Vilken kulturupplevelse har förändrat ditt liv? Svenska Yles kulturredaktörer avslöjar vad som fick dem intresserade av det de nu jobbar med
Svenska Yles kulturredaktörer har funderat på vilka böcker, filmer och låtar som påverkat dem och deras kärlek till konsten. Vi vill också höra vad som påverkat dig?
Man brukar säga att den första kärleken är den man minns bäst. Det samma verkar gälla när vi kulturredaktörer lyfter fram vilken kulturupplevelse som påverkat oss mest, eftersom de flesta av oss valt något vi stött på redan i barndomen eller under tonårstiden.
En annan sak som blir tydlig är att urvalet då blir mansdominerat, vilket antagligen hänger ihop med att de här minnena är från 70- och -80-talet, då de stora författarna, konstnärerna, regissörerna och musikerna som gavs mest tid i rampljuset var män. Därför vill vi också höra vad du skulle lyfta fram.
Kiss / Sebastian Bergholm
Min pappa köpte en VHS-apparat år 1984 av någon barndomskompis i Karleby. Jag tror att han tog tåget dit för att hämta den, och jag har senare insett att den här affären pekade ut kursen för resten av mitt liv.
En morgon berättade pappa att han hade spelat in tv-programmet Toivotaan, toivotaan. Jag visste inte vad det var, men det visade sig bjuda på en rad fantastiska låtar av artister som Kiss, Madonna, Duran Duran, Hanoi Rocks och Iron Maiden.
Kiss blev min favorit av dessa, jag tittade på inspelningarna gång på gång. Bitterheten var stor när pappa någon månad senare bandade över halva låten ”Heavens on fire” då han uppenbarligen snabbt måste banda in ett inslag från TV-nytt där min 6 åriga syster var lucia på dagis. ”Låt oss så förändra en frusen värld i nöd”, rabblade syster upp. Inga problem med budskapet, men i mitt åttaåriga jags ögon slog Kiss högre än systern. Idag är det tvärtom.
Kiss hade tänt någon rocklåga inom mig som fortfarande inte är släckt och som också är anledningen till att jag jobbat med musik på Yle.
Dikter 1 av J.L. Runeberg / Marit Lindqvist
Under gymnasietiden deltog jag i en välläsningstävling som ordnades av Finlands svenska skolungdomsförbund.
Jag hade valt att recitera en dikt av Johan Ludvig Runeberg ur hans serie ”Idyll och epigram”, en dikt som börjar med orden ”Flickan ägde av sin mor ett minne, / Ägde ett med perlor och demanter / Smyckadt spänne af omätligt värde (---)”.
Jag älskade Runeberg. Så till den grad att jag hade stulit ett exemplar av en utgåva med hans dikter på biblioteket. Detta var i början av 1980-talet, så brottet torde vara preskriberat. Förlåt.
Jag var livrädd för att uppträda på tävlingen. Alla som läste dikter före mig var dessutom rasande duktiga – bland dem fanns också några som sedermera kom att bli begåvade skådespelare.
Till min oerhörda förvåning vann jag! Det tog jag som ett tecken på att det var okej att älska Runeberg. Och att börja studera litteraturvetenskap, och att läsa böcker på arbetstid.
Tvekampen av David Morell / Lasse Garoff
Då jag var liten läste jag David Morells roman Tvekampen om kvällarna med min bror och min pappa. Kanske lite udda kvällsläsning, jag var väl nio år gammal. Boken gjorde stort intryck på mig.
I romanen släntrar vietnamveteranen Rambo in i en småstad i Kentucky och hamnar i bråk med sheriffen Teasle. Sheriffen jagar den obeväpnade Rambo ut i vildmarken, men där är Rambo i sitt element. Plötsligt har jägarna blivit byte.
Senare har jag insett att romanens sug kommer ur dess ovanligt raffinerade dramaturgi. Tvekampen är en av orsakerna till att jag blev intresserad av dramatik och det är en roman jag återkommer till i tankarna.
Handlingen berättas turvis ur sheriffens och Rambos perspektiv. Dramat utvecklas elegant i fyra tydliga akter, varje akt ökar insatserna och kastar om huvudpersonernas inbördes maktförhållande.
