"Den där uppmaningen kom på ett sådant sätt att det kändes som om det var vårt fel", säger Claes Olsson om regeringens uppmaning till 70-plussarna att isolera sig

Skrämd, ensam, uttråkad, förtröstansfull… Känslorna är många bland 70-plussarna i isolering. Jag fick i uppdrag att intervjua sex kända finlandssvenska 70-plussare om livet i coronatid. Det var inget lätt uppdrag. Covid-19 satte käppar i hjulet.

Det är den sista veckan i mars 2020. På Svenska Yle ser det inte alls ut som det brukar - många går omkring med plasthandskar, vi får inte röra oss mellan olika våningar och alla som kan distansarbetar.

I min distanstillvaro får jag i uppdrag att tala med 70-plussare, hur har de det just nu? Och hur känns det att bli behandlad som en särgrupp?

Uppgiften ger mig genast huvudbry. Hur ska jag rent praktiskt, under rådande omständigheter, kunna göra intervjuerna?

Det löser sig genom att två av de intervjuade genomgår en snabbkurs i att banda in på Whatsapp i sina smarttelefoner. Fyra håller jag mig på avstånd ifrån med hjälp av en städmopp i vars ända jag har riggat upp min lilla bandspelare.

Först ut är publicisten, författaren Per-Erik Lönnfors. Den hårda blåsten ute gör att han vill att vi träffas i hans hem i Munksnäs i Helsingfors.

Smått bävande går jag med på att komma strax innanför ytterdörren. Där sitter vi så i tamburen med den inte helt lättmanövrerade golvmoppen och läget får Lönnfors att roat utbrista:

- Det är ju absurt, som någon gammal stumfilm. Vi sitter här mittemot varandra med en mikrofon monterad på en Sinipiika, två meter lång och Mi har plasthandskar och jag har vanliga handskar, helt absurt!

Lönnfors vardag har förändrats helt genom att alla vanliga rutiner som till exempel tennis, bridge, bio och biblioteksbesök har fallit bort. Samtidigt myser han nöjd över att hans gemensamma karantän med särbon nu har gjort henne mer till en sambo.

Om någonting är orättvist, så är det orättvist mot dem som kom före oss och fick leva i två krig

― Per-Erik Lönnfors

Om särbehandlingen av 70-plussarna konstaterar han att väldigt många har blivit irriterade över att de har blivit utpekade. Själv har han ändå ingen förståelse för det, utan säger sig i stället tänka mycket mer på sina barn och barnbarn och andra unga människor som har livet framför sig.

Om människor i sin egen generation konstaterar Lönnfors att de ju faktiskt objektivt sett har levt i en väldigt lycklig period av ekonomisk uppgång, samhällelig utveckling. De är människor som har haft det bra.

- Så om någonting är orättvist, så är det orättvist mot dem som kom före oss och fick leva i två krig och de som nu kommer efter oss och får ta konsekvenserna av den här stora, stora ekonomiska och hälsomässiga katastrofen, säger Lönnfors.

Med filmregissören Claes Olsson letar vi ett bra tag efter lä för vinden på Lillforsens badstrand vid Vanda å. Han suckar över att nu ha fått lov att skjuta på inspelningarna av Kjell Westös roman Den svavelgula himlen.

Han tycker att det först var lite komiskt när uppmaningen kom till 70-plussare att stanna hemma.

- Den där uppmaningen kom på ett sådant sätt att det kändes som om det var vårt fel, vi äldre människors fel på något sätt och att vi därför måste hålla oss undan.

- Men det är ju tvärtom världen omkring oss som är farlig och man vill skydda oss för den. Det förstår man naturligtvis, påpekar Olsson som i samma andetag säger att det kändes lite märkligt eftersom han inte upplever sig vara varken gammal eller sjuklig.

Han har varken diabetes, högt blodtryck eller lungsjukdomar, räknar han upp. Och uppfattar sig därför inte direkt vara i farozonen.

- Men det är ändå på sätt och vis bra att regeringen och andra myndigheter tar ett klart steg emot det att vi så mycket som möjligt ska försöka förhindra viruset från att sprida sig, konkluderar Claes Olsson.

Jag är ju redan åttioett år och kan dö när som helst

― Christina Indrenius-Zalewski

Skådespelaren Christina Indrenius-Zalewski träffar jag i hennes ”andra vardagsrum”, Café Tin Tin Tango vid Tölö torg i Helsingfors. Nu i slutet av mars har hon än så länge rört sig ute, också till ställen som butiken och apoteket.

