Norrena & Frantz: Konstruktiv kritik eller illvilliga pikar - därför skammar vi varandra

Det här med att skamma varandra för olika saker har blivit något av ett trendbegrepp de senaste åren.

Efter flygskam, tjockskam och mammaskam har vi denna vår skapat en hel ny underkategori av skammande.

Vad sägs exempelvis om "fjällskam" ("Hela familjen åkte till Alperna i februari och hämtade hem Mozartkulor och corona, tack bara")?

Kanske du har hört dig själv dra till med en skam-brasklapp i stil med "Vi ska till sommarstugan i helgen, men vi handlar all mat på nätet på förhand och åker till vårt eget sjukvårdsdistrikt om någon blir krasslig".

Du passar alltså på att försvara dig själv innan någon annan hinner få dig att känna "stugskam".

Men varför ska vi hålla på att känna skam hela tiden?

Lotta Strömsten forskar i klinisk psykologi vid Umeå Universitet. Hon poängterar att det inte enbart är dåligt att känna skam.

- Skam är faktiskt en hörnsten i vår förmåga till empati. Tack vare skammen blir vi medvetna om att vi kanske skadat någon annan, att vårt beteende också påverkar andra.

Men att känna skam är alltid jobbigt, speciellt som känslan envist sitter i.

- Om vi är arga kan vi rasa på en stund, är vi ledsna kanske det lättar om vi gråter ut. Men det går inte att bli av med skammen genom att stor-skämmas en stund och sedan gå vidare. Istället måste vi hitta andra sätt.

Då kan det exempelvis lätt hända att vi istället för att skämmas blir arga på den som kritiserat oss.

Och då kan skammandet rent av ha motsatt verkan.

Skam har ingen konstruktiv effekt alls, jag vet ju allt det där med flygskam och allt annat - men jag blir bara sur och vill göra tvärtom. Är säkert omogen och barnslig.

Carina

Men varför skammar vi varandra egentligen?

Det finns också situationer då vi istället för att hantera våra egna tillkortakommmanden passar på att skambelägga någon annan.

Det här fenomenen kallas projektion, förklarar Lotta Strömsten.

Min mamma brukar skamma mig för att jag äter socker. Mina tänder är i fint skick och inte är jag heller överviktig, men bara för att min syster följer LCHF anser min mamma att jag borde göra som hon.

Bör väl påpeka att min mamma antagligen lider av någon form av ätstörning.

Det är lugnt, 25

- Skam är en slags balansgång mellan att bevara en positiv självbild och att upprätthålla en relation. Ibland prioriterar vi våran bild av oss själva på bekostnad av någon annan.

Ett exempel: Du vill leva klimatsmart men är medveten om att du belastar miljön genom att ta bilen till arbetet varje dag. Men din granne reser till Thailand varje sportlov, det är mycket värre, det! Hu!

Går det då att skamma på ett positivt sätt?

Jo, det gör det faktiskt, menar Lotta Strömsten. Men det gäller att vara tydlig och att tänka efter på förhand.

- Du vill väcka en god reaktion hos den andra, så att den du skambelägger förstår vad du vill ha sagt och förhoppningsvis blir motiverad att ändra sitt beteende.

Men innan vi kommer så långt är det viktigt att inse att det är skillnad på skam och skuld.

- Med skam handlar det om att en person är en dålig människa. Skuld i sin tur handlar mera om saker vi människor gör, specifika beteenden.

Det är förstås mycket mera kränkande att kritiseras för sin person än för någon specifik sak som går att korrigera.

- Var också ärlig när du för en sådan här sak på tal. Förklara vilka känslor det väcker hos dig att den andra beter sig på ett visst sätt.

Lotta Strömsten säger att ett sådant här genomtänkt skuldbeläggande rent av kan stärka relationen, då det handlar om ömsesidig respekt.

- Det är fint att kunna lita på människorna i sin omgivning, veta att de kommer att säga ifrån om jag gör någonting dumt.

Nedan följer några av publikens tankar om skammande och skulbeläggande. Fortsätt gärna att diskutera i kommentarsfältet!

Ibland är jag ironisk på facebook i jobbfrågor. Och ALLTID är det samma studiekamrat som på ett förnumstigt sätt tillrättvisar mig för att dra ner vår yrkesstatus.

Anna-Karin, 53

Vid en familjesammankomst fick jag en frågande kommentar: "Har du något schema… alls?"

Detta eftersom jag för tillfället tagit studieledigt i några månader för att ha tid att fokusera på vuxenutbildningen och lite grann pusta ut efter ett flera stressade år.

Det kändes genast lite som att jag skämdes, fast jag arbetat, stressat och rest mycket i ett decennium.

Dock hör mitt jobb till grenen konstnärligt yrke.

Frågeställaren väntade sitt andra barn, arbetar inom sjukvården, och känslan jag fick var att hen inte värdesätter friare yrken, och att jag borde dra mitt strå till stacken som alla andra.

Blev lite sårad, inte kanske där och då, men efteråt.

33 och barnfri

Jag erkänner, jag har skammat män för deras machostil. Machostilen tycker jag börjar bli passé, så jag sa åt några stycken att det börjar bli gammalmodigt.

De sa ingenting, varken att jag hade rätt eller att det var fel. Synd, hade gärna viljat veta vad de tänkte.

I övrigt är jag en mästare på att skamma mig själv, som många andra. Det är verkligen inte alltid bra att eftersträva perfektion.

Lusan, 35

Varför skammar vi varandra?

32:41