Ekonomer och bankirer vill att staterna gör stora ingrepp i ekonomin – "Det behövs kollektivt agerande", säger forskare

Efter senaste finanskris har EU försökt bereda sig på att gemensamt bättre tackla motsvarande situationer. Trots en del åtgärder blev det inga stora besked EU-finansministrarna kom med på sitt telefonmöte på måndag. Till exempel ska euroländernas krisfinansieringsmekanism ESM ännu inte tas i bruk.

Stora ekonomiska kriser har en sak gemensamt och det är att de kommer oväntat. De brukar överraska både ekonomiska experter och beslutsfattare.

– Vem skulle ha kunnat förutspå att det blir ett virus med ursprung på en basar i Kina som får världsekonomin på knä, frågar Antti Ronkainen, som forskar i centralbankernas krispolitik vid Helsingfors universitet.

Trots att EU borde ha större gemensam krisberedskap än senast, då marknaden lugnade sig först efter ECB-chefen Mario Draghis försäkran om att euron skulle räddas, har det återigen visat sig svårt att komma överens om övergripande gemensamma åtgärder.

Ronkainen menar att det som nu skulle behövas är ett gemensamt uttalande från Europeiska Centralbanken och eurogruppen att allt som behövs också kommer att göras denna gång för att rädda euron.

Det uttalandet har uteblivit och Tysklands finansminister Olaf Scholz kommenterade efter mötet att det fortfarande är tidigt att använda den gemensamma krismekanismen.

Ändå kan coronakrisen bli en ekonomisk smäll som är värre än den som inträffade för ett decennium sedan.

Staterna sätter locket på

En av de stora utmaningarna den här gången är att staterna själva inför åtgärder som stänger ner stora delar av ekonomin för att stoppa smittan från att spridas.

Ingen vet med säkerhet hur länge det kommer att pågå, men alla tecken tyder på att stora delar av den ekonomiska aktiviteten stannar upp i flera månader. Ronkainen, likt många andra, förutspår att effekterna av det blir "galet stora" i Europa och USA.

En orsak är att vi ändrar våra beteendemönster som konsumenter.

Nordeas chefsekonom Tuuli Koivu sa i Yle:s morgon-tv i måndags att vi talar om “verkligt stora saker” när människor slutar konsumera som vanligt, eftersom det är vardagskonsumtionen som utgör “den bärande kraften i ekonomin”.

När vi inte går till barberaren eller ut riskerar stora mängder småföretagare sätta lapp på luckan. Det i sin tur leder till problem att betala och få lån samt till ökad arbetslöshet.

Frågan blir då hur länge det går att med offentliga insatser hålla ekonomin rullande.

Konsensus kring stimulansåtgärder – vi betalar efteråt

När den akuta krisen småningom lättar, blir följande politiska fråga vem som betalar hur mycket i skatter eller nedskärningar för att finansiera den akuta krishjälp som givits.

Men just nu måste prioriteringen vara att agera tillsammans, säger Ronkainen.

– När det är frågan om en så här stor kris behövs kollektivt agerande.

Nu verkar det också finnas ett brett samförstånd bland experterna om att omfattande stödpaket är nödvändiga.

Ekonomer på bred front har krävt stimulansåtgärder för att hålla ekonomin flytande.

– De senaste veckorna verkar bankirerna ha blivit keynesianer, det vill säga de är för offentliga ingrepp i ekonomin. Mentaliteten verkar vara att staterna ska göra vad de kan och sedan funderar vi vad gör efter det.

Krismedvetenhet men svårigheter att fatta beslut

Efter eurokrisen har EU:s beredskap att agera ökat i och med att regelverken anpassats. Men det betyder inte att det skulle saknas utmaningar, eftersom det i sista hand är frågan om förmågan att fatta politiska beslut.

Eurogruppens finansministrar har hittills kommit överens om finanspolitiska åtgärder värda 1 procent av ländernas bruttonationalprodukt under år 2020.

Därtill ska likviditet upprätthållas i ekonomin genom arrangemang värda sammanlagt 10 procent av bnp. Till dem hör utökade lånegarantier och beslut att tillåta att uppskjuta betalningen av olika skatter.

I Finland har till exempel ett paket värt fem miljarder utlysts.

Till en viss mån har euroområdet också beslutat om att medlemsländerna får maximal flexibilitet gällande sina statsfinanser.

Samtidigt avstod ministrarna från att avstå från den gemensamma finansramen, vilket tyder på oenighet bland länderna.

Federala politiska strukturer saknas

Medlemsländernas varierande ståndpunkter gällande finanspolitik är ett ständigt återkommande tema och visar vilka utmaningar ett gemensamt ekonomiskt område med gemensam valuta har när det saknar mekanismer för federalt beslutsfattande.

Därför låter eurogruppen fortsättningsvis bli att ta till riktigt massiva finanspolitiska åtgärder.

Att det är svårt att fatta beslut om stora ekonomiska åtgärder är inte en överraskning med tanke på hur svårt det varit i andra svåra frågor som berör hela EU.

– Vi har sett det när det gäller flyktingkrisen och nu senast EU:s budget. Det är svårt att enhälligt fatta stora beslut. Det är alltså en kris som berör det politiska beslutsfattandet.