Drömstallet som blev mardrömmen – Pia Sundstedt bytte gren efter dopningskraven och slog terrängcyklingsvärlden med häpnad: "Jag har blivit uppväxt med att idrotta rent"
"Oberoende av vilken cykel jag har så är jag fortfarande "Pia hondi pedarn" hemma i Karleby!"
Drömstallet som blev mardrömmen – Pia Sundstedt bytte gren efter dopningskraven och slog terrängcyklingsvärlden med häpnad.
Hon hörde till den absoluta världstoppen i landsvägscykling och levde sin dröm i ett av de största proffsstallen. Sedan började de grova övertrampen som ledde till att hon lämnade cykelvärlden. Men Pia Sundstedt återvände i en ny gren – där hon direkt tog världseliten på sängen.
Hon hade troligtvis gått långt oberoende av vilken uthållighetsidrott hon hade valt. Cykling var nämligen inte det enda alternativet som tonåring.
I Gamlakarleby IF sysslade Pia Sundstedt först med friidrott, sedan längdåkning och orientering. Först som 14-åring kom den slutliga huvudgrenen starkare med in i bilden.
Karlebyflickan blev "Pia hondi pedarn".
Att Sundstedts egenskaper lämpade sig för uthållighetsidrott lade hennes tränare märke till i ett tidigt skede. Tom Andtbacka, som var henne trogen genom hela karriären, fungerade också som tränare för Pias tvillingbror Peter. Den sex minuter äldre storebrodern har bland annat vunnit FM-titlar i triathlon.
– De har båda ett starkt psyke. Dessutom har de maskineriet i skick. Hjärtat och lungorna är som på mindre hästar, sade Andtbacka i Sportmagasinet våren 1996.

Vi förflyttar oss drygt 4700 kilometer från den gamla hembygden.
Pia Sundstedt sitter ute på gården i Doha, där hon numera är bosatt. Det är förmiddag i Qatar, solen skiner klar och temperaturen har klättrat över 30 grader. Sundstedt förflyttar sig till skuggan och minns tillbaka på karriären i ett videosamtal med Yle Sporten.
Utlandsäventyret började redan som 18-åring. Sedan dess har cyklingen fört henne från Karleby via Holland, Italien och Tyskland till Qatar.
Bländande debut i första proffsloppet
Tävlingsresor utomlands blev tidigt vardagsmat. Först i de nordiska länderna och sedan med landslaget i Tyskland. De här erfarenheterna gjorde att 18-åringen bestämde sig för att ge cyklingen allt.
– När jag skrivit studenten ville jag skaffa en studieplats och sen genast pröva mina vingar för att se hur bra jag kan bli. Jag hade helt klart för mig att jag ska bli en av världens bästa cyklister.
Året var 1996 då hon skrev på sitt första proffskontrakt med stallet Libertas-Technogym och flyttade till Holland. Säsongen innan hade hon vunnit alla lopp i Finland, men de blåvita färgerna ingav ingen respekt ute i cykel-Europa.
Få visste vem Pia Sundstedt var – men hon presenterade sig snabbt.
Genast i den första tävlingen knep hon en häpnadsväckande fjärde plats i konkurrens med praktiskt taget hela världseliten.
– Efter det loppet visste jag att det här är mitt ställe. Det är här jag hör hemma.
Pia Sundstedt hade gjort internationellt genombrott redan efter det första proffsloppet. Den här bedriften skulle hon komma att upprepa nio år senare.
Med hjärta och lungor som på en mindre häst.
Vägen till drömstall i Italien
I och med framgångarna under debutåret som proffs öppnade sig nya dörrar.
Via bland annat den finländska cykelledaren Simo Klimscheffskijs kontakter blev Sundstedt erbjuden kontrakt i GC Mimosa i Italien.
Någon stjärnvärvning var det inte frågan om – ännu. Trots de fina resultaten i Holland var hon fortfarande rätt så okänd. Men det tog inte länge innan också italienarna lärde sig stava Pia Sundstedt.
