Hela italienska ekonomin i limbo under coronapandemin – hjälporganisationerna jobbar för högvarv

Hela italienska ekonomin står stilla under coronaåtgärderna och det får effekter också för Europas industrier. Begränsningarna hotar skörden och då människors och familjers ekonomi är i limbo får hjälporganisationerna jobba övertid.

I Italien ligger allt fokus fortfarande på att ta hand om den pågående nödsituationen som coronapandemin skapat.

Det handlar både om att se till att hälsosystemet har vad det behöver och om att människor får ersättning för utebliven inkomst. För detta krävs pengar.

Den italienska regeringen, som sedan tidigare brottas med en stor statsskuld, ser den växa när de fattar beslut om åtgärdspaket för att rädda industrin och underlätta det ekonomiska lidandet för sina medborgare.

Men ännu har inga pengar betalats ut.

Den italienska ekonomin rör sig framför allt kring tillverkningsindustrin, turistnäringen, restaurangbranschen och jordbruket.

Och den är väl integrerad i den europeiska ekonomin.

– Om inte Italien tillverkar bilbromsar kan inte tyskarna bygga sina bilar, säger Roberta Carlini ekonomijournalist och forskare.

– Därför är det många företag i Tyskland som väntar på att de italienska fabrikerna öppnar igen, för att det ska vara meningsfullt för dem att köra igång produktionen. De behöver helt enkelt varandra, fortsätter hon.

Jordbruket står inför en intensiv skördefas, och det råder står osäkerhet kring hur skörd av grönsaker och frukter ska genomföras under coronapandemin.

Säsongen för citrusfrukterna på Sicilien börjar gå mot sitt slut. I nordöst pågår sparrissäsongen under tre månader fram till maj, följda av persikor i Piemonte i nordväst och aprikoser längre söderut.

Annars riskerar vi att förlora all inhemsk produktion av frukt och grönsaker, som är fundamental främst för den inhemska konsumtionen

― Roberta Carlini, ekonomijournalist och forskare

I Apulien i sydöst följer därefter tomatsäsongen, i september vindruvorna i centrala Italien och mot hösten mognar oliverna på alla håll i landet.

Säsongsarbetarna rör sig i takt med att frukterna mognar. De flesta av dem kommer från Östeuropa för att arbeta intensivt under årets varmaste månader.

Andra är flyktingar från olika afrikanska länder som sedan blir kvar i tillfälliga bostäder och getton när jobben är över.

Men i år råder stor osäkerhet kring hur det ska gå och vem som ska skörda frukterna på grund av coronapandemin.

De migrantarbetare som arbetat klart citrussäsongen skulle nu behöva förflytta sig till andra delar av landet, men det får de inte.

Utan fast kontrakt och utan fast adress är rörelsefriheten mycket begränsad.

– Här krävs en snabb och akut lösning, såsom ett särskilt tillstånd och upprättandet av säkra korridorer för säsongsarbetarna så de kan förflytta sig mellan de olika regionerna, säger Roberta Carlini.

– Annars riskerar vi att förlora all inhemsk produktion av frukt och grönsaker, som är fundamental främst för den inhemska konsumtionen, säger hon.

Kulturarbetarna hårt drabbade

Kulturarbetarna tillhör också de stora förlorarna.

Teater, film, konst och musik är kärnan i den italienska kulturen och något som italienarna själva är oerhört stolta över och omvärlden vurmar för.

Men just nu är det främst de som arbetar inom kultursektorn som förlorar sina uppdrag och inkomster.

– Kultursektorn är hårt drabbad, framför allt eftersom den lever på massevenemang med stor publik och på grund av att de flesta inom branschen har osäkra anställningar eller är frilansarbetare, säger Carlini.

Missnöje med EU:s stödpaket

Nyligen kom eurogruppen överens om ett historiskt stödpaket. Men Italien är inte särskilt nöjda med de nödlån de nu tvingas ta och de ekonomiska anpassningsprogram som kommer följa.

