NHL-kolumnen: 5 krav som den kommande Stanley Cup-mästaren måste uppfylla – ifall coronaviruset släpper greppet

Eftersom NHL tog paus från och med igår, så finns det tid för att blicka framåt och fundera på ett hurdant lag som kan ta hem rubbet. Det om det trots allt koras en Stanley Cup-mästare år 2020. Det finns vissa tydliga krav på laget som ämnar vinna 16 slutspelsmatcher. Närmare bestämt: fem orubbliga hörnstenar.

Senast en pandemi brottade NHL i mattan skrevs årtalet 1919 och ”spanska sjukan” slog ner i en värld uttröttad av kriget som skulle göra slut på alla krig.

Finalserien mellan Montreal Canadiens och Seattle Metropolitans avbröts efter fem spelade matcher då Montreal endast hade kvar tre spelare som inte däckats av farsoten.

Värst gick det för Montreal-backen Joe Hall som dog fyra dagar efter att finalserien lades ned.

Det blir dag för dag mer sannolikt att historien upprepas och coronaviruset avbryter kedjan av Stanley Cup-mästare – något som inte ens Gary Bettman kan kontrollera. I annat fall är det något gäng med skäggiga gubbar, som under våren hittat ett sätt vinna sammanlagt 16 matcher.

I det här skedet av säsongen är det alltid lika frestande att försöka fundera ut vilket lag som i ”copycat-ligan” NHL lyckats bäst med att kopiera det som fungerar och lägga till någon ny liten ingrediens.

Under 2010-talet såg vi Chicago dominera med en helt ny nivå av puckkontroll och – för NHL – ett närmast obefintligt tacklingsspel.

Sedan vann Pittsburgh Stanley Cup två gånger genom lodräta anfall i expressfart som ingen hittade ett recept mot säsongerna 2016/2017.

De två senaste Stanley Cup-titlarna har vunnits av lag som kan äga pucken, vända spelet snabbt – och som dessutom har dominerat fysiskt. ”Tung hockey” är termen som började förekomma regelbundet under slutspelet 2018 och som kännetecknar både Capitals och Blues.

Följande vinnartrend och hajpterm kan redan vara i görningen, men i väntan på den så presenteras här fem kritiska framgångsfaktorer.

Enligt undertecknad kommer det (möjliga) blivande mästarlaget att vara bättre än slutspelslagen i genomsnitt på samtliga fem delområden.

1) En vinnande målvakt – som inte är sliten när slutspelet börjar

Trenden som hela tiden blir tydligare är att satsa på en stark målvaktstandem. Fortfarande har så gott som alla lag ett klart första val i målet, men då det tidigare var allmän praxis att första keepern spelade minst 65 matcher i grundserien, så är det nu allt vanligare med cirka 50 starter.

Visst finns det ännu lag som Tampa Bay, Toronto och Winnipeg som belastar sina förstaval enormt mycket. Risken är ändå uppenbar att till exempel Tampa-väktaren Andrei Vasilevskij, som i skrivande stund spelat 52 matcher, är sliten redan när slutspelet börjar.

Fortfarande är det nämligen så att lagen går in i playoff med en tydlig ansvarsgubbe mellan stolparna. Någonting ska gå fel för att målvakten ska bytas ut.

I och för sig så har både Pittsburgh och Washington vunnit Stanley Cup under 2010-talet efter att ha bytt spelande målvakt under playoff.

Grundprincipen är ändå kristallklar: en kille får bära ansvaret i slutspelet om han pallar för trycket – och då skall han gärna var i toppform.

Dallas och Boston är kanske de bästa exemplen på hur lyckat det blir när man har två målvakter som turas om under grundserien och förstavalet får arbetsro i slutspelet.

Anton Khudobin i Dallas och Bostons Jaroslav Halak spelar redan för andra säsongen i sträck över 30 matcher. Det här har gett Ben Bishop och Tuukka Rask ypperliga möjligheter att hålla sig fräscha och sköta om träningen under grundserien. Båda två var närmast magiska förra våren.

