Tvålen är en av mänsklighetens mest briljanta uppfinningar – ändå var man rädd för den i hundratals år

Tvålen är en fantastisk produkt både i fast- och i flytande form. Tvål är enkelt att framställa och förmånligt att köpa. Utan tvål skulle vår nuvarande livsstil vara omöjlig.

Trots att tvålen är så viktig vet de flesta ingenting om tvål. Förut gjorde man sin egen tvål hemma men numera köper man den oftast i butiken. Få tänker på vad tvålens effektivitet baserar sig på.

Heikki Tenhu som är polymerkemist och professor vid Helsingfors Universitet har till sin stora förvåning märkt att man i skolorna inte lär ut vad miceller är.

– Det är tvålens förmåga att organisera sig till miceller som är hemligheten. Micellen är en kemiskt polär molekyl, med en struktur där utsidan är elektriskt laddad eller hydrofil (vattenlöslig) och innandömet är hydrofob, alltså vattenavstötande (och oljelöslig). Hemligheten bakom tvålens förmåga ligger i att den kan lösa upp icke-vattenlösliga föreningar.

Tvål fungerar genom att den sänker vattnets ytspänning och emulgerar fetter. Tvål bryter upp smutsen i oljedroppar som sedan kan sköljas bort.

Men de allra första tvålarna var inte ämnade att tvätta sig med.

Det kom någonting bättre än pottaska

Det man vet från historien är att det för 4 500 år sedan i trakterna av nuvarande Irak bodde sumerer som framställde tvålens föregångare av aska från växter och olja som de kokade. Den här tvålen användes inte för att tvätta sig med utan den ansågs vara en botande sårsalva.

Troligen uppkom tvålen redan tidigare, mest i misstag när man brände djur som offer till gudarna och djurfett och aska blandades.

Också egyptierna, grekerna och germanerna har redan före vår tideräkning haft tvålliknande produkter som var avsedda för sårvård.

Romarna gjorde redan för 2 000 år sedan en intressant upptäckt. Av hopkoket fick man en produkt som fick smuts att lossna från kroppen utan att man behövde skrubba och skrapa bort den.

Den egentliga tvålen, så som vi känner den, härstammar från araberna på 600-talet. Araberna ersatte pottaskan, alltså askan från lerbyttorna med alkaliska salter, och kokade salterna och oljorna så länge att blandningen blev en fast massa. Rejält fast blev tvålen när man tillsatte bränd kalk.

Kunskapen om tvål kom till Europa under medeltiden. Spanjorerna, fransmännen och italienarna var de första som började framställa tvål för adelsmännen att tvätta sig med.

Tvålens lycka vände på 1300-talet

Under medeltiden härjade olika farsoter i de snuskiga städerna. Vid mitten av 1300-talet när en stor del av europeerna strukit med i pesten, också kallad “den svarta döden”, blev människorna rädda för att tvätta sig med vatten.

Man började avsky tvål och tvättandet överlag, för man trodde att sjukdomen spred sig med vatten.

Motviljan mot tvåltvätt höll i sig länge. Ännu på 1500- och 1600-talet tvättade människor sig inte. Om man gjorde någonting alls för sin hygien så pudrade man sig.

De första tecknen på tvålens återkomst ser vi i Frankrike först i slutet av 1600-talet.

Ludvig XIV skaffade de bästa tvåltillverkarna till sitt hov och deklarerade en egen “renlighetslag” för tvåltillverkningen. Enligt den skulle en bra tvål innehålla minst 72 procent olja. “Solkungens” renlighetslag reglerade alltså tvålens kvalitet snarare än människornas renlighet.

En lång väg till massproduktion

Tvålens kanske mest markanta framsteg kom år 1791. En fransk kemist vid namn Nicolas Leblanc kom då på den kemiska syntesmetoden för soda, alltså hur man framställer natriumkarbonat. Leblancs metod möjliggjorde massproduktion av tvål.

Efterfrågan på tvål ökade under 1800-talet. Människorna hade under en lång tid varit väldigt smutsiga men när man lärde sig nya saker om hygien började allt fler vilja ha tvål.

