"Pojkar dansar inte": Mikael Hagelstam lyssnade inte på mobbarna och flyttade utomlands som 13-åring – tycker inte om att höra att han är född med guldsked i mun
När andra tvivlade stod Mikael Hagelstam på sig. Nu lever han sin dröm och tävlingsdansar i Tallinn. Han njuter av den stränga estniska träningsfilosofin och tar inte åt sig när danslärarna skriker att han slösar föräldrarnas pengar.
Det behövs ingen övertalan – han tänder genast på idén att dansa genom gamla stan i Tallinn.
Han rör sig elegant förbi de färgsprakande blomstånden, genom den ståtliga ringmursporten, runt Rådhusets pelare och ut över torget som badar i vårsolen. Huvuden vänds och folk stannar upp för att knäppa en bild.
Det här är Mikael Hagelstam. Han har förlorat förmågan att gå, som hans mamma beskriver det. Medan andra står stilla och funderar vilken yoghurt de ska välja, skuttar och virvlar Mikael runt framför butikshyllan.
– Om jag tänker att jag inte skulle dansa, så tror jag inte jag skulle göra nånting alls. Jag skulle säkert bara sitta hemma inom fyra väggar och stirra upp i taket. Jag skulle vara en ganska annorlunda människa, säger han i Sportliv.
Han mobbades i skolan för dansen, flyttade hemifrån som 13-åring och satsar nu för femte året på tävlingsdans utomlands.
Han bor och tränar i Tallinn under tuffa estniska lärare och jobbar på ett bilglaslager för att hjälpa föräldrarna, som gjort stora uppoffringar för sonens hobby.
Och han lever sin dröm varje dag.
I danssalongen förvandlas den blyga 18-åringen till en helt annan person.
– Många har sagt att de inte ens känner igen mig. Jag är ganska osäker på mig själv i många tillfällen, men på dansgolvet är det helt annorlunda. Jag är jättesjälvsäker och vill visa det åt alla, och känner mig bara säkrare när människor tittar på mig.
Se Sportlivs minidokumentär om Mikael Hagelstam:
Mikael Hagelstam sysslar med tiodans, som innehåller fem standarddanser och fem latinska danser. Standarddanserna är tango, wienervals, slowfox, quickstep och långsam vals. De latinska är samba, cha-cha, rumba, pasodoble och jive. Hagelstams favoriter är rumba och långsam vals.
Jobbar för att hjälpa föräldrarna
Hagelstam plockar med sig matematikböckerna och laptopen, och kliver ut på den inglasade balkongen. Han sköter sina gymnasiestudier på distans via en privatskola i Tallinn.
Utsikten är vacker. Han bor på trettonde våningen i en hyreslägenhet ett par kilometer söderut från centrum. Efter att skoluppgifterna är undanstökade tar han väskan på ryggen och promenerar till dansstudion som ligger cirka fem minuter bort.
– Jag brukar ofta komma hem från dansskolan ungefär 8–9-tiden på kvällen. Jag tränar minst två timmar om dagen fem eller sex dagar i veckan, men ibland blir det upp till fem timmar, berättar Hagelstam.
Han medger att han är något av en träningsnarkoman som emellanåt behöver bli påmind om att det också borde finnas annat i livet än dans.
Vid lämpliga tillfällen klämmer han även in arbetsturer på ett lager – för att få vardagen att gå ihop.
– Jag jobbar för att det hjälper mina föräldrar att betala mina räkningar. För dans är ganska dyrt, i alla fall för mig med boendet, dansskolan och skolan som ska betalas.
Tusentals prydligt uppradade vindrutor omringar Hagelstam när han rullar ut en framruta. Han granskar att glaset är helt och packar in rutan.
– Jag har fått höra att mina föräldrar är rika människor som ger mig den här möjligheten, men egentligen är vi inte rika. Alla som säger att jag är född med guldsked i mun vet inte hur det verkligen är. De ser bara den ena sidan.
Förhållandet till föräldrarna är nära. Mikael betonar upprepade gånger hur mycket han uppskattar alla uppoffringar och investeringar.
