Sura grannar, godispåsar och mosade apelsiner – nu öppnar pappa Bengt arkivet och visar hur Mikael Forssell blev Finlands vassaste avslutare genom tiderna: ”Jag ropade alltid att han inte skulle passa”
Den träningsgalne måltjuven som också älskade godis
"Jag kommer ihåg snacket i England. Man undrade hur han kan spela i Birmingham – alla trodde att han skulle ta plats i Chelsea."
Succédebut i Chelsea som 17-åring, hyllad i landslaget som 20-åring, målkung i England som 23-åring. Det blixtrade tidigt runt Mikael Forssell – och det vet många. Men varför blev det pinsamt under Chelseas lagfotografering och när syster Christina åkte tunnelbana med sin lillebror? Och vad ropade pappa Bengt till sin son under juniormatcherna?
Sedan några veckor tillbaka finns en finländsk fotbollsskatt mitt i centrala Helsingfors. I och med flyttarrangemang har Bengt och Ansa Forssells rymliga tv-rum blivit ett minimuseum där flera skåp är fyllda med pokaler, ungdomsdiplom, matchprogram, champagneflaskor, muggar, foton och en hel del annat.
Allt är prydligt placerat på sin utvalda plats. Det är Bengts förtjänst, konstaterar Ansa.
Bengt ler, nickar och fortsätter att plocka fram priser ur hyllorna och en tillhörande anekdot från minnet. Han lyfter upp ett foto som är taget våren 2003. Då spelade sonen Mikael Forssell i Borussia Mönchengladbach – en hellyckad låneperiod som gjorde honom till en väldigt omtyckt spelare i den delen av västra Tyskland.
Om ordningen i skåpen tillskrivs Bengt, har Ansa sett till att klippa ut mycket av det som har rapporterats om Mikael Forssell genom åren. Bengt bläddrar varsamt i ett stort, svart häfte där de har limmat fast tidningstexter från sejourerna i Tyskland.
”Wo sind Mikas Silberschuhe?”, frågade sig en tysk tidning i februari 2003 när delar av Mönchengladbach-anfallarens utrustning hade försvunnit efter en landslagssamling.
– Vänta, jag ska leta efter en bild som visar hur tuff fotbollen är, säger Bengt och tar fram en tredje pärm i det bruna skåpet som är proppfullt.
Både Ilta-Sanomat och Helsingin Sanomat skriver om Mikael Forssells definitiva genombrott i samband med en landskamp mot Belgien i augusti 2001. Den då 20-årige Forssell gjorde ett av Finlands mål i 4–1-segern i Helsingfors.
Många trodde att det här bara var början. Mikael Forssell spåddes en gnistrande karriär som en effektiv målskytt i Europas stora ligor och klubblag.
Hur såg vägen till de förväntningarna ut? Fick Mikael Forssell ut hela sin kapacitet?
Anfallslöftet från Helsingfors slog sig fram i den råa fotbollsvärlden med sällan skådad talang och beslutsamhet – men faktum är att det var under den där 2001-sommaren och åren som följde som Mikael Forssell upplevde sina största stunder i fotbollskarriären.
Maradona och Ronaldo idoler
Mikael Forssells fotbollstalang är obestridlig. Han kallades tidigt ett naturbarn, öste in mål i sina juniorlag och uppvaktades av många stora europeiska klubblag.
Men han nådde inte Premier League, Bundesliga och landslaget gratis.
"Jag har haft otroligt mycket tur också. Min pappa är väldigt fotbollsintresserad och har hjälpt mig. Unga som inte får det stödet hemifrån har det inte enkelt."
(Mikael Forssells citat i bildtexterna är hämtade från en intervju som gjordes för Yles dokumentärserie Sportfinland (fi. Urheilu-Suomi) 2017.)
Forssell var fyra–fem år när hans pappa Bengt, som spelade på den högsta serienivån i Finland under sin egen spelarkarriär, tog med honom till fotbollsplanerna i södra Helsingfors.