Gas var det bäst organiserade, största och starkaste stallet
Direkt i början av 1997 knep hon totalsegern i Giro del Trentino, världens då tredje högst uppskattade etapplopp. Det blev också en andra plats i den belgiska klassikern La Fleche Wallone, samt flera andra topplaceringar.
Pia Sundstedt hade nu blivit ett hett namn i cykelvärlden.
Så hett att den tidens mest åtråvärda stall Gas Sport Team nappade henne. Ett drömstall för de flesta cyklisterna.
– På den tiden fanns det inte så många damstall. Situationen på 1990-talet var helt annat än vad den är i dag, berättar Sundstedt.
– Gas var det bäst organiserade, största och starkaste stallet.
Pia levde sin dröm. Hon fick tävla för ett av de största stallen inom landsvägscyklingen – och framgångarna fortsatte droppa in under de två följande åren.
Det blev bland annat en totalseger till i Giro del Trentino samt en historisk första seger av en finländsk cyklist i en världscuptävling.
Sundstedts framgångar gav henne till och med positionen som kapten i det italienska storstallet.
Men sedan började bekymren hopa sig.
"Du måste hjälpa din kropp"
Säsongen 2000 drogs Sundstedt med en knäskada som hämmade träningen. Inte minst med tanke på det stod hon för en stenhård insats i årets huvudmål i linjeloppet vid OS i Sydney.
Hon var aktiv genom hela tävlingen och ryckte loss med några kilometer kvar. Ett tag såg det ut som om hon kunde vara på väg mot en rejäl bragd, men till slut kom realiteterna emot.
Starka lag som Holland kunde samarbeta och åkte upp den ensamma finländaren. Spelens trefaldiga mästare och en av alla tiders damcyklister Leontien Zijlaard-van Moorsel vann, medan Sundstedt rullade i mål som 21:a på samma tid som segraren.
Trots allt ett veritabelt styrkebesked av Sundstedt som gav ett starkt utgångsläge inför nästa år.
"Hur kan du ens tro att du kan vinna utan att hjälpa din kropp" – budskapet från lagledningen var klart.
Efter säsongen sade ändå knäet upp kontraktet. Sundstedt hamnade på operationsbordet – och det var då stalledningen började ställa oacceptabla krav.
Gas-stallet ville att deras stjärncyklist skulle prestera på samma nivå som säsongen innan. Hon skulle kämpa om segern i de största etapploppen trots att hon missat två månader av träning.
Förväntningarna var i praktiken orealistiska, men stalledningen hade en enkel lösning: dopning.
– De sade åt mig att: “Hur kan du ens tro att du kan vinna utan att hjälpa din kropp.”
Rymde kallt iväg
Kravet kom som en fullständig överraskning för Sundstedt som tackade nej till förslaget. Men ledningen gav inte upp utan fortsatte med uppmaningarna.
– “Tror du att du kan vinna?” Det var budskapet. Jag svarade att jag inte är som tidigare vinnare. Jag gör mitt bästa på mitt sätt, sade Sundstedt i Sportmagasinet 2008.
Påtryckningarna blev bara intensivare och Sundstedt såg ingen annan utväg än att ta sitt pick och pack.
– Det var en oerhört tung tid mentalt. Därför tog jag beslutet att rymma. Jag sade inget, jag bara stack. Det var en jättelättnad att komma därifrån, och i flyget tänkte jag att aldrig mer Italien. Aldrig mer.
Sundstedt har kallat behandlingen i Italien "psykisk tortyr". Efter följande säsong avslutade hon sin landsvägskarriär som blott 27-åring.

– Det är definitivt en period jag inte vill återvända till. Men den tiden lärde mig fatta egna beslut och stå för dem. Jag fick skinn på näsan, säger Sundstedt nu nästan 20 år senare.
Att hon skulle ha gett efter för stalledningens krav var ett alternativ som helt enkelt inte fanns.
– Jag har blivit uppväxt med att idrotta rent och följa regler. Det hör till vår kultur och moral.
Hon tackar även de aktiva antidopningsarbetarna i Finland för sitt val att tacka nej. De besökte tidigt juniorläger och redogjorde för idrottens spelregler.
