Hur bevisa sin sexuella läggning för en myndighet? Orimliga krav på homosexuella som söker asyl

De som söker asyl på grund av sin sexuella identitet måste kunna bevisa sin läggning för myndigheterna på ett “trovärdigt sätt”. Vi tar nog i beaktande uttrycksförmåga och kulturell bakgrund, säger Riitta Koskela på Migrationsverket. Det stämmer inte alltid, säger offentligt rättsbiträde och advokat Stina Hafrén som menar att många fall blir oidentifierade på grund av orimliga krav.

De flesta som söker asyl i Finland på grund av sexuell läggning kommer från muslimska länder så som Irak och Afghanistan, men också Ryssland och en del afrikanska länder.

- I vissa länder är det förbjudet och straffbart att vara homosexuell. Det är ett skäl som talar starkt för den sökande, säger Riitta Koskela som är områdesansvarig resultatchef på Migrationsverkets asylenhet.

Den sökande kan också komma från ett land där samhället är starkt fördömande mot homosexuella, och därför kan utgöra en fara för den sökande.

Men vetskapen om synen på homosexualitet i ett visst land räcker inte för att en sökande ska få asyl.

Hen måste kunna berätta om sin sexuella läggning på ett analytiskt och personligt plan för att Migrationsverket eller i förlängningen förvaltningsdomstolen ska bevilja asyl.

Det berättar Stina Hafrén, offentligt rättsbiträde och advokat som jobbar på mellersta Österbottens och Österbottens rättshjälpsbyrå, som sett flera sådana fall.

För några år sedan kunde Svenska Yle berätta att allt fler av medlemmarna i huvudstadsregionens organisation för sexuella minoriteter, Heseta, fick avslag på sina asylansökningar då Migrationsverket inte trodde på dem.

Svårt bedöma trovärdigheten

Den sökande är förpliktigad att redogöra för att hen tillhör en sexuell minoritet eller en könsminoritet.

Som förvaltningsmyndighet har Migrationsverket å sin sida utredningsskyldighet.

De är alltså ålagda att utreda om personen i fråga tillhör en sexuell minoritet eller inte.

Det här kan låta orimligt svårt, speciellt med tanke på att högsta förvaltningsdomstolen fastslagit att den enda som verkligen kan veta om en person är homosexuell eller inte är personen själv.

Om den sökande får avslag på sin asylsansökan ordnar förvaltningsdomstolen muntliga förhör där sökande kan höras på nytt.

Ibland fattar förvaltningsdomstolen ett annat beslut än Migrationsverket gjort.

Processen är alltså problematisk, och enligt Hafrén är det orimligt att kräva av den som svarar att hen ska förstå vad den som frågar är ute efter.

- Det är många faktorer som påverkar den sökande. Flera jag talat med berättar till exempel att stämningen under asylintervjun inte varit sådan att de kunnat berätta, vilket är en avgörande faktor.

En annan avgörande faktor är hur tolkningen skett.

Om homosexualitet är väldigt tabu i hemlandet och tolken kommer från samma hemtrakter är det ytterst få som förmår berätta om något så känsligt som sin sexuella läggning.

Lägg då till att man kommer från ett slutet samhälle, att utbildningsnivå och muntlig uttrycksförmåga varierar, så kan kraven att berätta om sin sexuella läggning vara så gott som omöjliga att uppnå.

På den sökandes nivå

Enligt Koskela beaktar Migrationsverket nog alla omständigheter i sina intervjuer.

- Genom diskussioner och intervjuer låter vi de asylsökande berätta om sin egen identitet, sina erfarenheter och sitt liv i hemlandet. Alla får berätta på sin egen nivå.

Det är inte det som är problemet, säger Hafrén.

- Visst får de berätta och många kan vara riktigt nöjda efter sin intervju. Men det betyder inte att de gett de svar som Migri kräver för att berättelsen ska anses trovärdig, säger Hafrén.

Hafrén påpekar att de sökande ofta berättar på ett allmänt plan om sin situation, och då avslaget sedan kommer konstaterar Migrationsverket att berättelsen är "för opersonlig".

Enligt Koskela har man förståelse för att många inte har samma terminologi för att beskriva sin egen sexuella identitet så som vi har.

- Men alla kan säga något om sina egna tankar och känslor och hurudan skam man eventuellt upplevt i hemlandet eller i sin familj, säger Koskela.

Många kriterier som ska uppfyllas

Enligt Hafrén är det inte så enkelt. Det ställs stora krav på berättaren som ska uppfylla många kriterier.

- Berättelsen ska vara tillräckligt personlig, inte allmänt berättad. Den ska innehålla personliga upplevelser och erfarenheter.

Utöver detta ska personen kunna berätta hur den sexuella läggningen påverkar ens liv och erfarenheter och tankar kring det.

- För att inte tala om att det handlar om något så känsligt som ens sexualitet, säger Hafrén.

Personen ska också kunna redogöra för hur den sexuella identiteten formats och vilka tankar och känslor det väckt.

- Kravet är att du ska kunna analysera din sexuella identitet. Processen är mer gjord för en akademiker än en person som tänker praktiskt, säger Hafrén.

Och då det är just uttrycksförmågan och berättelsen som är det avgörande i asylprocessen då det gäller sexuell läggning, så har de sökande väldigt olika förutsättningar.

- Problemet är det att personen borde förstå exakt vad Migrationsverket behöver höra och på vilket sätt.

Ett exempel som Hafrén bekantat sig med är ett där förvaltningsdomstolen accepterade berättelsen om personens sexuella handlingar, men konstaterade att det inte är det samma som sexuell läggning.

Det ansågs alltså bevisat att personen haft sexuella relationer med samma kön, men det räckte inte för att bevisa att hen var homosexuell.

- Man menade att den sexuella identiteten är en annan sak och den kunde inte förklaras på ett trovärdigt sätt.

Fler än man kunde tro

De som beviljas eller får avslag på sin asylansöken till följd av sexuell läggning, statistikförs inte. Man vet alltså inte hur stor den här gruppen är.

Enligt Hafrén är de fler än den allmänna uppfattningen ger vid handen.

- Med tanke på den muntliga framställningsförmågan som krävs kan jag inte tänka mig att varken Migrationsverket eller förvaltningsdomstolen lyckas identifiera en majoritet av den här gruppen

Enligt Koskela är de tjänstepersoner på Migrationsverket som utför asylsamtal utbildade i hur man på ett korrekt sätt intervjuar personer som tillhör en sexuell minoritet.

Koskela uppger att man får utbildning inom flera olika sektorer, till exempel av Europeiska unionens stödkontor för asylfrågor EASO, i hur man för asylsamtal med personer som hör till en utsatt grupp, såsom medlemmar av könsminoriteter och sexuella minoriteter.

Även Seta, den finska människorättsorganisationen för sexuella- och könsminoriteter, har utbildat personalen.

Trots detta anser Hafrén att asylsamtal i de fall hon känner till inte alltid når upp till önskvärd nivå.

Till exempel anses en asylsökande som talar "för mycket" om sitt sexliv, inte som trovärdig.

- Ändå anses en person inte trovärdig om hen inte berättar på ett personligt plan om sin sexuella läggning. Hur skall asylsökande veta på vilket sätt hen skall framföra sin sexuella läggning och vad som räknas som tillräckligt personligt? frågar Hafrén.