Kampanda och politik får ge vika när arbetets fest firas i undantagsförhållanden

Det här blir den annorlunda coronavappen, som vi kommer att minnas länge, säger historikern Mikko Majander. Arbetarrörelsens förstamajtraditioner överlever också coronan. Men det lönar sig att satsa på karneval i stället för kamp, och att inte vara traditionens fånge.

Social samvaro, kamp och vänsterpartiernas karneval blev till en vapp på webben. Men vi ska inte vara fångar i traditionen. Firandet går framåt, säger Mikko Majander som har forskat i arbetarrörelsens historia.

- Visst är det här ganska totalt annorlunda med ett farligt coronavirus som förlamar samhället. Vi har ju aldrig haft en sådan situation tidigare, konstaterar Mikko Majander på tankesmedjan Magma. Han är docent i politisk historia och tidigare chef för SDP:s Kalevi Sorsa-stiftelse.

Förstamajtraditionen är viktig för arbetarrörelsen och vänsterpartierna. Det bygger på en kollektivitet, som man nu inte kan ha.

Under en lång rad av år har det handlat om samhörighet, samvaro och massorna som syns och hörs. Men de senaste decennierna har det varit mer karneval än kamp och krav, tillägger Mikko Majander.

Partiledarnas uppgift: måla en ljus framtid

I år är det sociala förbjudet. Det blir inga fysiska möten, utan kommunikationen sker på internet. Partiledarna håller ändå tal, hur annorlunda blir de?

- I den krissituation som vi nu har är det inte lätt visa någon kampanda och ställa stora krav, säger Mikko Majander.

Partiledarna vill kanske mera tala för och till nationen. De vill titta framåt och ge människorna en optimistisk syn: vi klarar det här.

I år har det inte funnits plats för stora motsättningar. Det kommer mer positiva toner i regeringsledarnas förstamajtal.

Arbetarpartier i coronakamp med politisk paus

Det speciella är att vänsterpartierna i Finland denna första maj sitter i regeringen - både Socialdemokratiska partiet och Vänsterförbundet. Det är första gången tillsammans på länge.

Men i stället för stora sociala framsteg, satsningar mot arbetslöshet och fattigdom måste man koncentrera sig på coronakamp. Det handlar om liv och död och inte så mycket om ideologier.

- Politiken som vi brukar förstå den är nu på paus, på många sätt, konstaterar Mikko Majander.

Det är mycket svårt för oppositionen också att presentera några alternativ.

De kräver nog att regeringen skulle skriva om sitt regeringsprogram. Men det är lätt för regeringen att säga att det inte är dags för det, mitt i den här krisen.

Formell enighet - men inte så länge

Tillsvidare har alla coronabeslut fattats enhälligt i Finland. Men ju längre det här håller på, desto mer frustrerande blir det för alla, både politiker och medborgare.

Det stora steget är att börja kräva något, till exempel att öppna samhället så snabbt som möjligt. Regeringen baserar sina beslut på hälsoexpertis och det är svårt för oppositionen att säga emot.

Inga sprickor har egentligen avslöjats inifrån regeringen, den rödgröna fronten tillsammans med Centern, De gröna och SFP har hållit.

Vem tar notan - när kommer bakslaget?

Men utgående från partiprogram och politik finns nog möjlighet till tvister, framförallt kring det ekonomiska, säger Mikko Majander.

- Striderna börjar genast när man börjar besluta om vem som betalar notan, och hur. De inre stridigheterna eller oenigheten mellan regering och opposition har inte försvunnit under krisen.

När politiken paus tar slut kommer oenigheten kanske kraftigare fram än man nu kan föreställa sig, misstänker Mikko Majander.

Men tillsvidare får oppositionen ligga lågt. Opinionsmätningarna visar att regeringen har folkets stöd. Det är inte skäl för något parti att utmana det just nu.

Statens pånyttfödelse

Finländarna gillar iden om ett starkt välfärdssamhälle som stöder de svaga. Till och med småföretagarna som nu lyfter arbetslöshetsbidrag sägs ha upptäckt att man man inte klarar sig med det stödet.

Mikko Majander talar om en "statens renässans" nu under kristiden. När det är kris börjar man se staten som det enda vi har, eller det sista skyddet i nödens stund.

Alla vill ha något från staten nu. Men Majander påminner om att minnet ofta är ganska kort när man går tillbaka till normala tider.

Nu delar man ut av små resurser. Senare kommer man att upptäcka att alla goda reformer inte kan göras. Då kommer sparlistorna, oberoende av vilken regering som vid det laget sitter vid makten. Risken för ett bakslag för den nuvarande regeringen är reell.

Antti Rinnes sista fest bland fladdrande fanor

Men nu är det folkrörelsens fest, första maj. Statsminister Sanna Marin är med, men Antti Rinne får hålla huvudtalet på socialdemokraternas förstamajfest över internet.

Det är naturligt att det är partiledaren, trots att många kanske har glömt att han fortfarande är ordförande. Det höjer profilen.