Hon menar att proffscyklingen i dag är mer organiserad.
– Nuförtiden blir idrottarna väl omhändertagna i sina stall. Dagens damcyklister har det betydligt enklare och möjligheterna är fler än för 20 år sedan.
– Jag känner ingen bitterhet mot landsvägscyklingen. Den gav mig ändå så mycket.
Studiepaus och comeback
När karriären var över blev det dags att börja fokusera på studierna igen. På bara två år hade hon stökat undan magisterstudierna i statsvetenskap vid Åbo Akademi.
Vartefter tiden gick växte sig glädjen att idrotta och träna allt starkare. Tävlingsinstinkten började vakna till liv – och snart flammade lågan igen.
Sundstedt hade flyttat till Tyskland med sin fästman Olaf Schumacher. Hon jobbade där som terrängcyklingsguide och Olaf övertalade henne att ställa upp i en terrängtävling.
Genast i debuten i de tyska skogarna slog hon cykelvärlden med häpnad – precis som på de holländska landsvägarna nio år tidigare.
– Jag ställde upp i ett långlopp bara för att se vad det är. Och jag vann. Överlägset, berättar Sundstedt som distanserade den dåvarande världscupledaren med tio minuter.
– Då tänkte jag att nämen nu måste jag börja cykla igen!
Sundstedt bytte landsväg mot terräng och hittade tävlingsglädjen igen.
Bara två veckor efter debuten gick långlopps-EM av stapeln i Tyskland. Beslutsam som Sundstedt alltid varit bestämde hon sig för att ställa upp. Problemet var att hon saknade tävlingslicens.
– Jag ringde till förbundet och frågade om de kan skaffa licens åt mig. Jag ska vara med i EM och det är om två veckor så det skulle vara lite bråttom, minns Sundstedt och skrattar.
På Finlands cykelförbund tog man uppgiften på allvar och i god tid före EM kom tävlingslicensen på posten. Resten är sedan ett stycke terrängcyklingshistoria.
– Jag ställde upp och vann tävlingen. EM-guld i min andra tävlingsstart!
Bara tre år efter att hon lämnat proffscyklingen var hon tillbaka på toppen igen.
Stoltare över framgångarna i terräng
EM-titeln 2005 ledde till att hon fick ett kontrakt med det kanadensiska stallet Rocky Mountain. Utan att tveka desto mer tackade hon ja.
När Pia Sundstedt väl tar itu med något så gör hon det helhjärtat.
– Jag visste vad som krävdes för att nå toppen och jag har alltid tyckt om att träna. Jag fann glädjen på nytt. Jag kände mig hemma i grenen.

Under sina åtta år som terrängcyklist tog hon tre EM-guld och två VM-brons. Dessutom vann hon långloppsvärldscupen tre gånger.
– Jag hade ju en hel del framgång inom landsvägscyklingen men jag uppskattar mina meriter inom MTB (mountainbike) högre. Där fick jag själv visa vad jag kan prestera, allt hänger på dig själv och inte på hurdant lag du har.
Men helt hade hon inte släppt taget om sin gamla förälskelse.
Hon gav landsvägscyklingen en chans till och lade siktet på OS i London 2012.
Det krävs en massa jobb bara för att ta en plats, men jag bestämde att jag ska dit, och dit kom jag
I början av 2011 meddelade Sundstedt att hon återvänder till landsvägscyklingen. Att knipa en OS-plats i terräng hade på grund av landskvoterna visat sig vara omöjligt.
– OS är det största man kan vara med om som idrottare. Det krävs en massa jobb bara för att ta en plats, men jag bestämde att jag ska dit, och dit kom jag.
Beslutsamheten som funnits med allt sedan barnsben banade väg igen. Efter en intensiv tävlingsruljans samlade hon ihop tillräckligt med rankningspoäng och vek sig en plats i London.
Efter en paus på tolv år gjorde 37-åringen OS-comeback och slutade tjugonde i linjeloppet och elva i tempo. Ett milt talat godkänt saldo med tanke på utgångspunkten.
Cirkeln slöts och efter 15 år som cykelproffs var det dags att hänga cykeln på väggen.
