Gravida kvinnor från Venezuela vallfärdar till Colombia för att föda

Via Simon Bolivar-bron i staden Cucuta kommer de flesta venezuelanska flyktingar in i Colombia. Närmare fem miljoner har flytt de senaste fem åren, det är den största massflykten i regionens moderna historia. Särskilt utsatta är de gravida kvinnorna och deras barn.

Dimman slingrar sig ormlikt kring de venezuelanska bergen i norr. En storslagen och bedårande fond som står i bjärt kontrast till alla människor som flyr sitt hemland i desperation.

– We buy hair! Good price!

En kvinna på trottoaren ropar ut sitt erbjudande. På en gräsplätt sitter två tjejer och får sitt hår avklippt.

För långt hår är priset 200 000 colombianska pesos, vilket motsvarar 55 USD. Den officiella minimilönen i Venezuela är tre miljoner bolivarer i månaden, drygt 37 USD.

På den colombianska sidan av Simon Bolivar-bron har ett område formats som en direkt följd av flyktingströmmen.

Området kallas La Parada: på spanska ”hållplatsen”.

La Parada är ett gytter av gatuförsäljare, människor på väg i olika riktningar och så tillfälliga hem, fönsterlösa kyffen där venezuelanska familjer delar på små rum där de sover på smutsiga madrasser på golven.

Platsen är full av rörelse, men samtidigt just en slags hållplats, ett limbo i väntan på en lösning.

Gravida Maria Medin från Venezuela kom hit för en månad sedan.

Hon gick längs vägen från staden Maracaibo med tvååriga dottern Camila, som ibland blev buren men oftast fick gå själv långa sträckor eftersom Maria var svag och utmattad.

– Situationen i Venezuela var verkligen dålig. Vi hade bara mat en gång om dagen och både jag och Camila var undernärda, säger Medin.

– Till en början sov vi på gatan, men när Camila blev sjuk fick jag sälja de extrakläder vi hade med oss från Venezuela för att ha råd med hyran till det här rummet. Men nu är jag är skyldig hyresvärden mycket pengar och är rädd för att vi hamnar på gatan igen.

Förutom av hälsoskäl har Medin kommit hit för att hennes nyfödda barn ska få ett colombianskt medborgarskap.

– Jag har bestämt mig för att stanna kvar i Colombia. Situationen i Venezuela blir bara värre och värre för var dag, så nej, jag vill absolut inte tillbaka dit.

Sedan 2014 har det skett en ökning på 8 000 procent i antalet venezuelaner som söker flyktingstatus världen, de flesta i Nord- och Sydamerika.

Colombia är det land som tagit emot flest av dessa flyktingar; enligt siffror från UNHCR 1,3 miljoner i juni 2019. Nu alltså ännu fler.

Den här dagen är flödet på Simon Bolivar-bron mindre än vanligt då det är söndag och de flesta som passerar gränsen kommer för att arbeta i Cúcuta.

Ändå är det en strid ström av människor som väller in denna morgon. Många är daglönare med sysslor där veckodag spelar mindre roll.

För att passera krävs dels ett giltigt id-kort från Venezuela, dels ett uppehållstillstånd utfärdat av den colombianska migrationsmyndighetensom visar att man har rätt att befinna sig i delstaten Norte de Santander där Cucuta är huvudort.

Tanken är att Norte de Santander ska fungera som en buffert gentemot övriga Colombia då tillståndet inte gäller för andra delstater.

Men vill man ta sig vidare in i landet, till huvudstaden Bogota eller till andra länder som Peru eller Ecuador, är det i praktiken omöjligt att förhindra.

35 000 till 50 000 mänskor dagligen

Vid gränskontrollen har vi stämt träff med Juan Carlos Vega, koordinator vid den Colombianska migrationsmyndigheten.

– En dålig dag är det mellan 35 000 och 50 000 människor som passerar bron. Runt fem procent av dem är vad vi kallar ”walkers”, alltså sådana som fortsätter sin vandring vidare in landet för att börja om på nytt någon annanstans.

Enligt Juan Carlos Vega är tendensen de första månaderna 2020 ändå en nedgång på cirka 30 procent jämfört med förra året.

– Vi vet inte med säkerhet varför, men en orsak är förmodligen den upptrappade diskrimineringen och främlingsfientligheten. I Colombia, men kanske ännu värre i grannländer som Peru. Folk är helt enkelt livrädda.

– En annan förklaring man hör, är att det just nu finns ett visst hopp med den nya presidenten Juan Guaidó som har utlovat en ny och starkare valuta.

