Essä: Varför bryr vi oss plötsligt om att människor dör - kan existentialismen hjälpa oss att greppa coronakrisen?

Jag ser upp mot himlen och det är som att stirra ner i ett glas longdrink. Precis som de kommande sysslolösa månaderna riskerar bli, är den enformigt grå med ett undantag: solen försöker tränga sig igenom molnmassan.

Min soffa är turkos och jag segar djupt nere i den, följer precis som de flesta andra myndigheternas uppmaning att hålla sig undan coronaviruset.

Händera är spruckna av allt handtvättande, vi atopiker är kanske den grupp människor vars coronalidande är det minst viktiga. Men händerna är trots allt mina.

Jag är förpassad till soffan, åtskild från min vardag på grund av något som började på en marknad, någonstans långt borta. Är det inte absurt?

Men situationen kräver något av mig, uppoffringar av oss alla, men vi behöver förstå varför vi tvingas göra det vi nu gör.

Det finns gott om tid att försöka fundera ut om valet att isolera Finland var ett bättre val än att låta livet ha sin gång och låta folk insjukna i viruset och för det mesta klara sig bra.

Varför reagerar Finland och världen så kraftigt just nu?

Det enkla svaret är: smittan är potentiellt dödlig för folk. Ser man på Europa så är döden redan nu en realitet och tragik.

Å andra sidan, att människor dör är inget som hittills fått människan att definitivt och gemensamt göra något åt det.

Pest och corona - existentialism och kökssamtal i en isolering - en radioessä:

Programmet är inte längre tillgängligt

Pest eller corona

Det är över tjugo år sedan jag läste författaren, filosofen och existentialisten Albert Camus klassiska roman Pesten och läget just nu får mig att igen plocka den ur min bokhylla.

Den handar om en stad som drabbas av pesten.

Existentialismen var en filosofisk och litterär rörelse som blommade upp i Frankrike efter det andra världskriget.

Landet hade legat under nazitysk ockupation och ibland läses pesten som en bild av vad det betyder då människan utsätts för ondska.

Boken vittnar om att Camus förstår vad mänsklig förtvivlan handlar om, vare sig det gäller sjukdom eller krig.

Den börjar såhär: På morgonen den 16 april gick doktor Bernard Rieux från sin mottagning och snubblade på en död råtta mitt i farstun.

Det sätter igång ett eskalerande händelseförlopp.

Först kommer förnekelsen, ett ”det finns inte råttor” här i huset, därpå en oförsiktig, aningslös hantering av råttorna, myndigheternas långsamma reaktion och hur man inte vill informera om misstankarna om en epidemi eftersom man inte vill sprida panik.

Till slut spärrar man av staden. Rieux jobbar outtröttligt med att skära i pestbölder och lindra människors lidande.

Att tänka på kinesiska Wuhan eller rapporter från Italien är inte långsökt. Vi har en plötsligt ökande dödlighet, självuppoffrande vårdpersonal och en ökande känsla av allvar.

Precis som i Finland just nu.

Vissa av oss har uppdraget att jobba på mitt i den smittsamma sjukdomen utan att tveka.

Tror de här människorna på Gud och moraliska plikter?

Frågeställningen känns kanske underlig i ett sekulärt samhälle som vårt, men den är viktig för Camus.

Moralfilosofiskt är den utmanande: vi upplever ofta att vi “bör” handla på ett visst sätt, men vi bekänner allt oftare ingen högre lag, typ Gud, som dikterar de moraliska påbuden.

Rieux tror inte på Gud, men han upplever en plikt att hjälpa och kämpar ändå på mot dåliga odds i en värld som mest genererar död och pina.

Vår tro på medicin

Genom historien finns otaliga exempel på karantän, isolering av sjuka människor.

Vi har den svarta döden på 1300-talet, leprakolonier och dödliga vågor av influensa.

Camus pest drabbar människan på 1940-talet, han låter en modern värld möta en gammal plåga som mer eller mindre uppfattas som övervunnen.

Sjukdom har ofta setts som Guds straff och straffet i sin tur uppfattades ofta som renande.

För en existentialist faller alla sådana förklaringar bort: vi måste stå ut med det faktum att livet hotas, till exempel av ett virus.

Det är förtvivlande att människans livsvillkor är hårda men genom sina val och i hur man bemöter varandra kan existensen ändå kännas meningsfull.

Jag tror att kritiken mot regeringens tuffa coronatag handlar om svårigheten i att se mening i det man tvingas göra, kombinerat med en oro för att staten får smak för att styra våra liv på ett destruktivt sätt.

Exempel på sådana utvecklingar hittar vi idag i stater som Turkiet och Ryssland.

I den västerländska kulturen har medicinen en stark roll och jag tror att många av oss upplever att den nu sviker oss, inte lever upp.Vi är vana att skyddas och tas hand om av läkevetenskapen.

Nu blir vi en del av en medicinsk strategi, det är inte så att vi moraliskt och spontant reagerar på en annan människas situation.

Men, medicin är något som uppkommer ur vår moraliska förståelse. Det är något jag lärt mig att förstå som grunden för medicin och vård, av min fru som är medicinfilosof.