Planerna i Smedsparken och Johannesparken fick snabbt en frekvent besökare. En lintott var där oftare än någon annan.
Med Maradona och Ronaldo som de stora idolerna nötte en ung Mikael Forssell bollteknik, snabbhet, spelsinne och avslut. Timme efter timme, år efter år spelade han fotboll.
– När skoldagen tog slut började han spela. I början hjälpte jag till och satte ihop olika banor av bland annat stenar. Han lärde sig tekniken – och det är bakgrunden till att han också vann teknikmästerskap, säger Bengt.
Bengt ställer upp ett foto på en då elvaårig Mikael Forssell på ett av skåpen i tv-rummet. Då har sonen nyss vunnit FM-guld i teknik.
– Han har alltid haft den där viljan. Han ser väldigt snäll ut, men han är otroligt envis. Om han vill något finns bara det och inget annat.
Storasyster Christina säger att hon tidigt blev fascinerad över hur intensivt hennes åtta år yngre bror tränade – oavsett årstid. Portgången på Stora Robertsgatan var en miniatyrplan och när det blev riktigt kallt på vintern fortsatte träningen i trappuppgången.
– Våra grannar var knappast så nöjda – och hemma hos oss var alltid apelsinerna mosade. Allt som var runt var det möjligt att sparka på. Han tränade mer än alla andra och det gav honom bränsle att orka, säger Christina.
– Han drömde tidigt om en proffskarriär och det fanns inga gränser. När han tränade som ung såg han sig själv på de stora arenorna, hur han fintade bort alla och 60 000 åskådare firade hans mål.
Pappas fax gick varm
Samtidigt som Mikael Forssell knackade på dörren till HJK:s förstalag 1997 och fick en del speltid i ligan 1998 blomstrade finländsk fotboll.
Alla tiders bästa blåvita spelare Jari Litmanen satte rejäla avtryck ute i Europa, allt fler spelare tog plats i större klubblag och landslaget hade snubblat på målsnöret i ösregnet i VM-kvalet 1997.
När Finland upplevde en av sina mest fruktansvärda stunder i fotbollshistorien hemma mot Ungern fanns Jonatan Johansson på Olympiastadions gräsmatta. Samma höst flyttade han till den skotska storklubben Glasgow Rangers.
Johansson blev lagkamrat med Antti Niemi – och han kommer ihåg då de två landslagskompisarna åkte för att titta på en juniorlandskamp mellan Skottland och Finland.
– Det är mitt första minne av Mikael. Man såg direkt att han var något helt annat än vad Finland hade haft tidigare. Han var hungrig, ville ha bollen och var jätteduktig med den. Jag såg direkt att han kommer att hävda sig internationellt.
Mikael Forssell som 16-årigt fotbollslöfte i Idrottsbiten:

1998 är ett speciellt år inom finländsk fotboll. Då tog sig HJK in i Champions League-gruppspelet som första (och hittills enda) inhemska lag, och Mikael Forssell fick spela ströminuter i turneringen som 17-åring.
Samtidigt sållade Forssell bland många alternativ – Ajax, PSV Eindhoven, Bayer Leverkusen, Inter, Barcelona, Arsenal och Sampdoria var några av klubbarna som visade stort intresse.
Pappa Bengts fax gick stundtals varm, och till slut föll valet på Chelsea. I december 1998 lämnade Forssell Finland och uppfyllde den dröm han hade pratat om redan som ett litet barn. Han blev utlandsproffs.
"Ögonblicket när jag flyttade till Chelsea betydde egentligen inget. Jag visste att jag skulle få flytta utomlands. Om jag skulle lyckas var en annan femma. I HJK lärde jag mig att fotbollen inte alltid är en dans på rosor."
Några månader senare presenterade sig Forssell för sina nya supportrar i London med två vackra mål i en cupmatch mot Oxford.