Italien vill se mer solidaritet från EU. Helst vill den italienska regeringen att EU-länderna skuldsätter sig gemensamt för att ge pengar till de värsta drabbade länderna, Italien och Spanien, genom en lösning de kallar Eurobond eller Coronabond.

Det skulle förutom en gemensam skuld innebära att man sedan även skulle behöva ha en gemensam finanspolitik för att betala av skulderna. Det är varken Tyskland eller Nederländerna villiga till i nuläget, vilket Italiens premiärminister visat stor besvikelse över.

Hur Italien fortsatt ska finansiera sina utlägg, krispaket och ännu värre framtida skulder, är inte löst av EU:s överenskommelse.

Fake news om sänkta pensioner

Det har fått en del rykten att cirkulera, dels om sänkta pensioner, dels om att regeringen kommer att ta ut någon procent av pengarna på allas bankkonton för att reda ut krisen.

– Det är bara rykten, eller så kallade fake news. Det finns i nuläget inget beslut om nedskärningar i pensionerna eller om att ta från människornas bankkonton, säger Carlini.

Det är bara rykten, eller så kallade fake news. Det finns i nuläget inget beslut om nedskärningar i pensionerna eller om att ta från människornas bankkonton

― Roberta Carlini, ekonomijournalist och forskare

Men det finns ändå visst fog för oro. År 1992 gjordes en exceptionell manöver från regeringens sida. Genom ett dekret beslutade regeringen då att ta ut en viss - låg - procent - från alla bankkonton.

– Jag tror inte vi befinner oss där ännu. Just nu handlar det om hur Italien på olika sätt kan få loss krispengar genom att öka på statsskulden, säger Carlini.

Ökat tryck på hjälporganisationerna

På något sätt håller sig italienarna flytande. Enligt Carlini har många fortfarande relativt stort sparande, som de nu har nytta av.

Men den omfattande och utdragna nedstängningen av i stort sett alla ekonomiska aktiviteter, som inte rör mat, mediciner och olja, kommer få - än så länge oöverblickbara - konsekvenser för ekonomin under många år framöver.

Under 2019 arbetade 23,4 av landets 60 miljoner invånare. Av dem hade cirka 15 miljoner en fast anställning. De har i dag ett relativt säkert skydd i form av motsvarighet till arbetslöshetsunderstöd.

Men alla med tillfälliga anställningar eller som arbetar på timmar, under säsong som i turistnäringen eller svart, vilket i Italien är utbrett, faller utanför.

Fattigdomen är också utbredd. Enligt katolska kyrkans hjälporganisation Caritas senaste rapport från 2018 lever fem miljoner italienare i fattigdom. Och antalet personer som arbetar och ändå knappt får ihop vardagen ökar.

Under den rådande coronapandemin riskerar fler att snabbare falla ner i fattigdom.

– Vi får jättemånga samtal från personer som inte har råd att handla mat och betala räkningar och hyra, säger Marco Strona, chef för hjälporganisationen Caritas i Fabriano och Matelica.

Det är före detta företagare och många människor som inte har sökt hjälp tidigare, som nu inte ser någon annan utväg.

Det finns även extrapengar hos kommunerna som ska gå till de som behöver. Man ansöker och tilldelas sedan ett kort med pengar på, eller en kod i telefonen, så att man kan gå och handla.

– Jag tror det hade underlättat om regeringen hade gjort en engångsutbetalning till alla medborgare. Det hade varit mer värdigt att låta människor själva välja vad de ska använda pengarna till, än att de ska behöva visa upp ett kort eller en kod i mataffären, vilket visar att de har tagit emot hjälp, säger Strona.

– Det vi gör är bara punktinsatser för att lindra situationen för dem som befinner sig i kris nu. Men det som behövs är politik på längre sikt för att människor ska kunna ta sig ur fattigdomen, säger han.

Italien står närmast inför två utmaningar: Hur man ska öppna upp landet igen? Och hur ska krisen - som kommer pågå länge än - finansieras?