Vi skulle inte ha anledning att söka efter sjukdomens biologiska grunder eller spåra virus, ifall vi inte skulle reagera på varandra som om någonting var på tok.

Kanske det moraliska kravet skulle kännas tydligare om vi såg sjuka och förtvivlade människor omkring oss?

Filosofen Rush Rhees konstaterar i en brevväxling att i och med medikalisering blir lidandet ett misstag, något som inte hör till livet.

Ser man inte lidandet som en del av livet så förblir ens medkänsla också grund, man vill eliminera det olustiga, men förstår inte vad som står på spel.

Influensa är något som de flesta av oss upplevt, det anses inte vara så farligt och därför kanske en död som orsakas av ett litet virus som immunsystemet vanligtvis fixar, blir ett helt eget slag av misstag.

Människor man älskar

Så, vad är gemensamt för isoleringar?

Jo, de innebär rädsla och osäkerhet för det egna och anhörigas liv, medvetenheten om döden pekar ut vad som är viktigt i livet. I isoleringen ser man värdet i det som man i vardagen tagit för givet då det blir otillgängligt för en.

Det är ofta små saker som kanske verkar futtiga och betydelselösa som ändå är de som skapar ett pärlband av mening för oss. Vi dricker vårt kaffe, träffar en vän, sitter på caféet, tar ett glas, matar änder.

Det är så enkelt och vackert att det är en lika god orsak att kämpa för varandra, som upplevd smärta eller hopplöshet är.

I Pesten är det i synnerhet längtan efter människor man älskar som kan driva människor in i desperation, bara den älskades skönhet kan vara skäl nog att vilja bryta sig ur isoleringen (och riskera att pesten sprids bortom staden).

Boken påminner oss om att ens nära är det viktigaste som finns, att alla är någons nära, och i Finland har man nu påmint om att livet mellan fyra väggar kan vara en möjlighet för oss att komma varandra närmare.

Det finns förstås familjer där relationerna är så skadliga att denna pest är det värsta som kunde hända.

Men på ett allmänt plan är att älska just nu främst att avstå från människor.

Sjukdom och revolt

Från och med detta ögonblick kan man säga att pesten blev något som angick oss alla, skriver Camus om då stadsportarna stängdes, alla var instängda i ”samma säck”.

Säck är en bra beskrivning, om coronan kunde man kanske säga: vi är alla instängda på samma planet, men också där åtskilda från varandra då landsgränserna stängts.

Det finns egentligen ingen tillflyktsort, den spanska sjukan som härjade under tidigt 1900-tal tog sig rätt snabbt till Söderhavet, och vägen från Kina till Europa som i skrivande stund anses vara den mest utsatta platsen är bara några timmar borta.

Jag skulle egentligen vilja undvika att tala om döden, det blir lätt för dramatiskt. Men: i grunden handlar det just om död och liv, också om det betonas att sjukdomen inte är så farlig för de flesta människor.

En poäng med isolering är att inte belasta vården i onödan och det betyder också att handla på ett sätt som gagnar samhällets övriga sjuka, som riskerar hamna långt bak i vårdkön om coronasmittade skall akutbehandlas.

Det är alltså inte bara riskgrupper som det tas hänsyn till.

Doktorn Rieux är en central figur i romanen eftersom han bekämpar döden. Han gör motstånd mot den situation han lever i, närvarar i en annan människas situation.

Journalisten Rambert, som är i staden av en slump, stannar till slut också kvar och kämpar mot pesten. Ett uttryck för en solidaritet som kräver sin uppoffring.

Det här reflekterar den franska kulturella diskussionen efter det andra världskriget. Att vara människa är alltid att utsättas för ondska och då är det viktiga hur vi själv förhåller oss till den.

Revolten är ett återkommande ämne för Camus och hans beskrivning av den utsatta människan tål att upprepa generation efter generation.

Han skildrar en liten, oskyldig pojkes dödskamp:

”Djupt inne i den lilles ansikte, som nu stelnat i en lergrå ton, öppnades munnen och utstötte ett enda, långdraget skrik som knappast dämpades av andningen och som plötsligt fyllde rummet med en entonig, skärande och så föga mänsklig protest, att det lät som om den kommit från hela mänskligheten på en gång.”

Att bevittna en dödskamp, oberoende av vad som orsakat det, är att se ett metafysiskt ont, skriver Camus.

I ett modernt samhälle ser vi sällan en människa dö och möter sällan detta naturliga och samtidigt livsvidriga.

Kanske är också de av virus nedbrutna lungorna ett metafysiskt ont?

Hur skall man veta vad man ska göra - coronapolitik

Nu har jag i ganska många ord kommit fram till en punkt som kanske kunde ha avhandlats med en mening: vi utstår karantän och isolering eftersom vi tycker att en människas liv är värdefullt.

Samtidigt finns det inget självklart i den här situationen. Jag plockade ut Camus bok ur hyllan eftersom jag visste att han som tänkare ställt siktet mot det absurda.

Det är ett knepigt begrepp men beskriver bra vad vi alla känner, på våra särskilda sätt just nu.

