Jonas Jungar: Möjligast klara besked trots att mycket är oklart - därför har Svenska Yle skärpt kriterierna för hur vi rapporterar om vetenskaplig forskning

Ett av veckans samtalsämnen i den lilla finländska twitterbubblan var en kolumn i Ilta-Sanomat. I den riktade skribenten en bredsida mot den THL-profil som fungerat mest i offentligheten under de senaste två månaderna, nämligen hälsosäkerhetschefen, professor Mika Salminen.

Kolumnen var rubricerad “Mika Salminen - mannen som ingen skulle vilja se” och ifrågasatte i starka ordalag hans roll.

“Han är inte vald av folket men bestämmer ändå över nationens öde”, hette det. Likaså att det som Salminen säger “bara är åsikter bland andra”.

Kolumnen väckte ett ramaskri. THL såg sig tvunget att offentligt försvara Salminen, och också många andra påminde om det självklara: experter ska sannerligen inte vara folkvalda (bevare oss väl för det), och Salminen är verkligen inte en åsikt bland andra.

Inte heller är Salminen någon enväldig vägvisare, det är en samlad finländsk expertis som försöker staka ut den vettigaste vägen framöver. Och det är politikerna, inte Salminen (eller någon annan tjänsteman för den delen), som har sista ordet.

Men framförallt är utfallet mot Salminen ett uttryck för den frustration som verkar breda ut sig i ett läge då rädslan är stor men vetenskapen inte har alla svar. Det finns motstridiga resultat, det finns bristfällig statistik, det finns en eftersläpning gällande data.

I avsaknaden av entydiga slutsatser blir frestelsen stor att söka syndabockar. Någon att projicera vår oro och ilska på.

Att många svar saknas är inte alls det samma som att forskarna skulle famla i mörkret. Man vet redan en hel del om viruset, och den febrila aktivitet som pågår i laboratorier världen runt ger oss varje dag mer kunskap och insikter.

I avsaknaden av entydiga slutsatser blir frestelsen stor att söka syndabockar

Men visst är det jobbigt att det är så mycket vi ännu inte vet. Människan har en tendens att söka enkla och tydliga besked, vilket står i strid med hur vetenskapen fungerar. Till vetenskapens natur hör att ny kunskap omkullkastar eller nyanserar tidigare hypoteser om hur något förhåller sig. Det är en evolution, mycket sällan en slutpunkt.

Jag deltog nyligen i webinarium för journalister ordnat av WHO. Ett av deras önskemål visavi oss journalister var att vi skulle vara öppna med den osäkerhet som finns. Stick inte under stol med att vetenskapen är ofullständig och att saker och ting kan förändras, underströk WHO-experterna.

Människan har en tendens att söka enkla och entydiga besked, vilket står i strid med hur vetenskapen fungerar

Så hur försöker vi navigera i den strida ström av coronaforskning som nu väller in? Vilken forskning är relevant att rapportera om och varför? Hur tacklar vi denna ofullständighet?

Svenska Yle har sedan tidigare, långt före coronaepidemin, slagit fast att alla åsikter inte är likvärdiga ifall det finns en etablerad, vetenskapligt belagd konsensus kring en fråga. Klimatfrågan är en sådan fråga, men det finns också andra, till exempel en del hälsofrågor.

Att framställa olika sidor i en debatt som skenbart likvärdiga kan nämligen skapa ett slags "falsk balans" i vår rapportering, som inte överensstämmer med verkligheten.

Men vi har nu preciserat detta ytterligare och lagt till några konkreta kriterier. Till exempel skriver vi inte längre forskningsnyheter enbart utgående från hur andra medier uppfattat saken. Hur seriöst och trovärdigt medium det än må handla om räknar vi inte med att någon annan tolkat rätt - vi går alltid till ursprungskällan.

Det är nämligen så som feltolkade forskningsnyheter ofta kommer i omlopp: någon citerar någon som citerar vidare (på branschspråk så kallade rewrites). Också vi har ibland tvingats rätta något som från början varit någon annans felaktiga tolkning. Det är givetvis pinsamt.

Att framställa olika sidor i en debatt som skenbart likvärdiga kan skapa en falsk balans i vår rapportering, som inte överensstämmer med verkligheten

Ett annat av våra krav är att forskningen helst ska vara referentgranskad (eng. peer-reviewed) det vill säga granskad och godkänd av andra forskare. Det är ingen hundraprocentig garanti, långt därifrån, men ändå ett bra minimikrav.

För coronans del är kravet visserligen svårt att uppfylla (det har helt enkelt inte hunnit publiceras så mycket referentgranskad forskning ännu), men det finns också andra kriterier. Vissa vetenskapliga tidskrifter är mer ansedda än andra. Är studien publicerad i till exempel Nature, The Lancet eller Science kan man utgå ifrån att kvaliteten är hög.

Därtill kommer förstås uppenbara kontrollfrågor av typen: hur stort är forskningsunderlaget? Är det fråga om ett tydligt orsakssamband (eller bara korrelation)? Är studien gjord på människor eller djur? Är forskaren verkligen expert på detta? Är det här säkert oberoende forskning eller ett beställningsarbete i syfte att påverka opinionen? Och så vidare.

Inte minst försöker vi vara möjligast öppna med de eventuella brister och brasklappar som finns i all forskning, att inte förenkla och “dra kurvorna raka" i begriplighetens namn.

Det här kommer oundvikligen att leda till att vi inte rapporterar om sådant som du kanske har läst eller hört om annanstans - att vi helt enkelt har en högre tröskel. Men vi anser att det finns fullgoda skäl att vara lite mer restriktiva, särskilt just nu.

Hur stort suget efter information än är, gagnar det inte någon att offentliggöra alla studier som ploppar upp här och där.

Det här kommer att leda till att vi inte rapporterar om sådant som du kanske har läst om annanstans

Har vi då syndat mot dessa ädla principer? Kommer vi någon gång att trampa i klaveret? Alldeles säkert. Men vi försöker lära oss av tidigare misstag.

Journalistiken är, liksom vetenskapen, en pågående process.

Och en ofullständig sådan.

Skribenten är chef för kvalitetskontroll och publikdialog vid Svenska Yle.