Bokrecension: Sitsar, sillisar och snapsvisor – Michaela von Kügelgen skriver om studentens vingliga dans på sprithala golv
Vad är studentens liv gjort av - är det sitsar, sillisar och snapsvisor? Ja, åtminstone om man är aktiv inom nationslivet och lägger ner mer tid på social samvaro än på studierna.
Eller som en kille i Nationen uttrycker det: ”Det är inte alkoholen som vållar problem, utan studierna.”
I Michaela von Kügelgens nya roman Nationen slirar vi runt på sprithala golv på den fiktiva Västra Nylands Nation medan helan går och 90-talshitsen dunkar i högtalarna, och i tinningarna dagen efter.
Berättarperspektivet växlar mellan tre huvudkaraktärer:
Saga, som är inne på sitt nionde år på historiska institutionen på Helsingfors universitet, Astrid, som studerar på Hanken för fjärde året, och gulisen Mikael, som inlett sina journalistikstudier vid Social- och kommunalhögskolan.
Saga lever sitt liv inom Bermudatriangeln Nationen, Uni och Svenska Litteratursällskapet. På SLS jobbar hon deltid med att renskriva Fredrika Runebergs brev samtidigt som hon våndas över att inte lyckas ta sig samman och skriva färdigt sin avhandling.
En stor del av sin tid tillbringar Saga också på Nationen där hon är kurator.
Nationen är också viktig för Astrid, som sitter i styrelsen som kassör. Men Astrids mål är att bli utsedd till ny ordförande på nåsta årsmöte. Hon vill försöka förnya nationslivet och rucka på invanda och daterade traditioner.
Kariskillen Mikael är däremot totalt ointresserad av nationsliv och fyllefester - han lägger ner all sin fritid på handbollen och BK-46. Studierna på Soc & kom är hans plan B, plan A är att bli handbollsproffs i Tyskland eller Frankrike.
När (studie)livet bjuder på överraskningar
Michaela von Kügelgen debuterade för tre år sedan med Vad heter ångest på spanska, en lättsam utvecklingsroman som handlade om 25-åriga Erika som i hela sitt liv gjort allt man (dvs. man som i pappa) kan önska sig: avlagt examen i juridik med fina betyg, fått ett toppjobb på en ansedd advokatfirma och förlovat sig med mesta svärfarsdrömmen.
Erika drabbas av en kris och hon beslutar sig för att bryta upp och resa till Ecuador där hon så småningom växer till insikt om vad hon vill göra med sitt liv.
Huvudpersonerna i Nationen tampas också med frågor om framtiden, om komplicerade eller obefintiliga kärleksrelationer, och om meningen med livet efter fyllda 30.
Saga känner att tiden, och väninnorna, håller på att rinna ifrån henne.
Hennes flöde på sociala medier fylls med bilder på glatt leende kompisar som en efter en landar i det lyckliga familjelivet med välartade barn och spännade arbetsutsikter.
Sagas självförtroende är kört i botten och hon tröstar sig med blå mögelost och tillfälliga, otillfredsställande Tinderdejter. Om det finns något som hon är riktigt bra på är det att skjuta upp saker och ting – gradun, jobbet och sitt liv.
I likhet med Erika i Vad heter ångest på spanska tampas Astrid för sin del med krav hemifrån på att bli någon som räknas. Framtidsutsikterna är färdigt utstakade och det är bara att följa planen och bocka av punkt för punkt på schemat.
Men vad händer när allt inte går som planerat? Då kanske man börjar ifrågasätta det utstakade Hankenfinlandssvenska livet med dess välpolerade fasad.
Att (studie)livet kan bjuda på överraskningar får också Mikael erfara, på gott och ont.
För alla tre handlar det om att skaka av sig motgångar och att våga se möjligheterna, att övervinna rädslor och se framåt med tillförsikt.
Feelgood och feelbad
Vi får följa Saga, Astrid och Mikael under ett studieår - från höstens första gulissits på Västra Nylands Nation till första maj-mingel i Kajsaniemiparken.
Under den tiden hinner mycket hända och livet blir ju inte alltid som man tänkt sig.
Redan i debutboken visade Michaela von Kügelgen att hon har en förmåga att berätta flyhänt och medryckande, att hon har en näsa för detaljer och träffande beskrivningar.
Också Nationen är en levande och pulserande skildring där berättarperspektivet växlar i snabb takt. Det rätt så dialogdrivna berättandet kännetecknas av ett sömlöst flow.
Nationen är en uttalad feelgoodroman, men det utesluter givetvis inte att det också finns en hel del feelbad i historien i form av olika missöden, missuppfattningar och misslyckanden.
Sällan har jag läst en roman med så hög morjens, morjens!-faktor där alla känner alla runt feelisbordet och det är ju hirvee skoj.
En liten ankdammsvarning utfärdas för klaustrofobiker, men det är faktiskt kul att få en skildring av studielivet i Helsingfors där människor med olika bakgrund och från olika orter runtom i Svenskfinland möts – vare sig det är på Nationen eller på Uni, på handismatch eller på ölorientering.
Lyssna på en presentation av boken i Vega Dag (27.03.2020):
' /%3E%3C/svg%3E)