"Hondi pedarn"
Efter karriären förde fästmannen Olafs jobb familjen till Doha.
Sundstedts cykelkarriär har bytts ut mot mammarollen, men hon idrottar fortfarande aktivt. Bland annat har hon återfunnit triathlon som hörde till hennes första grenar.
"Jag hade lite som mål att ta mig till Kona-triathlon (Ironman på Hawaii), men nu ordnas ju inga kvaltävlingar så den tanken får jag skippa. Det blir att hitta något annat istället. Jag har lättare att ta mig ut om jag har något mål jag tränar för."
Utöver triathlonhobbyn fungerar Sundstedt som cykeltränare för qatariska flickor. De har ännu en lång väg att trampa innan de når upp till sin tränares bravader – i dubbla discipliner.
– Om jag måste kategorisera mig själv enligt framgång är jag i första hand terrängcyklist, eftersom jag inte vann några stortävlingsmedaljer på landsväg. Men egentligen ser jag mig som varken landsvägs- eller terrängcyklist. För mig spelar det ingen roll hurdan cykel jag kör.
– Oberoende av vilken cykel jag har så är jag fortfarande "Pia hondi pedarn" hemma i Karleby!
Foto: Reed Akilla, All Over Press, Yle
Svenskfinlands 50 största idrottshjältar
Extrem träning och stora risker ledde fram Janne Holmén till EM-miraklet – framgång omöjlig utan fullständig dedikation: "Det leder inte hela vägen till toppen"
"Eller vad säger du, Janne, ska du bli en idrottsman?"
Endast cancern har hållit henne borta från sadeln – Kyra Kyrklunds livsverk mycket mer än medaljer
Födelsedagspresenten blev en gåva för livet.
Sportens helgquiz: Har du koll på Svenskfinlands största idrottshjältar?
Veckans tema: finlandssvenska idrottsstorheter.
Träffade vi rätt? Rösta vem du tycker är Svenskfinlands största idrottshjälte!
Mikael Källman, Clas Thunberg eller kanske Eva Wahlström?
Här är Svenskfinlands största idrottshjälte genom tiderna: Clas Thunberg från fängelse, självmordstankar och nationell spottkopp till "Isens Nurmi"
"Jo, herr kung, jag åker som bara tusan i kurvan!"
Idrottspolitisk smällknut och svår skada bäddade för OS-guld – Eugen Ekman räddade Finlands ära och togs emot som en hjälte i Vasa
Blev första finländare att vinna OS-guld i direktsänd tv.
Alla tiders populäraste idrottare i Finland – folk köade för att se en skymt av den mytiska boxningshjälten Gunnar Bärlund
När "GeeBee" vann spelades Björneborgarnas marsch i radion.
"Borde du träffa den här mentaltränaren, så du inte alltid kör till skogs?": Kompisens fråga blev vändpunkten för Marcus Grönholm – varken pappans tragiska död eller åratal av bakslag stoppade den dubbla världsmästaren
"Jag har förlorat titlar för att jag velat vinna för mycket"
Från bondgården i Lovisa till asbestgruvan i Ural – den första finländska OS-guldmedaljören Verner Weckman lurade turkiska tågtjänstemän och fick Greklands kung att skratta
Men mutade Verner Weckman till sig det historiska OS-guldet?
Nationalhjälten kom aldrig över att han övergavs som barn och ville hela livet visa att han duger – för Thorvald Strömberg var OS-guldet bara början
Livet var lika med arbete tills han fyllde sjuttiosex.
Röda mattan rullades ut för Mikael Källman – från anonym novis till prisad superstjärna
Magnus Wislander: Det var jävligt jobbigt att möta honom.
Sovjetiskt maskingevärsskott genom huvudet stoppade inte Finlands största hjälte i hemma-OS – Kurt Wires lurade både döden och ögonläkaren för att förverkliga stora drömmen
Den sega kämpen vägrade ge upp drömmen om OS-guld.