När Sportliv besöker Tallinn har också föräldrarna kommit för att träffa sin son. De säger att danssatsningen varit självklar, men samtidigt även påfrestande.
– Nog har det varit tungt för hela familjen. Vi alla, också syskonen, har varit tvungna att ge upp en massa saker. Vårt liv har kretsat ganska mycket runt Mikaels hobby, säger pappa Carl-Henrik.
– Det skulle kanske också vara en lättnad om han skulle sluta, men sen igen så har han nog förtjänat sin plats.
Inte kan man ge upp i det här skedet, inflikar mamma Susanna. När man en gång börjat, ska man vara redo att löpa linan ut.
Säg den förälder som inte skulle vara glad över att se sitt egen barn följa sina drömmar och trivas med sitt liv
Susanna Hagelstam
De har inte räknat hur mycket pengar dansen svalt, men Susanna konstaterar med ett skratt att de utan satsningen antagligen skulle ha betalat av bostadslånet vid det här laget.
– Men allt annat kommer i andra hand för honom. Dansen är det han lever för. Pengar är inte den enda måttstocken, utan också allt han själv avstått från för att han vill vara i danssalen.
Hon berättar hur Mikael på lågstadiet tackade nej till klasskompisarnas födelsedagskalas om de sammanföll med en dansträning, och hur han höll fast vid att lämna familj och vänner bakom sig och flytta utomlands som 13-åring, fastän många runtomkring tvivlade.
– När viljan och passionen är så fruktansvärt stor, känner man som förälder en plikt att troget sköta rollen som kusk, supporter och betalare, säger Susanna Hagelstam.
– Och nog får vi också otroligt mycket ut av det här. Säg den förälder som inte skulle vara glad över att se sitt egen barn följa sina drömmar och trivas med sitt liv.
Från Åbo till Århus
Gnistan tändes tidigt. Babysittern började ivrigt gunga fram och tillbaka då lilla Mikael hörde musik. När han var fem år såg han tv-programmet Dansar med stjärnor – och var såld.
– Efter det förde mamma mig till min första danslektion och jag visste genast att det här är det som jag vill göra.
Vid 13-årsålder stod Mikael Hagelstam vid ett vägskäl. Det visade sig svårt att hitta en inhemsk partner som kunde matcha den redan cirka 170 centimeter långa Åbokillen i dels längd, dels ambitionsnivå.
De satte ut näten för en utländsk partner som kunde flytta till Finland, men ingen nappade. Mamma Susanna fick kaffet i vrångstrupen när sonen sedan bad om att själv få flytta bort.
– Jag visste att det kommer att vara lite svårt för mina föräldrar, men jag tänkte inte på nånting annat än mig själv. Det är ganska själviskt, men om man tycker om nånting jättemycket så ska man nog pröva, säger Mikael nu.
”Carl-Henriks far, som själv var mycket utomlands som ung, gav rådet att aldrig gråta framför Mikael på flygplatsen, utan vänta tills flyget lyft. Vi fick nog bita ihop ordentligt i samband med de första resorna, och det gräts nog floder när vi körde hem från flygplatsen.”
-Susanna Hagelstam
En lämplig danspartner hittades i Danmark och Mikael lämnade sina föräldrar och två syskon i Åbo och flyttade in hos flickans familj i Århus.
– Allt gick snabbt och jag tror det gjorde saken lättare, jag hann inte tänka så mycket. Jag var jätteglad att mamma och pappa lät mig fara och jag respekterar och älskar dem jättemycket för att de gett mig den här chansen.
Efter att den första chocken lagt sig gav föräldrarna grönt ljus.
– Jag tänkte först att han inte kommer att klara sig där ensam. Nej, nej. Men jag intalade mig att det går en månad och sen kommer han tillbaka. Det är vad jag måste stå ut med. Men här står vi fortfarande, säger Susanna och skrattar.
– Han har alltid varit sådan att han vet vad han vill. Jag skulle säga att han själv gjorde beslutet. Inte frågade han riktigt om lov, utan det var hans vilja, konstaterar pappa Carl-Henrik.
