämne för kuststaterna runt Östersjön. Ett rått maktspel gömmer sig bakom kulisser av diplomati och neutralitet.
“Ingen ny information”
Många böcker har skrivits om ämnet, men enligt Tarkka är de byggda delvis på traditionella uppfattningar och starka åsikter.
Jukka Tarkka vill göra ett försök att analysera historia för att förstå nutid och eventuellt framtid. Han inleder med påpekandet att hans bok inte innehåller någon ny information, men kanske ändå sammanfattar på ett nytt sätt.
- Jag tycker att det är en ganska bra sammanfattning om vad som har hänt på Åland sedan finska kriget 1808-1809, säger den åländska historikern Kenneth Gustavsson.
Boken innehåller precis vad titeln lovar om Åland i Östersjöns stormaktspolitik. En anmärkning som Gustavsson gör är att Tarkka kunde ha använt sig av nyare åländsk litteratur. Däribland Gustavssons egen.
Nya säkerhetsbehov
Östersjöns säkerhetspolitik har förändrats på 2010-talet. Stormaktsspänningarna syns, när Ryssland ökar trycket mot sina europeiska grannar och Nato-försvaret installerar sig i Baltikum.
Krisövningar och luftkränkningar stör balansen i Norden. Östersjön är inte längre ett innanhav för bara den ena stormakten.
När läget förändras, så blir säkerhetssituationen en annan också för Finland och Åland. Geografin kan vi inte göra något åt, är ett gammalt citat som ofta används för att beskriva Finlands närhet och beroende i förhållandet till Ryssland.
“Svenskan och självstyrelsen utanför säkerhetspolitiken”
Tarkka nämner fyra specialdrag med Åland; en effektiv självstyrelse, det svenska språkets starka ställning, demilitariseringen/vapenfriheten och neutraliteten. De buntas ofta ihop, trots att det inte borde göras, enligt Tarkka.
Självstyrelsen och svenskan har inget att göra med säkerhetspolitiken, enligt Tarkka.
Språket och självstyrelsen har blivit djupt förankrade i betongpelare i Finlands grundlag, men har mer med kultur att göra, inte säkerhetspolitik.
Ålänningarna har förstås en annan syn. Tarkka refererar president Paasikivis irritation över ålänningarnas protester år 1938 gällande det finska kommandospråket för de finska soldaterna som skulle komma till Åland.
Ålands historia är en paradox. De kulturella särdragen blomstrar, men säkerhetspolitiken har inte förverkligats som det var tänkt, skriver Jukka Tarkka.
Åland som spelbricka
Boken är en lång vandring genom historiens alla krig som har berört Åland, börjande med vikingarna. Åland har varit en spelbricka, alltid beroende av hjälp utifrån, är budskapet.
Finska kriget 1808-1809 och Krimkriget, vinterkriget, fortsättningskriget och det kalla kriget förtecknas i snabb följd. Många fästningar och installationer, internationella avtal och deras tillkomstprocess presenteras i boken.
Neutraliteten och vapenfriheten på Åland är tryggad med diplomatiska deklarationer. Men neutraliteten nollställs alltid när det är krig eller spänning i Östersjön.
En väpnad konflikt trampar alltid på den åländska neutraliteten, enligt Tarkka.
Historien visar: Det går inte?
Man har försökt hålla Åland neutraliserat och utanför krig med tre internationella avtal under 150 år, räknar Tarkka.
Fyra gånger har de åländska befästningarna förstörts efter politiska avtal och tre gånger har de byggts upp igen med militärpolitiska motiveringar.
Under 1900-talet har Östersjöstaternas huvudstaber planerat mer än tio massiva landstigningsoperationer, påpekar Tarkka.
Neutralitet och vapenfrihet fungerar inte tillsammans. De kan tryggas bara om det finns en kraft som skyddar den. Det är Jukka Tarkkas slutsats.
Åländskt svar: "Demilitariseringen har inte spelat ut sin roll"
Finns det skäl till att oroa sig över hur Ålands demilitarisering skulle fungera i skarpt läge? Det vill inte den åländska historikern Kenneth Gustavsson spekulera kring.