Ingenting utan kärlek – Walter och Ludowika var superstjärnorna som uppträdde inför kungligheter i Europas metropoler och blev självständiga Finlands första olympiska mästare
Paret ännu idag Finlands enda OS-medaljörer i konståkning.
"Mellan öronen har jag varit väldigt stark": Från evig fyra till alla tiders blåvita etta – en heroisk laginsats över Stilla havet blev Thomas Johansons sista seglingsbragd
Båten var nära att sjunka och krockade med en val.
Eva Wahlström användes som krockdocka av brorsorna och körde torgrally med stulna mopeder – så här blev den hjärtligt skrattande boxaren ”hela folkets Eva”
Hur tog hon sig fram – och var det verkligen värt det?
"Världens snabbaste skönhet" var omsvärmad men trivdes aldrig i rampljuset – dottern begrep Mona-Lisa Pursiainens stjärnstatus först när hon såg damtidningspärmarna
Var första kvinna att väljas till årets idrottare i Finland.
Guldspurten blev tavla på sommarstugan i Raseborg – helt ny träningsmetod gav mentalt övertag och fruns brev blev sista pusselbiten i detaljnörden Mårten Boströms suveräna VM-uppvisning
Hur var det att vinna VM-guld? Nu berättar Boström om resan.
Historiska Europamästaren med det sagolikt vackra steget – Nina Holmén bars fram av Virén, besökte Kekkonen och slutade tidigt: "Jag tröttnade på det livet"
Nina Holmén sprängde den finländska friidrottens glastak.
Svenska psykningen, massörens ord och Mörkös brandtal ledde till makalös VM-skräll – återupplev Lejonens väg till bragdguldet genom Kevin Lankinens ögon
”Jag visste att jag var tvungen att göra den räddningen.”
Sura grannar, godispåsar och mosade apelsiner – nu öppnar pappa Bengt arkivet och visar hur Mikael Forssell blev Finlands vassaste avslutare genom tiderna: ”Jag ropade alltid att han inte skulle passa”
Yle Sporten har grävt i karriären och visar unika bilder.
Drömstallet som blev mardrömmen – Pia Sundstedt bytte gren efter dopningskraven och slog terrängcyklingsvärlden med häpnad: "Jag har blivit uppväxt med att idrotta rent"
Från landsvägseliten till Europamästare i terrängcykling.
Ishockeyn kom i vägen för Harvard – Christian Ruuttu tog historisk VM-medalj och öste in poäng i NHL, men behandlingen i Chicago lämnade bitter eftersmak
Christian Ruuttus plan var aldrig att satsa på ishockey.
Den lilla Borgåbyn med det makalösa guldsaldot – kronjuvelen i Finlands cyklingsmecka är Harry Hannus, som kom nära VM-succé och avböjde proffsanbud: "Jag ångrar att jag inte tog chansen"
Harry Hannus är alla tiders finländska herrcyklist.
Solälskande konstnärssjäl och unik bollvirtuos – alla tiders finländska handbollstalang Jan Rönnberg var före sin tid
Alla tiders målkung trivdes bäst på Teneriffa.
Pappan försökte stoppa pajaseriet men Curt Lincoln stod på sig och blev blåvit folkhjälte – Finlands första racingstjärna spelade tennis med svenska kungen och figurerade i Irwinlåt
Curt Lincoln lade grunden för finländska racingframgångar.
En av Finlands minst kända olympiska mästare var en finlandssvensk jude – Elias Katz flydde förintelsen men fälldes av arabisk krypskytt i Palestina
Finlands enda OS-guldmedaljör med judisk bakgrund.
Brevbäraren som blev ett frimärke: Ålänningen Kenneth Sandvik var Finlands första superstjärna i bänkpress – men idrotten tänkte också ta livet av honom
Tog först fem raka VM-guld, fick sedan hjärtinfarkt.
Catarina Svenlin krossade glastak och var en av Finlands första damstjärnor inom lagidrott – ledde landslaget till historisk EM-plats, men fick aldrig uppleva karriärens höjdpunkt
Valdes som första kvinna till årets volleybollspelare.
Rankning: Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna
Yle Sporten listar alla tiders finlandssvenska idrottare.
Diskussion om artikeln