Hans tips till andra föräldrar i liknande situation är att våga släppa taget.
– Det lönar sig. Barnen kan mycket mer än vad man tror. Vi är stolta över Mikael och har inte ångrat oss, säger Carl-Henrik, och frun Susanna fortsätter:
– Om du som förälder måste fundera om du vill stå i vägen för ditt barns dröm och passion, så händer det lätt att du väljer det barnet vill. Och då han framförde saken som att ”mamma, låt mig fara och pröva”, så är det svårt att säga nej.
”Allting försvann”
Vistelsen i Danmark blev ettårig. Hagelstam fick bland annat delta i junior-VM och kom med i Danmarks landslag, men han och partnern valde till slut att gå skilda vägar.
Lågan slocknade.
– Motivationen försvann, gnistan försvann, allting försvann. Så jag bestämde mig för att sluta.
Det var sommar i Åbo och 14-åriga Mikael testade på andra idrottsgrenar i jakt på en ny hobby.
– Ingenting gav mig samma känsla. Dansen fanns ändå där nånstans inuti. Jag tror det var helt nyttigt att andas ut. Ibland behöver man en paus för att hinna tänka vad man vill med livet, och inte glömmer vem man är.
En bekant danslärare hade kontakter i Estland och hittade snabbt en ny partner på andra sidan Finska viken. Hagelstam hann inte ens slutföra två fulla dagar på årskurs åtta i S:t Olofsskolan i Åbo innan det bar av igen efter tre månader hos föräldrarna.
Mikael Hagelstam har dansat med sin nuvarande partner Eva-Maria Kesner i ungefär en månad. Han är inne på sin tredje estniska danspartner, då de två tidigare varit tvungna att sluta.
”Jag tror vi kan nå högt med Eva. Man märker nästan genast om det kommer att fungera eller inte. Det är jätteviktigt att hitta rätt kemi.”
Pokaler och diplom fyller korridorerna i Tantsukool Laguun. Det är fuktigt och varmt i den gamla tegelbyggnaden och lärarnas bestämda order ekar i de stora salarna. Hagelstam är en av få utlänningar i gruppen, där stjärnduon är världsparet Ergo Lukk/Baile Paris.
Den estniska, mer auktoritära träningsstilen faller Hagelstam i smaken.
– Mina kompisar frågar ibland hur jag kan dansa med såna här lärare. Men jag bryr mig inte egentligen hur de tränar, jag bryr mig om resultat. De bästa dansarna kommer från Ryssland och om man tänker hur hårt de tränar där, så ser man att hårt är bättre än snällt.
Gör det som känns rätt för dig själv, och lyssna inte på någon annan
Mikael Hagelstam
Lärarna kan till exempel plocka ut en dansare som misslyckats under en träning och ställa den framför hela gruppen, som sedan har lov att skratta.
Språket kan också vara rätt grovt och när Hagelstam dansar dåligt kan lärare skrika ”hårdare, du slösar dina föräldrars pengar!”.
– Sen kan det också hända att läraren håller i dig och trycker och det tar lite ont, men jag tycker det är helt normalt. Jag får känslan att läraren inte bara bryr sig om pengar, utan faktiskt vill att paret når bra resultat.
Vårens träning riktade sig mot U21-FM, som ändå sköts upp på grund av coronaepidemin. Vilket i sig är goda nyheter för det färska paret Mikael Hagelstam/Eva-Maria Kesner som får mer tid att slipa sitt samarbete.
I framtiden vill Hagelstam bli danslärare. Han vill göra sitt livsverk inom dansen, som gett honom så mycket.
Han blev själv mobbad i skolan för sin hobby, men lät sig inte nedslås utan följde sin passion. Han har tydliga råd till pojkar som skulle vara intresserade av dans men inte vågar ta steget ut.
– Gör det som känns rätt för dig själv, och lyssna inte på någon annan. Jag har fått höra att pojkar inte dansar, att pojkar spelar fotboll och ishockey, men jag satte de kommentarerna i roskisen och gick till träningssalen och allt var okej varje gång.
Se Sportlivs minidokumentär om Mikael Hagelstam:
