Kommentar: Trumps pseudovetenskapliga coronautspel blottar ett vetenskapsförakt som länge varit politisk hårdvaluta i USA

De börjar vara många nu. President Donald Trumps huvudlösa coronautspel.

Läkare och experter rasade och varnade snabbt för riskerna, efter att Trump kastade fram tanken om att behandla covid-19 genom att spruta in desinfektionsmedel i lungorna eller utsätta kroppen för någon form av intern UV-strålning.

Senare sade Trump att han lade fram förslagen i ett försök att vara sarkastisk.

Tidigare har presidenten föreslagit användning av malariamedicinen hydroxiklorokin mot coronasmittade patienter, trots en avsaknad av belägg för att medicinen fungerar. Han har också låtit förstå att viruset försvinner med värmen och avfärdat det som en vanlig flunsa.

Många har, med god orsak, förfasat sig över en president som utbasunerar pseudovetenskaplig rappakalja under en pågående hälsokris som dödat över 50 000 amerikaner och lamslagit ekonomin.

Det går lätt att se ett mönster. Samma president har också tidigare ifrågasatt klimatförändringen, visat upp förfalskade väderkartor för egen politisk vinning, och gång på gång angripit experter och forskare.

Men vetenskapsföraktet började inte med Trump, även om det kan anses ha kulminerat med honom.

Föraktet har grott betydligt längre än så.

“Washingtoneliten” - en tacksam måltavla

USA har många paradoxer.

Att samma land som förfogar över flera av världens förnämsta universitet också har en politisk kultur som ofta belönar vetenskapfientlighet är en av dem.

Amerikanska politiker som vill plocka snabba politiska poäng hos sina anhängare vet att det alltid finns ett nästan bombsäkert knep: att anklaga “eliten i Washington”.

Det populistiskt klingande uttrycket är luddigt. Men det brukar inbegripa åtminstone lobbyister, tjänstemän i kongressen, experter på tankesmedjor och huvudstadens politiska journalister.

Och förstås andra politiker. De som huserat i Washington alltför länge eller som påstås besitta mindre ädla politiska ideal än talaren själv.

Snacket om Washingtoneliten fungerar, eftersom det som så många andra bevingade uttryck också inrymmer ett korn av sanning.

Klyftan mellan de inflytelserika och välbetalda - av vilka många jobbar i huvudstaden - samt den stora majoriteten är stor i USA.

Ett angrepp på vetenskapen

I republikansk retorik har elitbegreppet utvidgats. Det omfattar idag allt oftare också professorer, forskare och andra inom det vetenskapliga samfundet.

Förvisso behärskar demokraterna också konsten att utnyttja vetenskapen för politiska ändamål.

Men partiet genomsyras inte av samma antivetenskapliga strömning som vuxit sig allt starkare inom republikanerna.

Trenden förstärktes i och med den klimatförnekande och populistiska Teaparty-rörelsens uppkomst för drygt tio år sedan.

Många ser en trend som sträcker sig ännu längre bakåt.

Journalisten Chris Mooney som gav ut boken “The Republican War on Science” år 2005 menar att vetenskapsföraktet på allvar tog fart under president George W. Bushs första mandatperiod i början av 2000-talet.

Enligt Mooney förde Bush en aktivt vetenskapsfientlig politik som byggde på att ifrågasätta evolutionsteorin och minska på anslagen till stamcellsforskning och klimatforskning, ofta i syfte att appellera till sina kärnväljare av vilka många var evangeliska kristna.

Låter det bekant?

Under Trumps tid har angreppet på vetenskapen tagit systematiska och konkreta former.

Det handlar om en form av nedmonterade forskningsprogram och minskat inflytande från forskningssamfundet på flera nivåer, särskilt inom klimat- och hälsovetenskaper, vilket till exempel New York Times skrev om redan i slutet av december innan coronapandemin bröt ut.

Alla republikaner omfattas förstås inte av samma förhållningssätt.

Men en förminskande attityd mot expertisen och vetenskapen har redan länge varit politisk hårdvaluta bland konservativa i USA.

Attitydskillnaderna syns också bland väljarna.

Medan sju av tio demokratiskt sinnade väljare tror på den vetenskapliga metoden som ett pålitligt sätt att producera ny kunskap, är drygt hälften av republikanerna av samma åsikt.

Färre Trumpledda pressuppträdanden - alla vinner?

Nu försöker USA navigera igenom sin värsta kris på decennier.

En kris som, ifall den ska lösas, kräver både riktiga experter och vetenskap.

Presidentens roll kan inte underskattas. Hans ord och handlingar spelar en roll.

Nödsamtalen i flera delstater rapporteras ha ökat efter att många ringt in och frågat om sanningshalten i Trumps senaste utspel.

Presidentens rådgivare i Vita huset lär nu ha uppmuntrat Donald Trump att dra ner på sina pressuppträdanden.

Det kan vara ett gott råd.

Både för presidenten själv, som vill bli återvald i november, men framför allt med tanke på medborgarna han är vald till att representera.