Bokrecension: Kvartetten som sprängdes - i debutromanen Silver skriver Hanna Ylöstalo om uppbrott, svek och vänskap

I likhet med många andra finlandssvenska debutanter har Hanna Ylöstalo belönats för sina texter i Arvid Mörne-skrivtävlingen. År 2014 tilldelades Ylöstalo tredje pris för sina dikter.

I dag utkommer Hanna Ylöstalos roman Silver, som handlar om en tjej som flyttar från landsbygden till staden för att börja studera.

I den samtida finlandssvenska litteraturen är det rätt tunnsått med romaner som utspelar sig i studiemiljö, men i vår har vi fått två böcker som närmar sig ämnet från lite olika håll.

I underhållningsromanen Nationen skriver Michaela von Kügelgen om det studentikosa nationslivet i Helsingfors, om ett liv fullt av sitsar, sillisar och snapsvisor men också om krångliga människorelationer, orimliga krav och förväntningar, besvikelser och tillkortakommanden.

Även om von Kügelgen skriver om misslyckanden och missöden är romanen rapp i tonen och det finns en lätthet över historien.

Stämningen i Hanna Ylöstalos roman Silver är mycket mer dämpad och återhållsam.

Kvartetten som sprängdes

Silver har flyttat från hembyn till ”den nya staden” för att studera. Även om hon delar lägenhet med barndomsvännen Senja känner hon sig ensam och utanför. Den nya och främmande tillvaron känns skrämmande och svår att greppa.

Silver går omkring och känner sig vilsen. Oron tar sig också direkt fysiska uttryck - det kliar i hennes hårbotten, hon är hungrig och frusen.

Medan Senja jämt och ständigt är ute med sina nya studiekompisar har Silver svårt att hitta sin plats i nya sammanhang. Att veta vem hon är bortom Träsket, ”den enda platsen på jorden”.

Hemma i byn finns tryggheten – inte minst i form av mormodern och väninnorna Maya och Cami.

Väninnorna, flickorna eller flickkvinnorna, befinner sig alla vid ett vägskäl. De har nyss gått ut gymnasiet och för en del av dem väntar ett liv bortom hembyn medan andra stannar kvar, ofrivilligt eller frivilligt.

Hur kommer relationen mellan dem att förändras när de inte kommer att ses lika ofta, när andra människor kommer in i deras liv.

Hatkärleken mellan väninnor

När man talar om skildringar av väninneskap i den samtida nordiska litteraturen skulle det vara direkt tjänstefel att inte nämna Monika Fagerholm.

I roman efter roman finns de där, flickorna, väninnorna, som mäter sig mot och som nöter sig mot varandra. Flickorna som utforskar den gurleska feminiteten och den queera åtrån, som den svenska litteraturvetaren Maria Margareta Österholm skrivit om i sina texter om Fagerholms författarskap.

En svensk författare som också skrivit en hel del om den tärande och närande vänskapen mellan unga tjejer på väg in i vuxenlivet är Tove Folkesson (som också deltagit i Monika Fagerholms skrivakurser).

I trilogin Kalmars jägarinnor (2014), Sund (2015) och Ölandssången (2016) får vi följa Evas väg bort från den sammansvetsade gemenskapen mellan fem coola tonårstjejer i småstaden Kalmar för studier i Stockholm. Eva har svårt att landa i såväl studierna som i Stockholm och hon bär på en ständig längtan till lugnet och livet hos mormodern på Öland.

Hanna Ylöstalos roman bär på vissa yttre likheter med Tove Folkessons romantrilogi.

I Silver finns också det tajta tjejgänget som älskar att klä upp sig, festa och dansa. Här finns också uppbrottet från det hemvana, och en stark längtan till en tid som flytt.

Såväl Folkesson som Fagerholm är skickliga på att skildra spänningen i en grupp tjejer – den hatkärlek man kan hysa till varandra, avunden och missunnsamheten men också lojaliteten och tillgivenheten.

I Hanna Ylöstalos berättelse finns det likaså en påtaglig dynamik mellan de fyra väninnorna Silver, Senja, Maya och Cami.

Spänningen handlar i första hand om vem som tar plats, om vem som tar kommandot, om vem som har och inte har - en bil, en kille eller ett vackert efternamn. Men också, och inte minst, om svek, skuld och skam.

Sommaren efter att skolan tagit slut blir nämligen på många sätt en brytpunkt som sätter djupa spår i relationen tjejerna emellan.

Det som skapar friktion mellan framför allt Silver och Cami är ”kräftskivan som avslutade sommaren och barndomen”.

En levande och inkännande berättelse

Berättelsen är uppbyggd kring Silver, det är henne vi följer och hennes perspektiv vi får ta del av.

Tidsplanen växlar mellan nutid och dåtid, mellan att rastlöst vanka runt i studielägenheten och att sitta på en föreläsning och analysera en novell av Solveig von Schoultz, mellan minnen av nattliga bilturer genom dimmiga skogslandskap och fester med dålig eftersmak.

Hanna Ylöstalo bygger upp sin berättelse med tydligt avgränsade scener som avlöser varandra, ett grepp som fungerar rätt så bra. Historien känns levande och dynamisk.

Dessvärre finns det en hel del språkliga otympligheter i texten som skorrar och skaver vid läsningen.

Det förvånar mig att en språkgranskare/förlagsredaktör inte reagerat på språkliga inkongruenser, prepositionsfel, oklara syftningar, finlandismer (en del är kanske medvetna, andra omedvetna) och märkliga meningsbyggnader som är svåra att förbise.

Med detta sagt vill jag poängtera att Hanna Ylöstalo på ett inkännande sätt skildrar hur skör, vilse och utsatt man kan känna sig på gränsen mellan flicka och kvinna, och den ångest och rädsla man kan uppleva inför livsavgörande uppbrott från det hemtama och välkända. Och hur ont det kan göra när vänskap hotar att brista.