"Jag har svårt att drömma om något större än det här just nu" - Kaya Pakaslahti skriver och regisserar på distans

Regissören Kaya Pakaslahti som står bakom serien Badrumsliv har nu regisserat en Instagram-serie utan att själv vara på plats.

Kaya Pakaslahti befinner sig i karantän i Åbo. Egentligen borde hon just nu befinna sig på den legendariska folkhögskolan Biskops-Arnö och studera dramatik tillsammans med sina kurskamrater.

På grund av den pågående epidemin kändes det bäst att flytta hem till Finland och påbörja karantänen. Men både livet och arbetet fortsätter och Pakaslahti säger att hon befinner sig på en bra plats. Att hon inte nu just kan drömma om en bättre situation arbetsmässigt, detta trots att barndomsdrömmen om att bli clown aldrig förverkligades.

— Som barn var jag en dagdrömmare, alltid sist i omklädningsrummet, alltid sist med att sätta på mig kläderna när man skulle gå ut och den som hämtade mig på dagis fick ofta vänta. Jag ville bli clown när jag blev stor.

— Jag träffade en gång min idol Tove Jansson och hon signerade ett exemplar av Hur gick det sen? med "Till lilla clownen Kaya, Tove ", det var en stor stund i mitt liv.

Våld intresserar

Pakaslahti har nyss mottagit ett ettårigt arbetsstipendium från Kulturfonden och planen är att skriva manus till en långfilm.

— Jag vill skriva om våld. Det finns en definition inom sociologin som säger att våld är att hindra någon från att nå sitt potential. Det tycker jag är mycket intressant. Det är också texter kring våld jag skrivit under min vistelse på Biskops-Arnö.

Badrumsliv

För snart ett år sedan lanserades tv-serien Badrumsliv på Arenan, Pakaslahti både skrev och regisserade den.

— Det kändes viktigt att forska och förstå det feministiska narrativet. Innan jag började skrivprocessen intervjuade jag kvinnor i Svenskfinland för att ta reda på vilka frågor som kändes mest brännande.

Serien blev nominerad för tv-priset Venla. På frågan om det kommer en säsong till av Badrumsliv är svaret tveksamt.

— Jag vet inte hur länge man kan vara inne i det där samma badrummet. För mig känns det som om den serien är färdig.

Regissera på distans

Det allra senaste projektet är splitternytt och hittas på areena.stories på Instagram och nästan ingenting med den processen följde de vanliga rutinerna.

— Det var producenten på Yle Drama Hyppe Salmi som fick idén att vi snabbt skulle skriva ihop ett drama om en tjej som är i karantän och via det behandla aktuella känslor i och med covid-krisen.

Efter ett hetsigt skrivveckoslut började inspelningarna och Pakaslahti berättar att det var en pressad situation som fick alla att göra sitt allra bästa.

— Fanni Noroila spelade in sig själv hemma hos sig och mellan scenerna sågs vi över nätet och gick igenom scenerna. Hela processen baserade sig på tillit.

— Jag var nervös eftersom jag inte kunde föreställa mig att jag inte skulle vara med på inspelningsplatsen. Jag var förvånad över att det fungerade, det trodde jag inte innan.

Arbetsprocessen var extremt snabb och det hade vissa fördelar.

— Vi fick in dagens händelser i ett avsnitt som gick ut samma dag. Det bidrog med en ny nivå av verklighet. Det kändes meningsfullt att skapa ett "rum" där publiken kan relatera känslomässigt över sårbara känslor.

— Det är så många nu som går genom samma sak i och med covid och det var spännande att gestalta de känslorna hos karaktären. Botten i mig är botten i dig och så vidare.

En dramaserie på Instagram är fortfarande ganska nytt och det gäller att experimentera för att se hur berättandet fungerat bäst i det formatet.

— Det som är kul med drama på Instagram är att man kommer så nära en karaktärs känslor, själva poängen med den typen av berättande tycks ligga i att följa en karaktärs emotionella utveckling i en situation. Man får titta in i en persons privata tankar och känslor.

Serien Social Distancing finns nu än så länge bara på finska men serien kommer att textas åtminstone till engelska.

Alltid ett grupparbete

På ett mera allmänt plan menar Pakaslahti att det mest utmanande som regissör är att förmedla sin vision på ett sådant sätt att det blir allas vision.

— Det viktigaste för mig är att skapa kontakt, att komma bort från sin egna situation eller position, eller vad det nu kan vara som eventuellt skaver. Det är avgörande att teamet fungerar, att göra film är alltid ett grupparbete, säger Pakaslahti som ofta arbetar med kvinnor.

På frågan om vilken film hon själv helst skulle ha regisserat säger hon att det inte går att svara på.

— Nej jag kan inte ens tänka så. Ett verk är på sätt och vis en spegling av regissörens hjärta, det känns för privat, däremot är det mycket lättare att nämna en bok jag gärna skulle ha skrivit själv. När jag läste Normal People av Sally Rooney tänkte jag faktiskt att det där var ju min bok, nu kan jag inte skriva den för hon skrev den redan.

Pakaslahti tycker att boken beskriver en destruktiv kvinnlig sexualitet på ett mycket intressant sätt. När det gäller teatermanus så lyfter Pakaslahti upp Valeri Solanas ska bli president i Amerika av Sara Stridsberg och Fröken Julie av August Strindberg.

Bra dramaturgi är osynlig

På frågan om det är temat eller dramaturgin som är så fungerande i de två pjäserna kommer svaret snabbt.

— Jag tänker inte på dramaturgin eftersom den är osynlig så länge den fungerar. Stridsbergs verk tycker jag är så poetiska, där finns en skönhet jag faller för. Hon skildrar existentiellt lidande på ett sätt som får en som läsare att känna mycket och det är ju det man vill.

Några minuter efter intervjun hör Pakaslahti av sig. Hon har fått mycket glädjande nyheter, det visar sig nämligen att allting faktiskt kunde bli ännu bättre.

— Jag har kommit in på mastersprogrammet i film på Valand!

Arbetsstipendiet får skjutas på framtiden och på hösten blir det dags att ställa sig bakom filmkameran. Och nej, Kaya blev aldrig clown och vad lilla Kaya hade tyckt om vuxna Kaya är inte helt lätt att veta.

— Jag tror att hon nog säkert hade undrat varför jag frivilligt sitter framför datorn så mycket.