Att vi sitter hemma och jobbar tillsammans, med barn som sköter skola och härjar på, eller i ensamhet utan att kunna träffa sin mor eller far, det är absurt.

Vissa av oss tvingas utsätta sig för att drabbas av viruset då de vårdar, skjutsar, bemöter människor och alla de som drabbas av permitteringar och arbetslöshet känner det absurda på det mest konkreta av sätt: plötsligt dras ens vardag ifrån en.

Att möta det absurda handlar om att skapa mening i en meningslös värld och det var till den här punkten jag velat komma med alla dessa utläggningar.

Revolten handlade kan man säga, om att möta det absurda, att leva och inte gå med på att dö.

Var undantagstillståndet ett rätt beslut?

Då det coronaläge som ledde oss in i undantagsförhållandena började tas på ett större allvar så stod risken för att många insjuknar snabbt mot hur eventuella åtgärder skulle drabba människor i allmänhet.

Många av oss hade en åsikt - borde man hjälpa dem som potentiellt skulle drabbas av viruset eller borde man låta folk klara sig så gott det går som fallet är vid "vanlig" influensa och inte skapa ekonomiska- och sociala problem.

Valet att försöka platta till kurvan och hålla viruset under en kontroll där vårdstrukturerna pressas så skonsamt som läget tillåter är att ta ett delansvar för att inte utsätta läkarna för en situation där de är tvungna att välja vem som skall få vård, ett omöjligt val för en människa vars yrke handlar om att rädda liv.

Det är viktigt att förstå att det att vi sitter i våra soffor är en handling som är direkt förbunden med intensivavdelningarna.

Men vem som skall räddas kan vara ett beslut man behöver fatta, det kan knytas till samhällsnytta, ålder eller annat. Inom moralfilosofin diskuterar man ofta exempel där typ en båt går på grund och man tvingas välja vem som ska få plats i livbåtarna och vem man kan tvingas låta drunkna.

Det här hypotetiska exemplet är plötsligt verklighet.

Det världen nu försöker säga är: alla räknas. Det är intressant hur det här aktualiseras vid just sjukdom, men inte alltid annars.

Föreställ er om regeringen Marin skulle ha valt att ett litet människosvinn är något man får räkna med. Vilka betydelser skulle det ha haft för individens förtroende för staten, vars grunduppgift just är att erbjuda skydd mot liv?

Vad skulle ett sådant beslut ha betytt för framtida ”pester” och utmaningar? Nu kan vi alla åldras med det här som uppmuntrande prejudikat.

I det här fallet innebär det att också ansvara för dem som drabbas socialt och ekonomiskt. Genom statliga stöd men också så att de av oss som inte drabbas kan streama konserter och konsumera på ett sätt som stöder dem som nu får ta de hårdaste ekonomiska smällarna.

Nu skapades en modell för global, politisk handling. I en politiskt kluven värld är det länge sedan det kändes som om mänskligheten drog åt ett och samma håll.

Men här är det viktigt att se att det ofta inte finns ett rätt beslut som skulle innebära att inga negativa konsekvenser uppstår. Istället handlar väljandet om att ta ansvar för också de negativa följderna som det rätta beslutet kan föra med sig.

Livet borde vara dans och sång

Coronaviruset är inte den första farsot som mänskligheten tvingas möta. Många frågar sig nu om detta kommer att bädda för en mera lösningsinriktad framtid?

Det är klart att det här är en globalt sammansvetsande upplevelse och jag tror att man kan säga att varje generation har sin revolt att göra, sina kamper att utkämpa.

Farfars och farmors var att överleva kriget, deras föräldrar upplevde inbördeskriget och längre tillbaka nödår etcetera. Det finns folk som med små medel försökt bekämpa såväl Sovjetunionen och Nazityskland.

Fackföreningsrörelsen har kämpat och sångerna som damerna i frälsningsarmén på hörnet sjunger påminner oss om att kärlek ibland gränsar till vansinne då det inte finns gränser för vad man kan göra för en annan människa och vilka fajter man är färdig att ta.

Människans existentiella revolt formas av sammanhangen och omständigheterna men det gemensamma är att man kämpar för livet, ser det som värdefullt i sig, också om situationen är tröstlös.

Och alla världens epidemier hittills är övervunna, men har vi lärt oss något?

Kanske inte, utom att vi inte ger upp utan kamp.

Och vår isolering nu är en liten del av denna mänskliga historia.

Det Rieux i slutet av boken visste var att pesten enbart drog sig tillbaka, att den någon gång igen kommer att återkomma.

Den levda tid vi har är motsatsen till död, och det är så mycket vi kan göra tillsammans. Kämpa, dansa, skratta och dricka.

Jag tror att det viktiga vi kan lära oss både av boken och av den situation vi befinner oss i just nu är att det är vi själva som skapar vårt livs mening, ensamma och tillsammans och att det är värt att solidariskt kämpa varje gång något hotar det här.

Ibland gör vi det genom att stanna i soffan, ibland genom att tvätta händerna, ibland genom att gå ut på gatorna.

Då det här är över vet vi alla värdet av det vi nu avstår från.