Konsumtion behöver inte vara lösningen på lågkonjunkturen: "Vi borde fråga oss om vi behöver allt vi förut inbillade oss att vi behöver"

Just nu konsumerar finländarna mindre än normalt på grund av coronapandemin. Men när krisen är över och vi övergår till det som blir det nya normalläget, då borde vi ta en diskussion om begränsningar av konsumtionen med tanke på klimatet.

Den här artikeln baserar sig på Finlands klimatpanels kommande rapport om konsumtion som utgår från begreppet ekologisk tillräcklighet (sufficiency) med riktlinjer för hur överkonsumtion kunde styras mot måttlighet.

Rapporten torde publiceras till hösten.

Jevons paradox – mer effektivitet inte lösningen

Hittills har de viktigaste vapnen i kampen mot klimatförändringen varit förbättrad energieffektivitet och förnybara energiformer. Till exempel solpaneler som förser oss med el utöver den vanliga tillgången.

Men det räcker inte.

Istället för att bara ersätta glödlampor med flera lågenergilampor borde vi nöja oss med färre. Det som borde ändra är användningen, inte bara energiproduktionen.

Paradoxen är att en teknisk utveckling som ger mer och effektivare energi tenderar att medföra ökad, snarare än minskad, konsumtion av resursen ifråga.

Det här har man vetat länge, alltsedan den brittiske ekonomen William Stanley Jevons år 1865 gjorde den här observationen. Ändå ses högre effektivitet och ny teknologi fortfarande som en lösning i klimatfrågor.

Hälften av våra utsläpp blir kvar utomlands

Lassi Linnanen, professor i miljöledarskap och -ekonomi vid Villmanstrand-Lahtis tekniska universitet, var medlem i Finlands klimatpanel under åren 2016–2019 och är medförfattare till rapporten.

Han är van vid att hans budskap om att vi borde konsumera mindre upplevs som kontroversiellt. Han vill att vi tänker längre än krisen är lång.

– Just nu minskar finländarnas klimatavtryck mest i den konsumtion som sker internationellt, när vi inte besöker köpcentra eller butiker, utan mest köper mat, säger Linnanen.

De flesta kanske inte kommer att tänka på importvaror när det gäller den egna konsumtionen. Den officiella beräkningen av klimatutsläpp baserar sig nämligen på bristfälliga siffror.

Det kan inte vara rätt att en del ska få konsumera gränslöst när andra inte har vad de behöver.

― Professor Lassi Linnanen

De utsläpp som räknas per land enligt FN:s Parisavtal borde kompletteras med beräkningar baserade på konsumtion per capita.

Genomsnittsfinländarens klimatutsläpp består nästan till hälften av utsläpp som producerats utomlands.

Så hälften av våra utsläpp räknas inte, eller om de räknas så kommer de så att säga in på fel lands konto.

Enligt officiell statistik har Finlands utsläpp av växthusgaser minskat med drygt en femtedel mellan åren 2005 till 2015 (från knappt 70 miljoner ton växthusgaser omräknat i koldioxid per år till drygt 55).

Men i den här siffran ingår alltså inte importerade produkter och tjänster som konsumeras i Finland.

Utsläppen från internationell sjöfart och flygtrafik räknas inte heller in i något lands klimatavtryck. De faller under konsumtionsbaserade utsläpp (som Parisavtalet alltså inte räknar med).

En tredjedel av utsläppen tappas bort

När utsläppen för konsumtion räknas med har det inte skett någon minskning av utsläpp under de här åren.

År 2015 var konsumtionens utsläpp drygt 73 miljoner ton koldioxidekvivalenter, alltså mer än en tredjedel större än de officiella utsläppssiffror som Finland uppgav som land.

Enligt det officiella, landbaserade sättet att räkna, är finländarnas klimatutsläpp i snitt 10 ton per år. Räknar man utgående från vår konsumtion blir resultatet däremot drygt 13 ton.

När Lassi Linnanen får frågan om vad som skulle vara den mängd klimatutsläpp per finländare som skulle motsvara Finlands mål om att vara klimatneutralt år 2035 så ger han siffran 2 ton koldioxidekvivalenter per år.

Alltså från nuvarande 13 till 2 ton!

Spelar det någon roll? Vi är ju så få.

Jo, det gör det, för av Finlands konsumtionsbaserade utsläpp utgör hushållens andel två tredjedelar. Resterande konsumtionsutsläpp kommer från offentliga anskaffningar och investeringar.

Att jämföra med Kinas mångdubbelt större utsläpp av växthusgaser är här inte helt rättvist, eftersom de till en del består av västvärldens konsumtion.

Låsta utsläpp

Men hela ansvaret för att minska utsläppen ligger ingalunda hos individen. Det krävs också strukturella åtgärder.

Den som exempelvis bor i höghus som värms upp med fjärrvärme har inte möjlighet att byta värmekälla, utan får nöja sig med det som bjuds.

Till exempel Helsingfors stad har förbundit sig till att avveckla stenkol för fjärrvärme fram till år 2029.

Vad vi vill ha kontra vad vi behöver

– Vi borde fråga oss om vi behöver allt det vi förut inbillade oss att vi behöver. Och vad nytt som behövs för att betydelsefulla saker i livet ska kunna förverkligas.

Forskarna har tagit fram information om hållbarhet. Nu står beslutsfattarna inför frågan hur man ska skilja mellan vad som är människors legitima behov och vad som är begär, alltså konsumtion som inte är nödvändig.

Våra konsumtionsbaserade utsläpp fördelar sig grovt sett så att trafikens andel är 30 procent, boendets 25 procent, livsmedlens cirka 20 procent och olika saker och tjänster utgör resterande 25 procent.

Sambandet mellan inkomster och utsläpp är stort – ju mer inkomster, desto mera utsläpp. Speciellt gäller det här trafik, människor med högre inkomster reser mera.

Matens andel av utsläppen växer

Vilka är då de största utsläppskällorna?

Jo, de vanliga; bilen, biffen och bostaden.

Av livsmedlens klimatavtryck ger kött och mjölkprodukter nästan 80 procent av utsläppen.

När trafikens och bostädernas utsläpp väntas minska då vi gradvis övergår från fossila bränslen till återvinningsbara växer livsmedlens roll. En grönare diet och mindre matsvinn blir då allt viktigare.

– Om vi vill ha en intellektuell diskussion i frågan istället för det vanliga smutskastandet så får vi erkänna att målet inte kan vara att alla ska vara rika och kunna konsumera gränslöst. I denna värld av begränsade tillgångar är det inte möjligt och därför måste vi definiera vad som är överkonsumtion och sluta med lyxkonsumtion.

– Det kan inte vara rätt att en del ska få konsumera gränslöst när andra inte har vad de behöver. Men det här är en rättviseprincip som alla uppenbarligen inte undertecknar, säger professor Lassi Linnanen.