38-åriga Heidi Svartsjö minns “laman” i sin barndom: “Ingen sa något rakt ut men plötsligt var pappa hemma på dagarna”

Heidi Svartsjö gick i lågstadiet när Finland gick in i recession i början av 1990-talet. Plötsligt var pappan som körde lastbil hemma på dagarna, men ingen sa varför. I dag är Svartsjö själv förälder och inser vikten av att tala med sina barn om coronakrisen.

Heidi Svartsjö växte upp i en höghuslägenhet i Storviken i Vasa. Här bodde hon hela 1990-talet, ända tills hon flyttade hemifrån. Svartsjö minns 90-talets recessionsår som kärva i familjen.

I och med coronakrisen har många av minnena från barndomen kommit upp till ytan igen.

- När någon säger “lama” tänker jag grått. Jag får en olustig känsla. Mina föräldrar sa aldrig rakt ut vad det var frågan om men som barn kände man att nu händer någonting.

Svartsjö började reagera på läget i och med att hennes pappa som var egenföretagare och körde lastbil började vara hemma på dagarna.

- Då började man som barn inse att det är något som inte stämmer. Som vuxen kan jag säga att det skapade en liten oro hos mig att det inte pratades rakt ut om det.

Oroade sig över att familjen skulle tvingas flytta

Under recessionsåren var somrarna svårare ekonomiskt sett, minns Svartsjö. Då hade pappan mindre arbete.

- Vinterhalvåret jobbade han nästan ihjäl sig. När det fanns snö att köra bort jobbade han dygnet runt. Som barn började jag förstå att när det finns arbete arbetar han för att dra in pengar och när det är mindre arbete lever vi kärvare.

Heidi Svartsjö säger att föräldrarna aldrig sa att de hade ont om pengar men att hon ändå förstod det.

- Som barn hade man inte de där hobbyerna, man fick inte allt man ville. Jag förstod att har du inte arbete har du inte pengar.

Svartsjö minns att hon oroade sig för vad som händer om pappa inte har arbete. Hon funderade på om de skulle bli tvungna att flytta, och i så fall vart.

Mamman blev arbetslös

Mamman i familjen jobbade på Tiklas textilfabrik men blev arbetslös i mitten av 1990-talet då fabriken i Vasa lades ner.

- Från att ha haft en mamma som farit iväg halvsju på morgnarna och kommit hem fyra, fem på eftermiddagarna fick jag mitt i allt en mamma som var hemma hela tiden. Jag minns det som en kämpig tid. Men för henne löste det sig till det bättre. Hon studerade till familjedagvårdare och fick göra det hon trivdes bäst med.

Svartsjö tror att hennes föräldrar valde att inte prata om “laman” för att hon var så pass liten när det hela pågick.

- De kanske tänkte att jag inte förstod. Men med facit på hand förstod jag mer än vad som sades.

Svartsjö tycker att hennes föräldrar ändå på det stora hela skötte de tuffa recessionsåren bra. Dyrare aktiviteter som nöjesparker och resor uteblev men familjen gjorde saker på närmare håll.

- Vi besökte vänner och släktingar, for ut till villan och försökte leva något så när normalt.

Har lärt sig att inte ta något för givet

Heidi Svartsjö säger att recessionsåren har lärt henne att man måste kämpa för att få något.

- Jag har fått se mina föräldrar arbeta för att få mat på bordet och för att vi ska ha det bra. Jag upplevde också då att allting kan rämna snabbt. Själv tar jag ingenting för givet utan kämpar in i det sista. Det gäller arbete, studier, allting.

I dag är Heidi Svartsjö själv förälder till två flickor. De går i första och fjärde klass.

Hon har tänkt på hur hennes barn kommer att påverkas av coronakrisen. Eftersom hennes föräldrar inte talade om “laman” i hennes barndom har hon själv varit noga med att tala med sina barn om vad som händer och varför.

Svartsjö tror att det på sätt och vis är lättare för barn att gå igenom en långvarig kris i dag än det var på 90-talet.

- Men det vi vet hände på 90-talet i form av ökad psykisk ohälsa och missbruk tror jag vi har av exakt samma grad nu i coronatider. Men det är inte lika uttalat, åtminstone inte ännu. Där finner jag oro.

Heidi Svartsjö är chef för en privat barnskyddsenhet i Vasa och märker också via jobbet att problemen har eskalerat i en del familjer i och med coronaläget.

Forskare följde med alla barn födda 1987

När det gäller recessionen på 90-talet vet forskarna vid det här laget en hel del om hur barnen påverkades av den.

Mika Gissler, forskningsprofessor på Institutet för hälsa och välfärd, THL, var med och gjorde en omfattande undersökning om hur barn födda år 1987 hade klarat sig fram till 25 års ålder.

Deras rapport publicerades 2016.

I undersökningen följde man med alla 60 000 barn som föddes i Finland 1987.

Man använde sig av olika register för att kolla upp årskullens sjukhusvistelser, utbetalade utkomststöd, utskrivna läkemedel, brott, utbildning och annat man kan få fram ur olika register.

Man följde också med barnens föräldrar i olika register för att se om de till exempel skilt sig eller varit allvarligt sjuka under barnens barndom.

Ju fler riskfaktorer i barndomen desto högre risk för negativt utfall.

Det som syntes tydligt var sambandet mellan familjens ekonomiska problem i barndomen och problem för barnet i vuxen ålder.

- Ju fler riskfaktorer man har desto högre risk har man för ett negativt utfall, till exempel att man blir utan utbildning eller har behov av utkomststöd, säger Mika Gissler.

Om familjen fick utkomststöd under barndomen har följande generation, det vill säga barnen födda 1987, haft dubbelt högre risk att hamna i långvarigt behov av utkomststöd.

För tidigt att dra slutsatser om coronaepidemins inverkan

Hur dagens barn och unga påverkas på längre sikt av coronaepidemin och dess följder är för tidigt att säga. Redan nu följer THL med användningen av hälsovårdstjänster.

Problemet med registerforskning är att man bara får information om användning av tjänster, inte om behovet av tjänsterna, säger Gissler.

- Vi vet inte om det finns många barn som är i behov av olika tjänster men inte får dem av olika orsaker.

I höst kommer man att se tydligare om användningen av hälsovårdstjänster ökar mer än vanligt, säger han.

Starkare ekonomi i dag än på 90-talet

Enligt Mika Gissler har samhället i dag bättre möjligheter att satsa på tjänster för barn och unga än man hade på 90-talet, eftersom ekonomin är starkare nu. En orsak till det är räntenivån.

- I början av 90-talet var räntorna 16-18 procent, i dag är de nära noll.

Genom att satsa på rådgivning och skolhälsovård kan man undvika de problem som präglat “lamabarnens” uppväxt och deras liv som 25-30-åringar, säger Gissler.

Oroväckande om krisen blir långvarig

Gissler säger att det är oroväckande om coronaläget fortsätter i mer än sex månader.

- Då blir det svårt för barnfamiljerna att orka och det blir problem med ekonomin. Det kan ha följder för barns hälsa och välmående också i framtiden. Men här har vi lite annorlunda situation än på 90-talet eftersom krisen då var störst i Finland. Nu är alla länder i samma läge så jag tror att återhämtningen till det normala blir snabbare än på 90-talet.

Också tidsperspektivet ser annorlunda ut nu.

- Då var två- fyra år de värsta recessionsåren. Om vi nu talar om sex månader är det en mycket kortare period och det kan vara lättare att återhämta sig.