Grundupplägget, där två protagonister med ett slags far och son-förhållande av ödet görs till varandras fiender, är i själva verket en trogen spegling av dramat Oidipus.
Flickan från tändsticksfabriken av Aki Kaurismäki / Johanna Grönqvist
Jag gick i gymnasiet och älskade film men inte inhemsk film. För mig var finsk film svartvita melodramer (ljuvliga men gammaldags) och Uuno Turhapuro-komedier (roliga men pinsamma).
Så en dag läste jag om en regissör som väckt intresse ute i Europa. Regissören hette Aki Kaurismäki och hans film Tulitikkutehtaan tyttö skulle visas på Kino Marilyn i Lovisa. Jag gick dit och blev totalt golvad.
Tulitikkutehtaan tyttö är den sista delen i Kaurismäkis arbetartrilogi och handlar om Iris (Kati Outinen) som blir illa behandlad och utnyttjad innan hon tar en gruvlig hämnd, med råttgift.
Filmen har en ytterst karg dialog, det tar hela 13 min innan någon säger nåt (repliken: “pieni olut”). Men själv kunde jag inte sluta tala om filmen.
Jag var djupt imponerad av gravallvaret och den torra humorn, av den hjärtskärande berättelsen om ensamhet, utsatthet och en fan anamma attityd.
Och jag insåg att om man kan göra sådana här filmer i Finland då vill jag syssla med film.
Där allt hopp var ute — Mina år i Castros fängelser av Armando Valladares / Anne Hietanen
Ångestriden och eländig försökte jag uthärda gymnasietiden. Det var inte lätt och jag kände hur jag bågnade under kraven — de flesta påhittade. Varför var det så viktigt hur håret såg ut och hur många kilometer jag sprang varje vecka? Jag minns inte mera, jag minns bara att framtiden vägde tusen ton och tryckte ner mig till marken varje dag. Tills dagen då jag mentalt förflyttade mig till Fidel Castros tortyrkammare.
Jag minns att beskrivningarna av helvetet var så starka att jag plötsligt insåg hur bra jag själv hade det. Jag hade frihet, jag hade tillåtelse att gå på toaletten när jag behövde, dricka rent vatten i princip när som helst och det viktigaste, boken lärde mig att jag alltid är precis så fri jag bara vill — åtminstone i mina tankar.
Visst kunde biologilektionerna vara mördande tråkiga men jag torterades ändå inte fysiskt. I varje given situation kunde jag jämföra mig med Valladares hopplösa situation och inse att jag hade så mycket att vara tacksam för. Banalt javisst, men känslan av tacksamhet höll i sig i flera år efter läsningen. Boken översattes till svenska år 1988 och jag tror det var år 1992 som jag av en slump öppnade boken.
Brändövägen 8 av Henrik Tikkanen / Kia Svaetichin
Det var under en modersmålslektion i gymnasiet som allt fick sin början. Vi hade i uppgift att läsa en valfri bok av en finlandssvensk författare och sedan skriva en recension.
Jag hade valt Brändövägen 8 av Henrik Tikkanen. Min (manliga) modersmålslärare tyckte att min recension av boken var skaplig men avslutade ändå med att säga “att det här är en pojkbok” och att jag gärna nästa gång kunde välja en “flickbok” för det skulle passa mig bättre.
Föga visste han det ursinne han startade inom mig. I den sekunden bestämde jag mig för att dels aldrig sluta läsa böcker (vare sig de var flick- eller pojkböcker) och aldrig någonsin låta någon annan bestämma vilken bok som passar mig bäst.
Brändövägen 8 gjorde ett enormt starkt intryck på mig. Vet inte hur mycket min tydligen rätt misogyna modersmålslärares inställning påverkade mitt omdöme men jag minns att mitt 17-åriga jag tänkte att jag skall minsann bli en lika bra författare som den där gubben Tikkanen.
Jag studerade mig till en magister i litteraturvetenskap och utbildade mig dessutom till ämneslärare i svenska språket, det vill säga jag är en behörig modersmålslärare. Under min mycket korta karriär som lärare fick alla läsa det de ville - huvudsaken var att de läste.