– Folk började prata om att han ryms i Chelseas lag, men inte i HJK:s. Faktum är att han var ung och vi hade ett starkt anfall med spelare som Shefki Kuqi och Mika Kottila, säger dåvarande HJK-tränaren Antti Muurinen.
– De första matcherna i Chelsea gjorde honom till en stjärna. Före det var han ett stort löfte.
Christina hamnade nästan på Chelseas lagfoto
Runt millennieskiftet var Chelsea ett av Englands bästa klubblag, men medielandskapet såg annorlunda ut. Fotbollens generella status i Finland var mindre jämfört med i dag och finländarna var dessutom bortskämda på ett annat sätt.
Jari Litmanen och Sami Hyypiä höll till i några av Europas största klubblag. Att Mikael Forssell spelade en del i Chelsea var stort, men verkligen inte helt exceptionellt och hajpen slog inte i taket.
I London slutförde Forssell sina gymnasiestudier vid sidan av fotbollen och han fick hjälp av sin mamma med bland annat matlagningen.
– Det var tur att Ansa kunde åka med honom. Chelsea sa till oss att det skulle vara bra om någon kunde flytta med. Hon sa upp sig, åkte iväg och var där i ett och ett halvt år, säger pappa Bengt.
Sportmagasinet besöker Mikael Forssell i Chelsea 2001:

Även de övriga i den fotbollsfrälsta familjen besökte London så ofta de kunde. Christina kommer ihåg flera av besöken när hennes bror var ett relativt färskt utlandsproffs.
– Chelsea tvingade honom att ta med mig till träningsanläggningen en gång. Det var intressant att få komma in bakom kulisserna. Klubbarna var väldigt stängda och spelarna skyddades.
– Jag hamnade nästan på Chelseas lagfoto. Jag satt bakom på läktaren, men fotografen frågade om jag kunde flytta på mig lite. Mikael tyckte att det var så pinsamt.
Christina skrattar hjärtligt. Sedan bjuder hon på ett minne från ett nyårsfirande i London i slutet av 1990-talet.
– Vi skulle ut på stan och titta på fyrverkerier. Vi tog tunnelbanan. Det var inte så smart, men Mikael trodde inte att någon skulle känna igen honom. I vagnen såg någon brorsan och då började alla sjunga en sång för honom.
– Han var lite skygg och ansiktet blev rött. Jag tror att det var sista gången som han använde tunnelbanan.
"Den första tiden i England gick åt till att vänja sig vid deras fotbollskultur. Där får man höra varje gång man gör ett misstag, men jag började fort ropa tillbaka."
Blev "Mister sociala medier"
Med Richard Möller Nielsen som förbundskapten hade Finland hösten 1997 tassat närmare ett fotbolls-VM än någonsin tidigare. Två år senare avslutade dansken sin tid som landslagstränare.
En av Nielsens sista insatser för finländsk fotboll var att låta Mikael Forssell debutera i A-landslaget. I en betydelselös 0–0-match borta mot Moldavien i juni 1999 fick 18-årige Forssell hoppa in.
Det var första gången som Forssell delade hotellrum med Jonatan Johansson. Den traditionen fortsatte tills Johansson spelade sin sista landskamp hösten 2010.
– Han åt massor av godis då han var yngre och när sociala medier slog igenom blev han direkt landslagets ”Mister sociala medier”. Men jag märkte direkt att han hade rätt mentalitet. Han var positiv och artig och vi kom väldigt bra överens.
Enligt Johansson blev han och Forssell ett team. De stöttade varandra och det var en nyckel för att hålla ihop i tio år.
– Vi stred ofta om samma positioner på planen, men vi fanns där för varandra. Det fanns ingen avundsjuka.
Johansson fick oftast spela på kanten. I kvalet till VM 2002 blev Forssell det givna förstavalet som ensam spets i landslaget.