Frågan om hur hon känslomässigt reagerade på regeringens uppmaning för 70-plussare att stanna hemma besvarar hon med att skrattande säga att hon ju redan är åttioett år och kan dö när som helst.

- Ska man vara instängd är det naturligtvis obehagligt, säger hon. Men när hon nu måste vara hemma hoppas hon kunna samla tillräckligt med energi för att gå genom och sortera alla gamla papper.

När jag träffar författaren Birgitta Boucht utanför hennes hem i Folkhälsans Majblomman i centrala Helsingfors framkommer det att hon redan ett bra tag har hållit sig bara inne. Först njöt hon av att ha tid att läsa, nu är hon trött på det och också på att ligga på sängen.

Hur går det för dem som inte har människor omkring sig som kan hjälpa?

― Birgitta Boucht

När jag undrar varför hon inte har gått ut ens för att promenera säger hon att det kom ett besked om att hon inte får gå ut, inte får öppna dörren och att ingen får komma på besök. Hon skrattar att kanske hon har missförstått det.

- Men nu när jag har fått hjälp från olika håll så kan jag hålla mig inne och tänka att det här ska väl nog tillfredsställa alla myndigheter och alla som har det här på sitt ansvar att det inte sprider sig mera och så där.

Om hur uppmaningen till 70-plussare att isolera sig hemma har känts svarar Boucht att det ju känns hemskt.

- Hur går det för dem som inte har människor omkring sig som kan hjälpa, undrar hon.

Boucht berättar också att hon har obehag redan för själva ordet karantän. Det påminner henne om kriget när hon var barn och hörde det första gången.

Författaren Merete Mazzarella konstaterar att samtidigt som hon förstår att regeringen i all stress naturligtvis inte kunde väga varje ord på guldvåg, tycker hon att det var ett olyckligt ordval att tala om att 70- plussare ska isolera sig.

- I alla år har 70-plussare, eller gamla människor, fått höra att det viktiga är att man inte isolerar sig.

Och att isolera sig det innebär ju att inte ha sociala kontakter egentligen överhuvudtaget, så Mazzarella tror att många blev skrämda.

Hon befarar också att vi nu riskerar att få ett väldigt stort ensamhetsproblem om man tänker på dem som lever ensamma, dem som bor trångt och dem med svårigheter att komma ut och som nu inte kan ta emot besök överhuvudtaget.

Om man varit van att kunna hjälpa andra och nu inte längre har möjlighet att göra det, så har man kanske också förlorat en liten bit av sin livsmening

― Merete Mazzarella

För Mazzarellas del innebar uppmaningen att hålla sig hemma även en ny insikt om att hon är gammal.

- Man blev påmind om sin skörhet, om sin bräcklighet.

- Och en sak som kanske också är besvärlig är att om man varit van att kunna hjälpa andra och nu inte längre har möjlighet att göra det, så har man kanske också förlorat en liten bit av sin livsmening, konstaterar Mazzarella.

Man blir ju nästan rörd. Skulle vi pensionärer vara föremål för samma omtanke också under normala förhållanden skulle det vara helt fantastiskt!

― John Vikström

Hos ärkebiskop emeritus John Vikström leder uppmaningen för 70-plussare att stanna hemma till följande reflexion:

- En tanke som flyger en i huvudet är ju att måste vi 70-plussare få större begränsningar för att vi är så virriga att vi inte förstår vårt bästa lika bra som de yngre…

Men han fortsätter med att konstatera att:

- Man blir ju nästan rörd. Skulle vi pensionärer vara föremål för samma omtanke också under normala förhållanden skulle det vara helt fantastiskt!

Dessutom säger Vikström att det tvärtom är så att det inte är 70-plussarna som är farliga för sin omgivning. I stället är det andra som kan tänkas vara farliga för dem.

Vikström berättar också att han i dessa dagar ofta tänkt på de samtal som förts i prostatacancerföreningen han hör till.

- Att få höra att man har cancer, det är verkligen att gå in i en kris, konstaterar han.

- Och i likhet med krisen nu kan också den sluta på två sätt: Det kan gå illa, men det kan också gå bra. Och i efterhand kan krisen bli till en resurs, en hjälp för oss att prioritera mera rätt, säger Vikström.