Kläddesignern och konstnären Minna Palmqvist vill göra upp med samhällets utseendepress: "One size fits all är ett skämt, ingen kropp är den andra lik"

Minna Palmqvist är ursprungligen från Åland men bor sedan 15 år i Stockholm. Hon designar kläder i eget namn och jobbar som konsult för stora modeföretag.

I sitt skapande värderar Minna Palmqvist feminism och hållbar utveckling. Just nu känns saker lite upp och ner på grund av den rådande situationen med coronakrisen så tätt på.

– Finland och Sverige har olika strategier då det gäller att skydda landets befolkning från coronaviruset. Nu känner jag mig trygg med Sveriges linje men eftersom de båda länderna har så olika linje så blev jag nog stressad av situationen i början. Nu lever jag med de riktlinjer vi får här helt enkelt.

Jag önskar jag att jag var en ångestdriven konstnär

Lyssna på intervjun med Minna Palmqvist här:

Minna Palmqvist – kläddesignern och konstnären

15:42

Kläder ska vara bekväma

Minna Palmqvists studio ligger på andra sidan gatan från hennes bostad i Stockholm. Hon har inte en så lång arbetsresa med andra ord. Det är skönt att vara borta hemifrån men ändå alldeles nära. Minnas familj består av hennes sambo Martin och deras lilla dotter Irma.

Minna är både konstnär och kläddesigner och denna dag då hon har en intervju inbokad i sitt schema har hon klätt upp sig lite extra.

– Jag har faktiskt klätt upp i dag, så som jag klär mig då jag går ut för att träffa folk, det är ett sätt att hålla kvar lite värdighet, skrattar Minna. Men de flesta dagar hasar jag omkring i trasiga träningskläder och smutsigt hår.

I dag har Minna klätt sig i sina favoritkläder dessutom. En second hand-kavaj och en t-skjorta. För Minna är det av största vikt att kläder är bekväma och känns bra på.

Jag var helt slut och ingenting var roligt. Allt var bara prestationsångest

Ingen prestige i en titel

Minna växte upp på Åland och blev tidigt intresserad av kläder och design. Hon köpte mycket på loppisar och började sy om sina kläder. Minna studerade först vid dåvarande Yrkeshögskolan Sydväst i Åbo, och slutförde sin utbildning på Konstfack i Stockholm där hon idag bor.

I sin design vill hon ifrågasätta den utseendepress som finns i samhället. Minna är både kläddesigner och konstnär, jag frågar henne vilken titel hon trivs bättre med idag?

– Nuförtiden är jag mer konstnär, säger Minna självsäkert. Jag jobbar mer utifrån en idé och en tanke som jag måste förkroppsliga och då kan den ta sig i uttryck på många olika sätt. Jag filmar något eller bygger upp en installation av ballonger. Eller så blir det ett plagg.

Hur ser en “normal” kropp ut?

Minna är alltså både och. Eller varken eller. Det är ingen prestigesak heller för Minna vilken titel hon har. Det som däremot är viktigt för Minna är hennes värderingar och att jobba mot en hållbar utveckling. Hon kämpar mot den utseendepress som fortfarande präglar vårt samhälle, hon gör feministiska konstprojekt där hon utmanar de rådande kroppsidealen. Vad är egentligen en normal kropp och hur ser en sådan ut?

– För fem år sedan gjorde jag egna skräddarbyster, alltså provdockor som sömmerskor och modeskapare har i sin studio för att kunna prova och forma sin plagg på. Jag gjorde provdockor med helt andra former än vi är vana att se. Jag ville bort från den statiska och likriktade kroppen och istället konceptualisera och tänka på vad det finns för problem med hur vi ser på kroppen. Vad den förväntas vara i både samhället och i modet. Och vad vi förväntar oss själva.

“One size fits all” är ett skämt

Att göra kläder som ska passa på folk med alla olika kroppsformer är ingen lätt utmaning. Hur gör man för att skapa kläder som ska passa alla?

– “One size fits all” är ett sådant skämt, säger Minna och fnyser. Det funkar inte. Ingen kropp är den andra lik. Jag har jobbat mycket med att skapa kläder som till exempel har bälten man kan spänna åt, sömmar som är öppna på vissa ställen så att kroppen kan få plats. Men det finns ingenting som funkar för alla.

Gick nästan i väggen

Då jag kollar med Minna inför vår intervju vilken tid vi ska göra den säger hon bestämt, när som helst mellan halv åtta och halv fyra , det är min arbetstid. Efter det är jag med min familj och jobbar inte.

Orsaken till att Minna är så noga med arbetstiden är för att hon nästan gick i väggen för några år sedan. Hon jobbade jämt, och när hon inte jobbade så tänkte hon på jobbet.

Ingen kropp är den andra lik

– Det börjar bli fyra och ett halvt år sedan nu. Men jag gick bara nästan i väggen, påpekar Minna. Jag lyckades stoppa mig själv just innan det var för sent. Jag var helt slut och ingenting var roligt. Allt var bara prestationsångest. Jag reagerade på saker och ting på ett sätt som var helt orimligt. Jag lyckades sakta ner farten, stänga ner liksom och börja jobba mycket långsammare. Och ha arbetstider.

Ingen ångestdriven konstnär

Kreativiteten sägs flöda då man är under press, om livet är hemskt och ångestfyllt tvingas konstnärer reagera, vara kreativa och skapa. Vad gör coronakrisen med Minnas konstnärliga sinnen?

– Jag har skämtat och sagt till min sambo att jag önskar jag att jag var en ångestdriven konstnär, jag kan tänka mig att man nu kunde skriva något mästerverk i så fall. Men jag funkar inte så utan ångesten gör att jag kommer helt av mig och jag stänger ner och blir rätt tafatt. Men jag kommer ganska snabbt ur det också, försäkrar Minna.