– Då var han en av de bästa anfallarna i vår kvalgrupp, och vi mötte länder som Tyskland och England. Han höll hög internationell klass under några år.
Flera av de personer som Yle Sporten har intervjuat i arbetet med den här texten pekar speciellt ut hemmamatchen mot Tyskland i juni 2001. Mikael Forssell gjorde två mål och var blixtrande bra när Finland kryssade mot den kommande VM-silvermedaljören.
– Finland ledde med 2–0 i paus och jag satt nära HBL:s journalist Göran Wallén. I paus var rubriken på hans krönika ”Alla tiders match”. Det blev ”Alla tiders halvlek” när Tyskland kvitterade, säger Hufvudstadsbladets mångårige fotbollsskribent Jonas von Wendt.
På Olympiastadions läktare satt också familjen Forssell. Pappa Bengt minns efterspelet till 2–2-matchen.
– Jag åt middag med Mikael efteråt och det var inget speciellt. Han tyckte inte att två mål var något.
"Matchen mot Tyskland var så underhållande. Det var en av de första gångerna som det landslaget spelade tillsammans och fick allt att fungera. Vi borde ha vunnit."
Hur mycket kontakt har du och han haft efter matcherna?
– När han inte gjorde mål var han besviken och arg. Då ringde han. Jag har gett kritik någon gång, men han visste själv när det inte hade gått bra. Det var onödigt att gå på för mycket.
"Man undrade hur han kan spela i Birmingham"
Mindre än ett år efter VM-kvalet mot Tyskland kunde det ha varit över. Flera knäspecialister misslyckades med att hitta anledningen till varför det tog så ont i ena knät.
Till slut skickades Forssell till USA där en specialist hittade felet. Det var 50 procents chans att karriären skulle fortsätta.
Mikael Forssell har själv beskrivit känslorna. Han var rädd i ett halvår och när han fick träna ordentligt igen svartnade det för ögonen flera gånger av smärta.
Forssell reste sig, kom tillbaka och skrev sedan finländsk fotbollshistoria. Säsongen 2003/2004 var han utlånad till Birmingham från Chelsea och gjorde 17 mål – fortfarande målrekord för en finländare i Premier League.
Forssell slutade femma i skytteligan – och gjorde fler mål än någon i Chelseas namnstarka anfallskvartett Jimmy Floid Hasselbaink, Adrian Mutu, Hernán Crespo och Eidur Gudjohnsen.
Spelarna som slog Forssell i skytteligan? Thierry Henry, Alan Shearer, Louis Saha och Ruud van Nistelrooy.
– Birmingham litade på honom och han var deras farligaste spelare. Han var jättebra i boxen. Han var duktig på att ta emot bollen, skydda den och sen hade han ett snabbt skott med båda fötterna. Därför gjorde han så många mål, säger Jonatan Johansson.
Då spelade Johansson i Londonlaget Charlton och mötte Forssell på planen.
– Jag kommer ihåg snacket som gick i England. Man undrade hur han kan spela i Birmingham. Alla spådde att han skulle flytta tillbaka till Chelsea och ta en plats där.
"Jag hade inte fått till en hel och lyckad säsong i England tidigare. Men 2003/2004 lossnade allt."
Andra knäskadan riktigt tung
Ödet ville annorlunda.
Den ryske oligarken Roman Abramovitj var Chelseas nye ägare och han ville storsatsa för att vinna Premier League 2004/2005. Forssell fick ingen garanti att han skulle få speltid och blev på nytt utlånad till Birmingham.
Efter fem ligamatcher återkom samma knäskada som hade satt hela Forssells karriär på spel. Han missade så gott som hela säsongen och kom aldrig riktigt tillbaka i gammalt, gott slag.
– Före den skadan var han en av Premier Leagues bästa målskyttar. Han kunde ha varit det i fler säsonger, men skadorna tog ut sin rätt. Ju äldre man blir, desto svårare blir det att göra den träning som behövs, säger Johansson.