Vad är det största utmaningen vid gränsen just nu?

– Det största problemet skulle jag säga är de minderåriga barnen från Venezuela. Vi kan inte kontrollera dem eftersom vi inte vet vems barn det är, säger Juan Carlos Vega.

– De säger att de kommer in med en förälder, men det är svårt för oss att kolla. Det kan vara en släkting eller någon de träffat på vägen hit. Vissa kommer hit för att arbeta och återvänder, andra försvinner spårlöst. Ingen vet vart de tar vägen.

Främlingsfientligheten tilltar

När vi nästa dag intervjuar Juan Augustin Ramirez, sjukhusdirektör vid Universitetssjukhuset i Cucuta, bekräftar han den tilltagande främlingsfientligheten i regionen.

– Många colombianer är arga och förbannade. De tycks anse att en patient från Colombia som kommer in med en mindre åkomma ska prioriteras före en patient från Venezuela som fått en hjärtattack, säger Augustin Ramirez.

–Tyvärr leder detta till ett fientligt klimat som jag tycker har eskalerat den senaste tiden.

På sjukhusets förlossningsavdelning är det svalt och skönt och stämningen är vänlig och kontrollerad. En handfull kvinnor väntar på sin tur.

En av dem är Anny Alviarez från San Cristobal i Venezuela. Hon är i 40:e veckan och ska få kejsarsnitt idag är det tänkt.

– Alla gravida kvinnor jag känner i Venezuela kommer hit för att föda. Där fungerar ingenting längre. Skulle barnet till exempel födas för tidigt har de inga kuvöser eller annan utrustning som behövs för en sådan situation, säger hon och fortsätter:

– Minst en förälder måste vara från Colombia för att att barnet ska få colombianskt medborgarskap. Det enda man får här är ett bevis på att barnet är fött och friskt.

Men hon har fel.

Sedan oktober 2019 kan alla barn som föds i Colombia få ett medborgarskap. Allt som krävs är att man ansöker om det vid registreringen på sjukhuset innan man skriver ut sig och barnet. Vi informerar henne om regeln.

– Är det verkligen så? Det visste jag inte. Då ska jag absoluta göra det. Tack.

Alviarez ser sliten ut och och vi undrar hur hon mår.

– Det är ensamt. Jag har rest hit helt själv. Jag hade en partner, men vi gjorde slut och strax därpå upptäckte jag att jag var gravid. Men han förnekar att barnet är hans.

Press på förlossningsvården

Läkaren Julia Piedad Mejra är ansvarig för Universitetssjukhusets gynekologavdelning.

Hon berättar att de på grund av alla immigranter tvingats göra en del förändringar i sjukhusets organisation. Att de anställt fler sjuksköterskor och satt in fler bäddar.

– Men vårt uppdrag är fortsatt detsamma. Att ge sjukvård till alla som behöver den, oavsett var man kommer ifrån.

Hon förklarar att trycket på förlossningsvården ökat markant sedan den venezuelanska kollapsen och att de 2019 nådde en topp på 7 000 förlösta kvinnor, vilket motsvarar cirka 20 födslar per dygn.

76 procent av dessa kvinnor kom från Venezuela.

– De är ofta undernärda och i dåligt skick när de kommer till Colombia. Många har också gått långa sträckor för att ta sig hit och är ibland så utmattade att de förlorar sitt barn.

En annan läkare vi pratar med berättar att de inte alltid utför skrapningar efter abort i Venezuela. Något som kan ge infektioner som gör att kvinnorna avlider.

19-åriga Oscari Pacheio från delstaten Miranda i Venezuela har sin dygnsgamla son i famnen. Bredvid sjukhussängen sitter en stolt morfar och beundrar den nya familjemedlemmen.

– I Venezuela har sjukvården inte alla samma kapacitet. Där måste man ta med sig hela förlossningskittet själv, till och med skalpell måste man köpa om man ska göra kejsarsnitt, säger hon.

Oscari Pacheio och hela hennes familj – man, mamma, pappa och sju syskon – bor sedan en månad tillbaka ihop i La Parada.

– När han blir äldre hoppas jag vi kan återvända till Venezuela så jag kan visa honom var jag är född och var hans släkt kommer ifrån. När han är myndig kan han själv bestämma vilket land han vill leva i. Han får ju två medborgarskap.

– Men tills dess kommer jag att fostra honom i Colombia. Här kan jag ge honom det han inte kan få i Venezuela.

Text: Magnus Erlandsson, firilansskribent