- Jag brukar alltid jobba med material där vi har facit. Men rent historiskt, trots demilitariseringen, var Åland väldigt långt indraget i andra världskriget.
Men det betyder inte att demilitariseringen har spelat ut sin roll, menar Gustavsson.
- Demilitariseringen har hjälpt Åland genom Sveriges del av demilitariseringsbeslutet från 1921.
"Nytta av Sverige"
De parter som var intresserade av Åland under andra världskriget, Sovjetunionen och Tyskland, var ändå inte så aggressiva mot Åland. De var rädda för Sveriges reaktion.
Tyskarna behövde svenskt råmaterial och ryssarna behövde Sverige som ett neutralt land. Sverige fungerade som en bromskloss.
Tarkkas slutsats om att 1921-års avtal skulle ha förlorat sin betydelse håller inte Gustavsson med om.
- 1921 års avtal är en av självstyrelsens grundstenar. Och frågar man Sverige är de stensäkra att det är jätteviktigt. Mig veterligen har ingen av de stater som undertecknat avtalet sagt att det inte skulle gälla.
Åland som bytesvara för Hangö, Porkkala, Karelen
I Finland har man inte alltid sett Åland som så viktigt. Åland har alltid då och då föreslagits som bytesvara.
Ge Åland åt ryssarna i stället för Hangö eller Porkkala var ett förslag, från Mannerheim.
Senare tiders förslag som ibland dyker upp är en byteshandel med ryssarna där de får Åland och Finland får tillbaka Karelen och Viborg. Det finns Sannfinländare som ännu idag är av den uppfattningen.
“Ryska konsulatet en feodal förödmjukelse”
Numera är det inte så många länder som intresserar sig för Åland, säger Tarkka.
Men alla har godkänt det ryska intresset för öarna och framförallt havsområdet utanför. Numera är kustfort och försvarsinstallationer inte speciellt värdefulla. Nya tiders krigföring gör fysiska installationer mer onödiga.
Ryssarna betraktar Åland som vapenfritt, men inte neutralt. Det är också Finlands linje. Men Finland behöver ingen hjälp med att garantera Ålands ställning.
Jukka Tarkka kallar det ryska konsulatet på Åland en förödmjukande påminnelse om ett feodalt ryskt tänkande. Konsulatet bryter den finländska suveräniteten, anser Tarkka.
“Havsgränsen viktig för Finland - och andra”
Åland är extremt viktigt för Finland, säger Jukka Tarkka.
I själva verket är det inte Finlands 1300 kilometer långa östgräns som är ett säkerhetspolitiskt problem för Finland.
Finlands egentliga säkerhetsrisk är havsgränsen väster om Finland. 95% av Finlands export går den vägen och 99,9 procent av dataförbindelsernas kablar samlas i en knut på Åland.
Jukka Tarkka utgår ifrån att de ryska krigsövningarna i Östersjön alltid innehåller element som kan tolkas som förberedelse för aktivitet gentemot Åland. NATO har givetvis liknande intressen.
Åland eldfängt i finländsk politik
Jukka Tarkka är pol.dr. och tidigare riksdagsman för Ungfinnarna 1995-99. Han har också jobbat inom information och bokutgivning. Han har skrivit flera böcker om finländsk historia och säkerhetspolitik.
Debatten om Åland brukar blossa upp då och då. Det skedde senast under förra regeringsperioden då Sannfinländaren Jussi Niinistö fungerade som försvarsminister.
Han ansåg att Finland borde få rätt till militärövningar på Åland. Bland annat ville man vara beredd på invasioner av "små gröna män" och hybridkrig, liknande det som har skett i Ukraina.
Nu är kanske behovet av en stor säkerhetspolitisk debatt kring Åland mindre, gissar Jukka Tarkka.
Boken “Ahvenanmaa — Itämeren voimapolitiikan pelinappula” är utgiven på förlaget Docendo. Någon översättning är inte planerad, varken till svenska eller ryska.