Av lagen som säkert, eller möjligen, når slutspel har också Pittsburgh, Edmonton, Arizona, New York Islanders och Nashville konsekvent kört med en målvaktstandem. Vegas sällade sig till gruppen i sista möjliga stund genom att trejda till sig Robin Lehner som stöd för Marc-André Fleury.

Tampa, Toronto, Winnipeg och Carolina hör däremot till dem som satsar allt på ett kort. För speciellt Tampa, som är en av de största Stanley Cup-favoriterna, kan en sliten Vasilevskij bli en stötesten.

Verkligt svårt att förstå hur GM Julien BriseBois riktigt funderar.

2) Dominera korridoren mellan blå linjen och målet

Inget lag, som för det mesta blir tvåa i det som kallas slottet, vinner en bäst av sju-matchserie. En eller ett par matcher kan man vinna, men så småningom vänder laget som härskar över mittfilen serien till sin fördel.

Speciellt svårslagna är gängen som lyckas hålla borta motståndarna från mitten av den egna försvarszonen. NHL-målvakterna bommar sällan på skott från en sämre vinkel och om backarna dessutom ”boxar ut” spelarna som skall täcka sikten för keepern, så är mer än halva slaget vunnet.

Lag som Boston, St. Louis och Philadelphia är utpräglat bra på att försvara mitten, medan Toronto, Florida och Winnipeg har grymma problem med att hålla korridoren ren.

Myntets andra sida är såklart att som anfallande lag komma till skott innanför slottet. Snabba omställningar, ett väloljat passningsspel och individuella prestationer är nycklarna till skott från bästa sektorn.

Receptet för att skymma målvakten är attityd och stryktålighet. Tampa, Washington, Toronto, Edmonton, St. Louis, och framförallt Boston är grymt svåra att hålla utanför slottet.

Sen finns det ”tunga spelet”, alltså att ett lag helt enkelt med fokus på fysisk närkampsstyrka bryter ner försvarsspelet. Den här delen av att dominera korridoren blir desto viktigare desto närmare målburen spelet tas. Och spelet framför målet avgör många matchserier.

De två senaste årens mästare, Washington och St. Louis, var också lagen som spelade den tyngsta hockeyn.

3) Ett fungerande sätt att spela hårt

Konceptet med att spela hårt eller tufft har förändrats ordentligt och är inte längre entydigt. Till exempel så finns det hela 18 lag i NHL som den här säsongen har tacklat mera än St. Louis, men det finns garanterat inte 18 lag som har ett fysiskt övertag mot mästarna.

Finns det ett enda?

I dagens NHL gäller först och främst att vara stark med pucken. Ser man på en Brad Marchand, eller Sidney Crosby, så är ingendera precis någon Tom Wilson, men båda två kommer ut med pucken ur de flesta närkamper, och skyddar den bättre än de flesta bjässarna på 100 kg.

Ett praktexempel på en spelare som är extremt tuff, utan att vara det på traditionellt vis, är Nathan MacKinnon. Hans spelställning, fart och puckhantering malar sönder nästan vilken mur av muskler som helst. MacKinnon är också mycket bra på att ge en mottackling när han för pucken.

Såklart finns det fortfarande också ett behov av muskler, kilogram och centimetrar. Därför har till exempel Tampa kompletterat sin spelskickliga trupp med en riktig tjur som Pat Maroon. Den näst intill officiella slutsatsen av Tampas flopp 2019 var att Columbus helt enkelt spelade hårdare.

Dagens tunga och på det sättet tuffa spelare måste ändå kunna bidra hockeymässigt och följa lagets spelkoncept.

Därför är det helt avgörande, för ett lag som tänker nå framgång i slutspelet, med ett fungerande sätt att spela hårt som uttryckligen utgår från truppens styrkor.