– Han fick troligen inte ut hela sin potential. Men men… skador hör till. Fotboll är fysiskt – ibland till och med brutalt. Mikael tacklades ofta, så det är inget under att knäna tvingades utstå mycket, säger pappa Bengt.
Han visar ett annat rum i lägenheten där han förvarar tavlor och planscher. På bilderna spelar sonen i bland annat Crystal Palace och poserar framför kameran i Birminghams blåvita tröja.
Vi går tillbaka till tv-rummet. Bengt tar tag i en fåtölj och tittar ut genom fönstret. Solen dränker tv-rummet med ett varmt ljus.
– Det är hårda bud på den där nivån. Det är tufft i matcherna, men minst lika tufft mellan lagkamraterna. Det kan se vänligt ut offentligt, men det finns sällan vänliga förhållanden.
Krävdes enorm mental styrka
Fotbollsvärlden må vara en tuff bransch, men de som har umgåtts mycket med Mikael Forssell målar ändå upp en bild av en vänlig, artig, socialt begåvad och humoristisk person.
På planen var han däremot målmedveten och bestämd.
– Att flytta till Chelsea som så ung och slåss med en massa andra supertalanger kräver enorm mental styrka. Det är ett tufft liv. Jag har sett många unga spelare som har gått till stora klubbar, säger Johansson.
– Särskilt på den där tiden när Mikael flyttade till Chelsea var mentaliteten en helt annan och det krävs att man är framfusig. Han hade rätt attityd.
"Om jag fick ändra något i karriären skulle det vara flytten från Birmingham till Hannover 2008. Jag trodde att det var bättre där än det visade sig vara. Jag borde kanske ha stannat i England – att spela fotboll där är helt enkelt otroligt bra."
Forssells syster Christina, som också spelat i landslaget och tagit tio FM-guld, skriver under på att hennes bror var stark mentalt.
– Det går inte att sätta ord på hur stolt jag är. Mikaels karriär var ögonöppnande för mig. Hans sätt att handskas med motgångar har inspirerat mig. När han hade sina långtidsskador pratade vi ofta med varandra och jag försökte stötta honom.
Jag frågar pappa Bengt hur stolt han är över allt som hans son åstadkommit under karriären.
Det blev totalt sju utländska klubbadresser och finländskt målrekord i Premier League. Han blev älskad spelare i Birmingham och Mönchengladbach och näst bäste målskytt i herrlandslagets historia.
Bland annat.
– Det är inte så märkvärdigt. Det känns normalt. Man växer in i alltihop.
"Säkraste avslutaren Finland haft"
Vilka spår har Mikael Forssell satt i finländsk fotboll?
Den breda massan kommer ihåg hans mål och hans kyliga och distinkta förmåga att avsluta.
"Litmanen, Kolkka, Nurmela ... Alla var på topp. Det kändes som att vi kunde utmana vilket lag som helst. Jag tyckte att vi ändrade tankesättet i landslaget i början av 2000-talet. Vi var så bra att vi borde klara oss."
Lagkamraterna och tränarna kommer ihåg en träningsgalen anfallare som alltid stannade för att nöta avslut efter att träningen hade tagit slut.
Familjen och vännerna ser en 39-åring som numera bor i Helsingfors, har två barn, utbildat sig till fotbollstränare och behållit glimten i ögat. Just nu är han tränare i HJK:s U19-lag.
– Vi brukar springa tillsammans ibland och jag uppskattar våra ärliga konversationer. Vi står varandra nära och våra barn leker tillsammans en del, säger Christina.
Mikael Forssell
Antti Muurinen – förbundskapten mellan 2000 och 2005 – drömmer sig ibland tillbaka till tiden när Jari Litmanen och Mikael Forssell briljerade i landslaget och grämer sig över anfallsduons skadeproblem. Utan dem hade Finland eventuellt kunnat ta sig till ett slutspel i början av 2000-talet.
