Vigdis Hjorths nyaste roman är en kärlekshistoria

Vigdis Hjorths senaste roman undersöker det egna jaget och hur det ser ut i andras ögon. Efter succén med Arv och miljö är förväntningarna höga och alla vill få en pratstund med kvinnan som skapade debatt om vad en författare egentligen får skriva.

Den kontroversiella romanen Arv och miljö slog ned som en bomb i hemlandet Norge när den utkom år 2016. Romanen handlar om att bryta sig loss från sin familj och eftersom boken av många uppfattades som självbiografisk väckte den stor debatt.

Diskussionen handlade bland annat om hur nära verkligheten en författare får skriva och vad som är sant och osant.

Fick rockstjänestatus

Arv och miljö har översatts till tjugofyra språk och Hjorth har blivit något av en litterär rockstjärna, en kvinnlig Knausgård, som journalisterna sliter i.

Det är sällsynt att en författare får ett så stort genomslag på så bred front som Hjorth fick med Arv och miljö.

— Det var otroligt, det finns många bättre författare som skriver lika bra eller bättre men som ändå aldrig når så stor läsekrets. Jag är mycket tacksam över det och framförallt den ekonomiska biten, mycket tacksam, säger Hjorth.

Skriver bok efter bok

Men Hjorth som har en lång författarkarriär bakom sig kände ingen press när det gällde att ta sig an följande bok.

— Så fort jag skrivit en bok färdigt vill jag skriva nästa. Nu i höst kommer faktiskt en ny bok igen. Min förläggare säger att jag inte får prata om den ännu, men jag kan säga så mycket att det handlar om familjen och konflikter. Det är en kvinna som kommer hem efter en lång tid i utlandet och måste tampas med existentiella frågor.

Men innan vi får läsa den boken har vi en annan framför oss, nämligen Lärarinnans sång, i översättning av Ninni Holmqvist från norska till svenska.

— Några kritiker skriver att de hade önskat sig mera passion i Lärarinnans sång, men jag måste skriva det jag måste skriva, skrattar Hjorth som berättar att hon visste att den nya romanen inte kommer att bli lika populär som Arv och miljö eftersom temat inte är lika brännbart.

Kan man någonsin se sig själv utifrån?

Lärarinnans sång kretsar kring lärarinnan Lotte Bøk som rannsakar sig själv och försöker analysera sig från ett utifrånperspektiv.

När den unga eleven Tage Bast vill filma henne inser hon att det är en ypperlig chans att få en helt ny spegel att betrakta sig i.

Inom Lotte Bøk pågår det en ständig analys av det egna jaget. Hur tar hon sig ut i andras ögon? Vem är hon? Är den berättelse hon berättar om sig själv åt andra och för sig själv sann?

Som läsare kan man tänka att Lotte Bøk har ett släktskap med Lena Anderssons romankaraktär Ester Nilsson. Detta både gällande det stora intresset för det egna jaget och hypoteser om och kring hur det kanske ter sig i omgivningens ögon. (Läs Tage Bast och Hugo Rask). Jämförelsen förvånar inte Hjorth.

— Nej du har rätt och jag gillar Lena Andersson mycket, jag läser henne med glädje. Och vi skriver ju båda gärna om kvinnor som har stor kunskap i sina respektive ämnen.

HJORTH + BRECHT = SANT

Lotte Bøk undervisar teaterstuderande i dramatikern Bertolt Brechts dramer. Brecht var också teaterteoretiker och kom att förespråka politisk teater, teatern inte bara kan, utan bör ställa oss inför viktiga moraliska frågor.

Lotte Bøks undervisning är beskriven med en sådan passion att man som läsare snabbt förstår att Bertolt Brecht måste vara mycket viktigt även för Hjorth.

— Jag minns mycket väl min första upplevelse av Brecht. Jag kommer inte från ett kulturellt hem, men min mor hade tagit med mig för att se den Goda människan från Sezuan, eftersom min morbror hade en roll i pjäsen.

— Det var min första teaterpjäs och när jag kom ut från teatern var jag helt upplyft av den, men också omskakad av alla frågor den hade väckt i mig.

Hjorth var då elva eller tolv år, men när hon sedan i skolan ville göra ett arbete om Brecht sade läraren att det kan hon inte göra, eftersom Brecht var kommunist — en samhällsfiende!

— Men jag hade inte vett att vara rädd för kommunism och skrev en lång text om Brecht, berättar Hjorth nöjt.

— Du borde inte ha börjat fråga om Brecht, jag skulle kunna föreläsa om honom hur länge som helst. Faktum är att jag undervisat i Brecht på olika teater— och konstinstitutioner.

Brecht är betydelsefull eftersom han enligt Hjorth kan sätta ord på väldig komplexa samhällsfrågor.

Brecht kan konkretisera det svåra och via sina pjäser ställa tittaren frågor om moral och etik. Kan en människa vara god och i så fall hur?

— Vi måste försöka hjälpa den enskilda människan, men också strukturerna bakom som skapar lidande. Vi måste göra bägge, så förstår jag Brecht, säger Hjorth.

Kopplar av med böcker och hunden

På nattduksbordet just nu har Hjorth böcker av Freud, Sartre och en nyare författare vid namn Rune Lykkeberg som är aktuell med Vesten mot vesten.

Vesten är alltså västerlandet och Lykkeberg ställer sig frågan om vi ska försvara våra västerländska välfärdssamhällen genom att bevaka våra gränser, eller ta på allvar våra ideal som rör mänskliga rättigheter, som exempelvis flyktingkonventioner.

— Den är oerhört intressant och Lykkeberg lyckas ställa frågor utan att få läsaren att känna sig dålig.

Hjorth kopplar alltså av med läsning, tv-serier tittar Hjorth inte alls på.

— Nej, jag vet ju att det görs så mycket bra så jag vägrar att ens börja med det, jag är rädd för att det skulle sluka mig. Jag har ju inte den tiden.

Hjorth berättar att när arbetsdagen är slut går hon helst iväg med sin boxer Emma och sätter sig på en brygga. Där dricker Hjorth lite vin och läser Sören Kirkegaard eller varför inte Freud, just nu Vardagslivets psykopatologi.

Hunden Emma har fått sitt namn efter Emma Hjorth, en norsk kvinna som gjorde betydande insatser för människor med intellektuella funktionsvariationer.

Emma Hjorth var den första i Norge som öppnade ett hem för dessa människor och detta redan innan 1800-talet hann övergå i följande sekel.

Intervjutiden är slut, Emma skall rastas och havet kallar. En del av oss skall läsa böcker och andra kommer kanske att fastna i en tv-serie. Vissa lär kunna kombinera bägge.