På 1800-talet ville de rika stadsborna ha fina tvålar som var tillverkade av högklassiga oljor. Det vanliga folket i de europeiska städerna fick skrubba sina kroppar med tvålar gjorda på linolja och hamp-olja om de alls hade råd att köpa tvål.

För hundra år sedan gjorde finländarna sina egna tvålar. Professor Heikki Tenhu berättar att det ännu för några generationer sedan var vanligt att finländarna kokade sin egen tvål i bastugrytan.

– Man använde sig av slakteriavfall, ben och skinn som man kokade med lut. Hade man inte lut, så använde de föregående generationerna björkaska. Då blev de fettsyror som lossnade från benen och köttet till salter. Sedan lät man grytan svalna och från ytan samlade man upp tvålen.

En tvålbit är mycket mer än bara en bit tvål

Den traditionella tvålbiten dominerade i hemmen länge. Ännu på 1970-talet hittade man tvålbitar i så gott som alla badrum.

Den flytande tvålen blev snabbt vanlig för att det är mer hygieniskt att använda den. Den flytande tvålen passar perfekt på allmänna platser. Därifrån spred den sig också till de finländska hemmen på 1990-talet.

Tvålen i bit är ändå att föredra för hemmabruk. Den belastar miljön mindre och är förmånligare. Tvålbiten kräver ingen omfattande plastförpackning. Det räcker att packa in den i lite papper.

I ren tvål kostar tvålbiten endast hälften av vad en tvål i flytande form kostar. Det finns ingen skillnad i tvättegenskaperna. Händerna blir lika rena med båda sorterna.

Ibland anses till och med den fasta tvålen vara effektivare.

Tvålbiten är dryg för man använder mindre av den. Den är också hygienisk bara man inte lämnar den att ligga i en våt pöl utan låter den torka på en ställning mellan användningen.

Man kallar tvål för tvål fast det inte är tvål

I dag finns det cirka tio industriella tvåltillverkare i Finland. Utöver dem finns det små tillverkare och de som tillverkar tvål som hobby. Åttio procent av all kosmetika kommer från andra länder medräknat tvålprodukterna.

Outi Tarakkamäki som är produktutvecklingskemist vid Berner säger att numera tillverkas tvålarna vanligen av växtoljor som palm- och kokosolja. Tvålens pH-värde ligger på runt 10, så den håller utan tillsatsämnen.

– Det finns syntetiskt framställda tensider både i den fasta och den flytande tvålen där pH-värdet är lägre. Namnet är klurigt nog det samma. Man kallar båda för tvål trots att den kemiska processen bakom flytande tvål skiljer sig från naturligt framställd, "riktig" tvål.

Traditionella tvålar kan man kalla naturliga tvålar. De tillverkas av kallpressade oljor och fetter som har sina näringsämnen kvar. Glycerinet som frigörs ur fetterna vid förtvålningen, är också kvar i tvålen. En industriellt tillverkad hårdtvål, duschtvål eller flytande tvål är strikt taget inte riktig tvål, utan en kombination av olika tensider (kemiskt framställda tvättaktiva ämnen, oftast syntetiska),

Det förekommer också blandningar mellan syntetiska och naturliga tvålar som anpassas till särskilda ändamål. Utöver de här finns det skum eller löddertvålar som är praktiska för att man inte behöver löddra dem, säger Tarakkamäki.

Polymerkemisten Heikki Tenhu säger att en bra gjord tvål fungerar till och med bättre än produkter som har en etanol bas.

– En riktig tvål är faktiskt också mest effektiv mot vinfläckar, säger Tenhu som ett exempel.

Tvålen utvecklas men försvinner knappast. Nutidsmänniskan kommer inte att leva i en tid utan tvål.

Den här artikeln är en översättning av Halpaa kuin saippua! Saippua on ihmiskunnan nerokkaimpia keksintöjä, mutta sitä pelättiin satoja vuosia, skriven av Markus Ziemann.
Den är översatt av Charlotte Lindroos.