– På en tiogradig skala var Mikael en tia som spelare. Han är den säkraste avslutaren som vi haft i Finland, men han höll ändå fötterna på jorden, säger Muurinen.
Forssell minns tillbaka på långa karriären i Sportmagasinet 2017:

Muurinen tränade HIFK under det som blev Mikael Forssells sista säsong. Spelarkarriären slutade med att Helsingforslaget degraderades från fotbollsligan hösten 2017.
Trots att Forssell inte var förstavalet i anfallet gjorde han sina mål. Kanske hörde han fortfarande sin pappas rop från barndomen.
Bengt skrattar till och kommer ihåg vad han brukade säga under juniormatcherna i Pallo-Pojat.
– De andra föräldrarna ropade alltid till sina barn att passa bollen. Jag ropade till Mikael att han inte skulle passa bollen och att han i stället skulle gå själv.
Svenskfinlands 50 största idrottshjältar
Extrem träning och stora risker ledde fram Janne Holmén till EM-miraklet – framgång omöjlig utan fullständig dedikation: "Det leder inte hela vägen till toppen"
"Eller vad säger du, Janne, ska du bli en idrottsman?"
Endast cancern har hållit henne borta från sadeln – Kyra Kyrklunds livsverk mycket mer än medaljer
Födelsedagspresenten blev en gåva för livet.
Sportens helgquiz: Har du koll på Svenskfinlands största idrottshjältar?
Veckans tema: finlandssvenska idrottsstorheter.
Träffade vi rätt? Rösta vem du tycker är Svenskfinlands största idrottshjälte!
Mikael Källman, Clas Thunberg eller kanske Eva Wahlström?
Här är Svenskfinlands största idrottshjälte genom tiderna: Clas Thunberg från fängelse, självmordstankar och nationell spottkopp till "Isens Nurmi"
"Jo, herr kung, jag åker som bara tusan i kurvan!"
Idrottspolitisk smällknut och svår skada bäddade för OS-guld – Eugen Ekman räddade Finlands ära och togs emot som en hjälte i Vasa
Blev första finländare att vinna OS-guld i direktsänd tv.
Alla tiders populäraste idrottare i Finland – folk köade för att se en skymt av den mytiska boxningshjälten Gunnar Bärlund
När "GeeBee" vann spelades Björneborgarnas marsch i radion.
"Borde du träffa den här mentaltränaren, så du inte alltid kör till skogs?": Kompisens fråga blev vändpunkten för Marcus Grönholm – varken pappans tragiska död eller åratal av bakslag stoppade den dubbla världsmästaren
"Jag har förlorat titlar för att jag velat vinna för mycket"
Från bondgården i Lovisa till asbestgruvan i Ural – den första finländska OS-guldmedaljören Verner Weckman lurade turkiska tågtjänstemän och fick Greklands kung att skratta
Men mutade Verner Weckman till sig det historiska OS-guldet?
Nationalhjälten kom aldrig över att han övergavs som barn och ville hela livet visa att han duger – för Thorvald Strömberg var OS-guldet bara början
Livet var lika med arbete tills han fyllde sjuttiosex.
Röda mattan rullades ut för Mikael Källman – från anonym novis till prisad superstjärna
Magnus Wislander: Det var jävligt jobbigt att möta honom.
Sovjetiskt maskingevärsskott genom huvudet stoppade inte Finlands största hjälte i hemma-OS – Kurt Wires lurade både döden och ögonläkaren för att förverkliga stora drömmen
Den sega kämpen vägrade ge upp drömmen om OS-guld.
Ingenting utan kärlek – Walter och Ludowika var superstjärnorna som uppträdde inför kungligheter i Europas metropoler och blev självständiga Finlands första olympiska mästare
Paret ännu idag Finlands enda OS-medaljörer i konståkning.