- Kanske är det sympatiskt för Antti Rinne att hålla det här talet. Det här är hans sista första maj som partiordförande för SDP. Det är ganska stiligt att han får en större roll just idag, säger Mikko Majander.

För förstamajtalarna är uppdraget säkert utmanande. Att hålla tal utan publik, inför en kamera, är inte lika medryckande som att höra de röda fanorna smattra och få folkets bifall.

Glöm 70-talets färgtvång och allvar!

Nu är stämningen borta. Majander jämför med nyårsdagen, då presidenten tv-talar till nationen. Det är inte likadan samvaro och kollektivitet i sådana tal.

I själva verket har deltagandet i vänsterns förstamajmarscher varit minskande redan under en lång tid. Det är svårt att mobilisera deltagare i marscher och annan aktivitet, i både partier och fack.

Frågan är om traditionen kan överleva.

Mikko Majander tycker att det kanske är onödigt att jämföra nutidens första maj med “den gamla goda tiden” på 70-talet.

I den politiska kulturen då var det viktigt att visa färg när man allvarligt marscherade genom staden. Men förstamajfirandet har hittat sin plats i dagens värld, anser Majander, just genom det karnevalistiska sättet att fortsätta fira.

Livskraftig tradition med lägre tröskel

Den här coronavappen kommer man säkert ihåg på något sätt, för att det var annorlunda. Det visar att en tradition lever i tiden och är livskraftig.

- Det är bra om politiska partier och rörelser hittar nya sätt att kontakta medborgare som är inte är igång hela tiden, 24/7.

Engagemanget behöver inte vara så totalt som det var i gamla tider. Det kan vara lägre tröskel att komma med och delta i politiska händelser.

Man kan vara stolt över stora traditioner, men man behöver inte vara deras fånge, säger Mikko Majander.

I år tid för vänsterstolthet - inte krav

Förstamajfirandet ger större möjlighet för demagogi och kravparoller för ett oppositionsparti. I år är vänstern i regeringen och coronaepidemin tvingar till pragmatism före ideologin.

- Det är alltid, oberoende av parti, lättare att kräva något i opposition, medger Mikko Majander.

Å andra sidan kan deltagarna ju denna första maj vara stolta över sina egna. Nu sköter en vänsterregering landet i en svår situation, och mänskorna är rätt nöjda, påpekar Majander.

Lönejämställdhet och "kiky-timmar" bortglömda?

Man kan teoretisera om hur denna första maj hade varit utan corona. Det kunde ha sett annorlunda ut.

- Jo, ännu i december trodde jag att den stora frågan i vår skulle vara arbetsmarknaden, den kommunala offentliga sektorns förhandlingar om nya avtal, säger Mikko Majander.

Det var stort tryck att få en större höjning i lönerna, det har varit “deras tur”. Fackföreningarna har alltid haft en stor roll i förstamajfirandet, tillsammans med partierna.

Den delen skulle ha varit mycket viktig i dagens politik. Men också för dem är det nu svårt att ställa stora krav i dagens situation.

Flaggning eller lönehöjning med coronatillägg

I stället för höjda löner får arbetstagarna i år Finlands flagga. Inrikesministeriet har rekommenderat att flaggningen den 1 maj tillägnas alla dem som arbetar mot coronaviruset.

Hälso- och sjukvårdspersonalen arbetar dagligen i frontlinjen för att bekämpa coronaviruset, likaså personalen inom äldreomsorgen.

Det är en lång lista Inrikesministeriet räknar upp. Poliserna, gränsbevakarna, lärarna, de anställda inom kollektivtrafiken, städarna, kassapersonalen och många andra yrkesmänniskor arbetar under förhållanden som coronaviruset har försvårat.

Många av dem har inte möjlighet att övergå till distansarbete och många har varit tvungna att snabbt planera om sitt arbete helt och hållet, konstaterar Inrikesministeriet.

Nya jobbkrav: Distansarbete eller närvarotvång

Kan man då säga att den nya arbetarklassen är de som inte kan jobba på distans? Så enkelt är det inte, säger Mikko Majander.

Det finns ett större perspektiv, med en stor förändring i arbetslivet. Man talar till exempel om digitalisering och hurdana tjänsteförhållandena är.

- Det är redan nu många som jobbar i otypiska jobb, som frilans, på deltid, med projekt, kanske just i den digitala världen. Det är ganska typiskt för dem som inte är fast anställda att jobba hemifrån, eller på distans.

Klassfrågan är mycket större än bara om man kan jobba distans eller inte i coronatider, säger Mikko Majander.

Åtta timmars arbetsdag - för mycket eller lite?

Men vi har kommit ganska långt från den tiden då man på första maj krävde åtta timmars arbetsdag.

- Jo, och det betydde att då krävde man förkortning av arbetstiden till åtta timmar. Nu kräver man att få arbeta åtta timmar om dagen, påpekar Mikko Majander.

Sysselsättningsmålen på 75 procent var bland det första regeringen tvingades skrota i samband med coronaepidemin. Nu blir det på sin höjd en punkt bland många framtidsmål i förstamajtalen.