Att äta upp all tid och utrymme, blockera skott och försvara aktivt med klubban kan vara det bästa sättet att försvara ”hårt”. Kapaciteten att passa, skjuta eller skydda pucken under hård uppvaktning är i sin tur ofta den bästa konkreta tuffheten i anfallszonen.

Men som St. Louis, Washington och även Boston visat: även traditionell fysisk tuffhet fungerar – bara den finns i truppens dna.

4) Ett powerplay som levererar

I slutspelet finns inga straffläggningar och förlängningarna spelas med fem mot fem. Det finns med andra ord inga fribiljetter till goda målchanser. De måste helt enkelt skapas.

Och i med att alla lag som tagit sig till slutspel är bra på att försvara det egna målet, så blir powerplay livsviktigt.

Manövertag på isen är den överlägset bästa chansen att göra mål i slutspelsvärlden där mycket sådant som är förbjudet i försvarsspelet under grundserien plötsligt är tillåtet. Det i sig själv leder till att det blir långt mellan möjligheterna att spela powerplay.

Att Boston förra säsongen spelade i Stanley Cup-finalen var till stor del ett resultat av mördande effektivitet i powerplay: 24 mål på 24 matcher och en powerplayprocent på hela 32,4 (74 pp / 24 mål).

Våren 2018 var mästaren Washington inte mycket sämre med 22 mål på 24 matcher och ser man till slutspelet 2017 så stod produktionsfirman Phil Kessel-Sidney Crosby på tumanhand för 9 mål i powerplay på vägen mot Stanley Cup-titeln.

Mål i numerärt överläge är en vitaminspruta för hela laget, då det oftast är ”de rätta spelarna” som levererar och på det sättet understryker att de bär sin roll. När en Ovetjkin har nätat i powerplay blir det en hederssak för de lägre kedjornas grovjobbare att ta blåmärken.

På samma sätt kan ett ineffektivt powerplay lamslå laget och skapa osäkerhet. Om paradkedjans skarpskyttar plötsligt i säsongens viktigaste skede inte levererar i powerplay, kan nollan under det egna lagets namn på mediakuben ovanför isen se extra stor ut.

St. Louis sticker såklart ut också i den här kategorin. Visserligen gjorde Blues näst mest powerplaymål i slutspelet förra våren, men 13 mål på 80 chanser att spela med mera killar i rinken var inte speciellt bra.

Vill ändå påstå att det är undantaget som bekräftar regeln.

5) Stjärnspelare som leder laget framifrån

När allt är sagt och gjort på träningar, videomöten och förberedande lagsammankomster, så finns det ett krav för mästaren som aldrig förändras: lagets bästa spelare måste vara lagets bästa spelare.

Det är bara att kolla på Stanley Cup-mästarnas interna poängliga i slutspelet.

Stjärncentern Ryan O’reilly ledde St. Louis i poäng förra våren. 2018 var Washingtons tre bästa poängproducenter Jevgeni Kuznetsov, Aleksandr Ovetjkin och Nicklas Bäckström.

Jevgeni Malkin och Sidney Crosby ledde Penguins i slutspelet 2017 med ett snitt på över en poäng per match.

Oberoende av hur mycket djup och bredd ett NHL-lag har, så lever eller dör mästerskapsdrömmen med hur lagets tilltänkta ledande spelare levererar. Det måste bli mål, poäng, speltid, vunna tekningar och matchvinnande prestationer.

När lagkompisarna riktar blicken mot storstjärnan som gjort 90+ poäng i grundserien är det bara att leva upp till förväntningarna. Eller glömma Stanley Cup-paraden för den säsongen.

Patrick Kane, Sidney Crosby, Aleksandr Ovetjkin och Ryan O’Reilly förenas av stjärnstatus, stora förväntningar och titeln som slutspelets bästa spelare. Den här våren binds de dessutom samman, precis som vi alla övriga, av insikten i hur sårbart människosläktet egentligen är.

Tack för att du läste.

Källor: nhl.com, quanthockey.com, foxsports.com, Great Book of Hockey (Publications
International Ltd, 1991)