"Mellan öronen har jag varit väldigt stark": Från evig fyra till alla tiders blåvita etta – en heroisk laginsats över Stilla havet blev Thomas Johansons sista seglingsbragd
Båten var nära att sjunka och krockade med en val.
Eva Wahlström användes som krockdocka av brorsorna och körde torgrally med stulna mopeder – så här blev den hjärtligt skrattande boxaren ”hela folkets Eva”
Hur tog hon sig fram – och var det verkligen värt det?
"Världens snabbaste skönhet" var omsvärmad men trivdes aldrig i rampljuset – dottern begrep Mona-Lisa Pursiainens stjärnstatus först när hon såg damtidningspärmarna
Var första kvinna att väljas till årets idrottare i Finland.
Guldspurten blev tavla på sommarstugan i Raseborg – helt ny träningsmetod gav mentalt övertag och fruns brev blev sista pusselbiten i detaljnörden Mårten Boströms suveräna VM-uppvisning
Hur var det att vinna VM-guld? Nu berättar Boström om resan.
Historiska Europamästaren med det sagolikt vackra steget – Nina Holmén bars fram av Virén, besökte Kekkonen och slutade tidigt: "Jag tröttnade på det livet"
Nina Holmén sprängde den finländska friidrottens glastak.
Svenska psykningen, massörens ord och Mörkös brandtal ledde till makalös VM-skräll – återupplev Lejonens väg till bragdguldet genom Kevin Lankinens ögon
”Jag visste att jag var tvungen att göra den räddningen.”
Sura grannar, godispåsar och mosade apelsiner – nu öppnar pappa Bengt arkivet och visar hur Mikael Forssell blev Finlands vassaste avslutare genom tiderna: ”Jag ropade alltid att han inte skulle passa”
Yle Sporten har grävt i karriären och visar unika bilder.
Drömstallet som blev mardrömmen – Pia Sundstedt bytte gren efter dopningskraven och slog terrängcyklingsvärlden med häpnad: "Jag har blivit uppväxt med att idrotta rent"
Från landsvägseliten till Europamästare i terrängcykling.
Ishockeyn kom i vägen för Harvard – Christian Ruuttu tog historisk VM-medalj och öste in poäng i NHL, men behandlingen i Chicago lämnade bitter eftersmak
Christian Ruuttus plan var aldrig att satsa på ishockey.
Den lilla Borgåbyn med det makalösa guldsaldot – kronjuvelen i Finlands cyklingsmecka är Harry Hannus, som kom nära VM-succé och avböjde proffsanbud: "Jag ångrar att jag inte tog chansen"
Harry Hannus är alla tiders finländska herrcyklist.
Solälskande konstnärssjäl och unik bollvirtuos – alla tiders finländska handbollstalang Jan Rönnberg var före sin tid
Alla tiders målkung trivdes bäst på Teneriffa.
Pappan försökte stoppa pajaseriet men Curt Lincoln stod på sig och blev blåvit folkhjälte – Finlands första racingstjärna spelade tennis med svenska kungen och figurerade i Irwinlåt
Curt Lincoln lade grunden för finländska racingframgångar.
En av Finlands minst kända olympiska mästare var en finlandssvensk jude – Elias Katz flydde förintelsen men fälldes av arabisk krypskytt i Palestina
Finlands enda OS-guldmedaljör med judisk bakgrund.
Brevbäraren som blev ett frimärke: Ålänningen Kenneth Sandvik var Finlands första superstjärna i bänkpress – men idrotten tänkte också ta livet av honom
Tog först fem raka VM-guld, fick sedan hjärtinfarkt.
Catarina Svenlin krossade glastak och var en av Finlands första damstjärnor inom lagidrott – ledde landslaget till historisk EM-plats, men fick aldrig uppleva karriärens höjdpunkt
Valdes som första kvinna till årets volleybollspelare.
Rankning: Svenskfinlands 50 största idrottshjältar genom tiderna
Yle Sporten listar alla tiders finlandssvenska idrottare.
Diskussion om artikeln